Skip to main content

Full text of "Gamla minnen: skildringar från Delsbo och Bjuråker : sägner, sagor, och ..."

See other formats


Google 



This is a digital copy of a book that was prcscrvod for generations on library shelves before it was carefully scanned by Google as part of a project 

to make the world's books discoverablc onlinc. 

It has survived long enough for the copyright to cxpirc and the book to cntcr the public domain. A public domain book is one that was never subject 

to copyright or whose legal copyright term has expircd. Whcthcr a book is in the public domain may vary country to country. Public domain books 

are our gateways to the past, representing a wealth of history, cultuie and knowledge that's often difficult to discovcr. 

Marks, notations and other maiginalia present in the original volume will appear in this flle - a reminder of this book's long journey from the 

publishcr to a library and fmally to you. 

Usage guidelines 

Google is proud to partner with libraries to digitize public domain materials and make them widely accessible. Public domain books belong to the 
public and we are merely their custodians. Nevertheless, this work is expensive, so in order to keep providing this resource, we have taken stcps to 
prevent abuse by commercial parties, including placing lechnical restrictions on automated querying. 
We also ask that you: 

+ Make non-commercial use of the filés We designed Google Book Search for use by individuals, and we request that you use these files for 
personal, non-commercial purposes. 

+ Refrainfivm automated querying Do not send automated queries of any sort to Google's system: If you are conducting research on machine 
translation, optical character recognition or other areas where access to a laige amount of text is helpful, please contact us. We encourage the 
use of public domain materials for these purposes and may be able to help. 

+ Maintain attributionTht GoogXt "watermark" you see on each flle is essential for informingpeopleabout this project and helping them lind 
additional materials through Google Book Search. Please do not remove it. 

+ Keep it legal Whatever your use, remember that you are responsible for ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just 
because we believe a book is in the public domain for users in the United States, that the work is also in the public domain for users in other 
countries. Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we can'l offer guidance on whether any speciflc use of 
any speciflc book is allowed. Please do not assume that a book's appearance in Google Book Search means it can be used in any manner 
anywhere in the world. Copyright infringement liabili^ can be quite severe. 

Äbout Google Book Search 

Google's mission is to organize the world's information and to make it universally accessible and useful. Google Book Search helps rcaders 
discovcr the world's books while helping authors and publishers reach new audiences. You can search through the full text of this book on the web 

at |http: //books, google .com/l 



Google 



Det här är en digital kopia av en bok som har bevarats i generationer på bibhotekens hyllor innan Google omsorgsfullt skannade in 

den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga att upptäcka på nätet. 

Don har överlevt så länge att upphovsrätten har utgått och boken har blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok 

som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit allmän egendom eller inte 

varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap 

som många gånger är svårt att upptäcka. 

Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken fiinis med i filon. Det är en påiniimelse om bokens 

långa färd från förlaget till ett bibliotek och slutligen till dig. 

Riktlinjer för användning 

Google är stolt över att digitalisera böcker som h;ir blivit Jillmän egendom i samarbete med bibliotek odi göra dem tillgängliga för 
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men det här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi 
ska kunna fortsätta att tillhandahålla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder för att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har 
bland annat infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor. 
Vi ber dig även att: 

• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke 

Vi har tagit ftam Google boksökning för att det ska användas av enskilda personer, oeli vi vill att du använder dessa filer för 
enskilt, ideellt bruk. 

• Avstå från automatiska frågor 

Skicka inte automatiska frågor av något slag till Googles system. Om du forskar i maskinöversättning, textigenkänning eller andra 
områden där det är intressant att få tillgång till stora mängder text, ta då kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är 
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov. 

• Bibehålla upphovsmärket 

Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för att informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa 
dem att hitta ytterligare material på Google boksökning. Ta inte bort den. 

• Håll dig på rätt sida om lagen 

Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att se till att det du gör är laghgt. Förutsätt inte att en bok har 
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av 
upphovsrätt skiljer sig åt från land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillåtet att använda en viss bok på ett 
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok går att använda på vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker 
upp i Google boksökning. Skadeståndet för upphovsrättsbrott kan vara mycket högt. 

Om Google b ok sökning 

Googles mål är att ordna väi'ldens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att 
upptäcka världe ns böcker och författare och fö rläggare att nå nya målgrupper. Du kan söka igenom all text i den här boken på webben 
på följande länk |http : //books . google . com/| 



Scw ^o^c.ia 



I 



^acbarlr ColUfle l<ibcat$. 



FliANCMS B. HAYP:t- 



" Fot the purchase of books fcr the Libtary." 

Mr. Hmytl dl«d In IBM. 

/3 ifjiMt.itjä-: 



n 




Nordiska Museet, 

llajeltus utgifven plansch. 



ö 



^amla JlZinncn. 



^fildringar från Delsöo ocli :fijuråÉer 



Sägaer, Sagor och Berättelser m. m. 



Samlade och upptecknade 

af 

E. G. W. 



■^oBg-» 



Gefle I893. 
Ahlström & Cederbergs Boktryckeri. 







> / <rt->. 



HAR-VARD 

UNIVERSITY 

LIBRARY 
)UL ii 1969 




FÖRORD. 



befolkningen i de båda socknarna, Delsbo och Bjuråker, 



M 



^^ företer i flere afseenden så säregna karaktärsdrag, att 
den derigenom betydligt skiljer sig från den öfriga helsinge- 
befolkningen. Widmark anser det sannolikt, att medan ännu 
kustlandets nu odlade dalbottnar voro hafsvikar eller fjärdar, 
ett folk med fasta bostäder nedsatt sig vid gränsen af det 
dertill stötande höglandet, sålunda vid Bergvikens och Dellar- 
nes stränder. Det skulle alltså vara i socknarne Segersta, 
Bollnäs, Alfla, Arbrå, Undersvik, Jerfsö, Delsbo och Bjur- 
åker, man skulle ha att uppsöka provinsens äldsta inbyggare, 
hvilka han anser vara en gammal götisk eller germanisk stam. 

Huru dermed nu än må vara, så ligger det dock en 
fullkomlig sanning i hvad han vidare säger: »På intet ställe i 
vårt land framträder den gamla helsingestammen så oblandad 
och gedigen, som inom Bjuråkers och Delsbo socknar, och 
på intet annat ställe är ock derfore skilnaden i folklynne, 
språk och klädedrägt emellan denna gamla stam och de till 
kusten hörande sveame så märkbar» *. 

I den mån som den fortsatta odlingen framgår utplånas 
emellertid denna skilnad allt mer. Så äro redan nu de flesta 



* Widmark. Beskrifn. öfver Helsingl. sid. 43. 



4 Förord, 

af de gamles säregna seder och bruk bortlagda, språket, det 
gamla helsingespråket, som i Delsbo- och Bjuråkersmålet 
antagligen bäst bibehållit sig, utplånas allt mera och äfven 
befolkningen blir mer och mer uppblandad genom allt flere 
inflyttningar. 

För att dels från fullkomlig glömska bevara dessa sär- 
egna drag, dels ock bidraga till den vårt lands historia som 
fortfarande skrifves, har hopsamlandet af dessa berättelser, 
sägner och sagor egt rum. Att deribland ock intagits så 
mycket historiska uppgifter som jag funnit i de mig till buds 
stående källorna, tarfvar ingen förklaring, knappast någon 
ursäkt — folksägnerna och sederna höra ju ock till en sida 
af historien. 

Deremot torde några ord om sjelfva nedskrifvandet vara 
behöfliga. 

Det torde icke undgå läsaren, att framställningen i senare 
delen — Bjuråkersafdelningen — lider af ett visst återuppre- 
pande af hvad som sagts om Delsbo. Anledningen härtill 
är, att den ursprungliga planen var att endast meddela berät- 
telser och uppgifter från Bjuråker. Dessa anteckningar voro 
ock redan färdiga och bestämda för tryckning innan utgifva- 
ren såg sig i stånd att, som han likväl flere gånger önskat, 
äfven kunna meddela något från Delsbo. För att då icke 
behöfva företaga en hel omarbetning af den redan afslutade 
Bjuråkersbeskrifningen, som för öfrigt då äfven befann sig i 
andra händer, måste berättelserna från Delsbo nedskrifvas 
såsom en särskild afdelning. 

Om än sålunda arbetet blifvit i någon mån större än 
det möjligen annars kunnat behöfva blifva, så har deremot 



Förord, 5 

de båda socknarna härigenom fått hvar sin, låt vara i flere 
afseenden bristfälliga, historia, hvilken möjligen för en kom- 
mande berättare kan vara till någon ledning. Så vidt kändt 
är har ingen som helst historisk framställning förut nedskrif- 
vits om Bjuråker, utan har utgifvaren härvid nästan uteslu- 
tande varit hänvisad till att ur folkets mun och de i kyrkan 
befintliga handlingame, hvilka dock innehålla ganska spar- 
samma underrättelser, hopsamla dessa uppgifter och berättel- 
ser. Angående Delsbo har deremot en värdefull källa gifvits 
i det af prosten Lenaeus 1764 utgifna arbetet Delsboa Illustrata. 
Ur den af P. H. Widmark 1860 utgifna beskrifningen om 
Helsingland, har ock en mängd värdefulla uppgifter hämtats. 
Till flere enskilde personer står utgifvaren i särskild 
tacksamhetsskuld för af dem benäget lemnade meddelanden. 
På samma gång jag härmed till dem vill uttrycka min tack- 
samhet, får jag ock hos en hvar anhålla om benäget öfver- 
seende för alla de brister, som vidlåda mitt arbete såväl till 
form som innehåll. Det torde likväl kunna skänka en stunds 
förströelse för dem, som intressera sig för dessa både gamla 
och nya minnen. 




Dclsbo. 



I^elsbo sockens namn lär ursprungligen varit »Sudherbo» 
— Söderbo — antagligen af dess belägenhet söder om 
Dellen och med hänsyn till Norrbo, hvilken socken under den 
katolska tiden, enligt sägnen, utgjort ett pastorat tillsammans 
med Delsbo. De delar af Bjuråker som på den tiden voro 
bebyggda tillhörde ock samma pastorat. 

De hvilka icke kände sig tillfredsställda med denna för- 
klaring öfver namnets härledning, utan gerna ville tränga 
ännu djupare, om ock endast på gissningarnes område, 
påminner Lenaeus, att enligt den gamla nordiska myto- 
logien kallades »den bolde yfverbornas konung. Baldur» äfven 
»Delinger» hvaraf man ju skulle kunna sluta, att han haft sitt 
hemvist i — Delsbo. 

Eller också skulle ju namnet Delsbo, eller, såsom det 
på fornsvenskan skulle hetat, Thulesbo, kunna härledas från 
Thulö, Thule, det namn hvarunder gamla klassiska författare 
omnämna den skandinaviska halfön. 

Längre kan man ju i patriotisk ifver för Delsbonamnets 
ursprung icke rimligtvis gå. 

På Doctor Ol. Rudbecks »atlantiska karta» öfver Sverge 
stod också, uppgifver Lenaeus, namnet »Tylesbo» der det bor- 
de stå Delsbo och »Tyleånger» der Delånger är beläget. * 



♦ Delsboa 111. sid. 5. 



8 Delsbo gamla gränser. — Saga om Dellarne» 

Det sannolika är dock, att socknen fått sitt namn af 
sjön Dellen, sedan namnet »Sudherbo» bortlades, och hvarifrån 
Dellen erhållit sitt namn, ja — derom »förmäler icke histo- 
rien». * 

Rörande socknens urgamla gränser fans på 1700-talet ' 
i Delsbo kyrka en anteckning på ett gammalt pergamentsbref 
från 1400-talet, anfört i Delsboa lUustrata, af följande lydelse: 

»Thenne ära Raa millom Sudherbo sokn oc Biuraker 
sokn, swa som kall fiärasten nordan Lagmansboda ** oc läd- 
hir swa thedan til stenen i Bugxholm, og swa thädan oc til 
brona i Järpabäk, oc thedan oc til Digranäs, oc sidan i Hädar 
bäk, oc sva thedan oc up i Hädaval oos, oc swa thädan oc 
til Älvisaar, oc swa thedan oc i Digramyraholm, oc thädan 
oc til Hiäffraholm. Oc thär koma try raa tilsamman oc 
skilja Liusdalu sokn och Sudherbo oc Biuraker sokn; Oc swa 
aff Hiäffraholm oc til Skräkle hälla, oc swa thädan oc 1 Biör- 
naoos, oc swa thädan i Spillirnäs i Grytio sio, oc swa thä- 
dan oc i Hattakulla, oc skil aat Sudherbo sokn oc Liusdal 
sokn.» 

För öfrigt äro socknens gränser nu antagligen de sam- 
ma som de af ålder varit. 



* Om Dellames uppkomst förekommer deremot en saga, hvilken här 
må anföras: 

Långt tillbaka i den grå forntiden, innan ännu Dellame fannos till, 
fans en jetteqvinna hvilken ville igenfylla den nuvaxande HudiksvallsQärden. 
Hon gick upp i land och krafsade med båda händerna sand i sitt förkläde. 
Fördjupningarna fyldes med vatten. Mellan båda groparna blef en sandrygg 
qvar — det är nu Norrbo socken. Då hon fått förklädet fullt gick hon att 
tömma det i hafvet. Men det fans ett hål på förklädet och derigenom rann 
en del af sanden ut och bildade åsen genom Hög och Tuna socknar så att 
då hon kom ned till hafvet hade hon endast en liten del qvar som hon 
tömde ur och deraf bildades den s. k. Maln, en sandudde i fjärden mellan 
Djupö och Lingarö. Härmed tröttnade hon på försöket. 

** Nu Norra Långsbo. 



De först bebyggda ställena i Delsbo. 



Vid gränsskillnaden mellan Delsbo och Jerfsö stod for- 
dom invid landsvägen, den s. k. Kalfstigen, en väldig fura 
full med utväxta knölar. Den hade varit omgifven af en 
grof jernring, till tecken att hon var ett »laggildt råmärke» 
och kallades » Ringfuru ». Men redan långt före prosten Lenaeii 
tid hade *tjufvehanden henne sin jernring beröfvat, at hon då 
af honom ej hade mera qvar än blotta namnet.» Sjelfva 
furan var ock redan på den tiden torkad. 

Det först bebyggda stället i socknen säges vara Byn, 
på norra stranden af Dellen och härifrån har bygden sedan 
utvecklat sig i den mån befolkningen tillväxt. * Men att äfven 
byn Wi är en gammal plats är sannolikt. Sjelfva namnet 
tyckes antyda något sådant. Här har troligen varit en offer- 
plats under hednatiden der traktens befolkning samlades för 
att blota åt gudarne. Wi betyder nämligen, som bekant, i 
det gamla svenska språket, liksom Hof, helgedom, heligt ställe. 
Och anmärkningsvärdt är att socknens kyrka äfven är bygd 
här i närheten. Under medeltiden byggdes ofta kyrkorna på 
eller invid de ställen som varit helgade åt hedningarnes guds- 
dyrkan. Och påfvarne sjelfve förordade denna åtgärd, emedan 
man vid den nya gudslärans införande sökte bibehålla så myc- 



* En sägen är att från Byn i Delsbo skola ett par unga män utflyttat 
och slagit sig ned i Jerfsö. Den ene, hvilken egt arf efter sina föräldrar 
sade: »Här lägger jag ned mitt arf». Det skulle vara der nu byn Bondarf 
är. Den andre deremot som intet arf egde sade: :»Jag vågar ändå.» Och 
så uppkom bynamnet Waga» 

En annan sägen är att då digerdöden år 1350 härjade i landet och 
hela byalag i socknen dött ut, endast en dräng i byn Skog och en piga i 
Byn återstode af dessa byars befolkning. Dessa ingingo sedan äktenskap 
och från dem skola nu härstamma Byns och Skogs befolkning. 

Smedsbo var på 1400-talet bodeland till Delsbo kyrkoherdeboställe. 
I ett stadfästelsebref af erkebiskop Jacob Ulfsson å ett jordabyte af år 1470 
kallas det för ödestorp och Widmark antager såsom möjligt att denna be- 
nämning kommit af ödeläggelsen genom Digerdödens härjningar. 



I o Delsbo första kyrka, — PresteboleU 

ket som möjligt af de gamla bruken och derfÖre åt de krist- 
nes Gud invigde de ställen dit folket vant sig att samman- 
komma for att förrätta sin andakt. Huru härmed förhåller 
sig i fråga om Delsbo är dock svårt att afgöra. Flere säg- 
ner finnas nämligen om olika ställen der man först ämnat 
bygga kyrkan, bland hvilka äfven skulle varit nuvarande byn 

o 

As i närheten af Wi. 

Om Delsbo första kyrkas ålder vet man intet. I likhet 
med hvad på de flesta andra ställen i trakten förekommer, 
berättas äfven här att man först ämnat bygga kyrkan på ett 
annat ställe än der hon slutligen blef bygd, bland hvilka 

o 

Lenaeus nämner byn As, *på Heden», och den s. k. Hållnäs- 
tägten vid Stömnäs-ån sydvest om Edebron, hvarest på hans 
tid skulle ha funnits en gammal grundmur, hvilken han dock 
förklarar icke vara en lemning efler en tillämnad kyrkobygg- 
nad, utan efler ett * hedniskt herresäte eller konga-boställe». 
Likaså skulle man försökt bygga kyrkan på backen ofvanför 
Gåsbacka boland, söder om Dellen. Försöken hade dock på 
alla dessa ställen misslyckats enär >en stark rådande skall 
om nättema hafva nederrifvit hvad om dagarna blifvit bygdt».* 
I den gamla Helsingelagen heter det: »Nu är kyrka bygd, 
då skall kyrka bol hafva, hvarå presten eger att bo. Det 
skall fritt och frälst varda från alla utskylder liksom Upsala 

öde.» 

Till följd af detta stadgande uppkom samtidigt med 

kyrkorna presteboställen, hvilka dock från början torde ha 

varit af mindre omfång. Personer som ville visa sin vördnad 

för kyrkan och det andliga ståndet ökade dock så småningom 

kyrkans egendom genom gåf^or och testamenten. Så har 

ock varit fallet i Delsbo, såsom man kan finna af det förr 

omnämda gamla pergamentsbrefvet, i hvilket det säges huru 

själamessor årligen skulle läsas öfver Silvester på Heden (nu 



♦ Delsboa lUustrata sid. 123. 



Donationer till kyrkan, ii 



Ås), Östen i Wi, Gudlög i Henåker (Ofvanåker?) och Gudvar 
i Skog, hvilka alla skänkt större och mindre jordlotter till 
prestbolet. Vidare skulle årligen tre messor läsas för hela 
sockenbefolkningen för den skatt socknen betalade för den 
till kyrkan g^na jorden. Såsom kyrkans enskilda egendom 
omnämnes äfven en *lycka» i Afva, hvUken presterskapet be- 
gagnade och derföre skulle årligen skatta till kyrkan i öre 
*forty hon hörer kyrkionne enskildt till*, * 

o 

. Ar 1470 gaf en Pål Björnsson gården Linfläck åt Upsala 
Domkyrka och Biskopsstol såsom själagipt,** och fastebref å 
detta testamente utfärdades år 1474 af underlagmannen Olof 
Persson i Landum (Landa i Ségestad socken). 

Linfläck indrogs sedan af Gustaf I till kronan och var 
år 1539 bland andra ställen anslagen till förläning åt fogden, 
som deraf hade 11^ mark i ränta. 

Redan före år 1690 synes kyrkan varit tillbygd två gån- 
ger enligt en anteckning af erkebiskop Svebilius i visitations- 
akten af den 16 febr. nämde år. 

Den ursprungliga kyrkan synes ha varit särdeles anspråks- 
lös. Koret i den vid 1740 års brand förstörda kyrkan, hvil- 
ket anses ha varit den äldsta kyrkobyggnaden, var endast 



♦ I brefvet härom heter det: 

»Item ena Mässo epter Silvaster aa Hedom in die . . . 

Item I Mässo äpter Hustru Gudlog a Henaker, om Sitientes (Dominica 
Quasimodogeniti,) propter agrum dictum LagmansarfTwa. 

Item I Mässa äpter östen i Wij om Midfaste, oc II ortuger i skatt, 
propter agrum i Östansarffwit, som byttes i Östra ars sädit. 

Item I Mässa äpter Gudvar a Skoge, för thet stykket som qvart blef 
aflf Hamars godzet vid Prästabolit, som Ärchibiscopens breff liuder. Hon 
skal oc sägas Feria 2:da Letare. 

Item m mässor om vorina a alla Soknena vägna for then skat the 
göra for the jord, som kyrkiona är giffvin. 

Item af Awalykkinnä skal präst äpter präst giifwa kyrkionne I öre om 
hvart aar, forthy hon hörer kyrkionne enskilt til.» 

** Widmark, Beskrifn. öfver Helsingl. sid. 82. 



12 Om Delsbo gamla kyrka* 



14 alnar bredt invändigt. Vid ökadt behof af utrymme hade 
sedan gjorts tillbyggnader på längden, men den ursprungliga 
bredden bibehölls, så att den gamla kyrkan slutligen var 63J 
alnar lång. 

Den gamla kyrkan hade fyra läktare, eller »skuUar»^ 
som allmogen benämde dem. En stor läktare på vestra ändan 
tvärt öfver hela kyrkan. Bredvid denna var en mindre läk- 
tare sammanbygd, som sträckte sig öfver stora kyrkodörren 
på södra sidan. Till dessa båda läktare som voro afsedda 
för qvinnor var endast en uppgång, belägen bakom stora 
kyrkodörren. Emellan fönstret vid predikstolen och södra 
korfbnstret var en läktare för soldathustrurna, med uppgång 
i östra vapenhuset, och längs hela norra väggen var ännu 
en läktare afsedd för soldater, yngre bönder och drängar, med 
en uppgång kallad »trampan», midt för stora kyrkodörren. 

Alla läktarnes framsidor voro prydda med porträtter 
af Johannes Döparen, Frälsaren och Apostlarne samt konung 
Fredriks och drottning Ulrika Eleonoras initialbokstäfver m. m.^ 
jemte bifogade korta biografier. Målningame gjordes år 1655 
och kostade 112 specie riksdaler. 

Öfver läktaretrappan vid södra stordörren stod med för- 
gylda bokstäfver på blå botten: 

»Den porten är trång, den vägen är smal 
Som drager till eviga lifvet, 
Och få äro de som finna den sal. 
De fåvitska Jungfrur ha drifvit 
Den breda lust-ban; få ynkeligt slut 
När dörren är stängder och nåden. 
Betänk det, när du går in och härut, 
O själ, och fly eviga vaden. > 

På en utböjning på den mindre fruntimmersläktaren lästes: 

»När du går in, vet då, 
At du skalt ordet höra: 
När du går ut, tänk på, 
Du skalt derefter göra.» 



Orgelverket, — Kyrkomalningar. 13 

Samt vidare: 

>Du som nu varit här, och hemåt dig beger, 
Tänk huru ovisst är, om du här kommer mer.» 

Författaren till alla dessa verser lär ha varit prosten 
Olaus Naucler. 

Predikstolen hade sin plats mellan tvenne fönster vid 
södra väggen och var uppsatt år 1650 samt prydd med list- 
verk och bilder af de fyra evangelisterna. 

Det äldsta orgelverket hade sin plats, såväl som sedan 
varit fallet, på stora läktaren. Det var bygdt år 1660 af orgel- 
byggaren »Mäster» Petter Hansson Theel från »Bullernäs», 
d. v. s. Bollnäs. För sitt arbete hade han uppburit 900 daler 
kopparmynt. Det reparerades och tillökades sedan af orgel- 

o 

byggaren Johan Beyer från Hernösand 1724. Ar 1739 den 
12 augusti invigdes ett nytt orgelverk om 10 stämmor med 
•»Sperventil och Tremulant», men utan pedal, bygdt af orgel- 
byggaren Olof Hedlund i Stockholm och kostade 4,7CX> daler 
kopparmynt. 

I gamla kyrkan fans en delvis skulpterad och delvis 
målad altartafla med bilder af »Salvator Mundi», verldens fräl- 
sare, d. v. s. Kristus hållande jordklotet, Noah och Abraham, 
Moses, Aron och Johannes döparen, hvar med sina sinnebil- 
der och citerade bibelspråk m. m. 

Dessutom förekommo, synnerligen i Koret, bilder, pyra- 
mider och bibelspråk etc. anbringade på lämpliga platser. 

Hela kyrkan hade ursprungligen varit prydd med såväl 
vägg- som takmålningar. Af dessa voro väggmålningarne 
redan före 1734 öfverstrukne med kalkfärg. Hvalfmålningarne 
•deremot funnos qvar till dess kyrkan förstördes af branden 1740. 

Det antages att dessa målningar gjorts i Gustaf I:s tid 
emedan riksvapnet med Gustafs eget vapen, en Vase, samt 
bokstäfverna G E (=: Gustaf Eriksson) varit anbringade på 
3ödra sidan om gafvelfönstret i koret. 



14 Mäns Gadh, — Kyrkoprydnader, 



uppe 



Uppe i korhvalfvet hade målaren anbringat sitt bomärke 
och derunder sitt namn: iMaans Gadh maalere». 
Denne Måns Gadh hade målat äfven Forssa kyrka 
och prosten Broman i Hudiksvall förklarade, att 
han varit icke endast målare utan äfven under- 
MånBGadhTbom»rke.Iagnian \ ortcn, medan deremot prosten Wetter- 
sten i Forssa ville göra honom till ingenting mindre än lands- 
höfding. Lenaeus söker sammanjemka de båda lärda gubbar- 
nas meningar och antar att båda kunna hafva rätt och så 
får han den förnöjelsen att tro och säga, att hans kära Delsbo 
kyrka målats af ingen mindre än en — landshöfding. 

I den södra stora kyrkodörren satt en stor tjock jern- 
ring af en fots diameter med en runinskrift hvilken enligt 
Antiqvarien J. T. A. Bureus på 1640-talet förklarat vara af 
följande lydelse: 

»Salig Maria 
Se må du på mig 
Ej må du få mig 
Gumiar gjorde mig 
K)Tkan eger mig.» * 

Såväl af denna inristning som af de många Mariabilder 
med kristusbarnet, som funnits i kyrkan, anses hon varit hel- 
gad till Jungfru Maria, Guds moders, ära. 

Af alla de gamla prydnader och bilder som tillhört 
Delsbo gamla kyrka förvaras nu 1 Helsinglands fornminnes- 
förenings samlingar i Enångers gamla kyrka två dörrar med 
oljemålningar, som tillhört ett altarskåp. Det skåp vid hvil- 
ket de nu äro fastade har likväl icke tillhört Delsbo, utan 
Bjuråkers kyrka. På insidan af dessa dörrar framställes him- 
melen, jorden och skärselden, hvarvid man ser en skara kathol- 
ska andlige knäböjande bedja. Utanpå framställes Maria be- 
bådelse. På ena dörren synes ängelen, enligt inskriptionen^ 



* Denna ring har i den $enare k)Tkan suttit i vestra kyrkodörren. 



Kyrkoprydnader, — Klockstapeln, 15 

sägande: Ave Maria, gratia plena, dominus te am (at) et bene- 
duus (eller: benedicit). Det är: Hell dig, Maria, full med nåd, 
Herren älskar och välsignar dig. 

På den andra dörren synes Maria, svarande: Ecce an- 
cilla domini fit (fiat) michi (mihi) secundum verbum tum. Det 
är: Se Herrens tjenarinna, varde mig efter ditt tal. 

Utom dessa dörrar förvaras der ock en bild af Maria 
Magdalena med smörjelseflaska, fyra andra bilder samt en 
Mariabild med kristusbarnet krönt, på armen. Innanför hen- 
nes mantel ses några tillbedjande väsen, hvilka hon med sin 
mantel beskyddar. Mariabilden saknar nu hufvud. 

Der förvaras vidare en större bordskifva, gjord af ett 
enda bräde, från Näsbyn, dit det antagligen kommit från något 
gammalt presthus, möjligen Lenaei. Det vore i så fall, enligt 
årtalet, gjordt af erkebiskop Lenaei far. På ena sidan läses 
nämligen: Ty Gud vil sin thienare forsvara och theras för- 
följare icke spara. Anno 1590.* 

I kyrkans kor ofvanför sakristidörren var en gammal 
processionsfana uppsatt tillsammans med andra gamla troféer» 
På denna fana förekom äfven Jungfru Maria med sin mantel 
omsvepande tre helgon, hvilka af symbolerna syntes beteckna 
apostlarna Johannes och Paulus samt den helige Laurentius. 

Den gamla kyrkan var försedd med en hög utskuren 
takkam med sirligt skurna hufvar som vid gaflarna gingo från 
kammen ända ned till takfoten. På takkammen höjde sig 
två kors med väderflöjlar. 

Afven Delsbo gamla kyrka saknade torn. Klockstapeln 
stod före branden 1740 på södra sidan om kyrkan. Den 
hade troligen flere gånger ombygts. Man känner att så 
skett åtminstone åren 1658 och 1735. Vid ombyggnaden 



♦ Hels. Fomm.-förenings katalog. 



i6 Klockor i gamla kyrkan, — Gr af stenar, 

1 735 försökte vederbörande få honom flyttad till en lämpli- 
gare plats, »men det var platt omöjeligt, med skäl och före- 
ställningar kunna de» envisa sockne-allmogen härtil öfvertala» 

«r 

anmärker Lenaeus. 

I den 1735 uppsatte stapeln funnos fyra klockor. Den 
största, om 20 skeppunds vigt, hade inskriften: »O Jesu hjelp 
oss alla. Haec campana fusa per Evard. Olai. Existente pas. 
lA. MA. Anno Domini 1576.* Hon var alltså uppsatt i kyrko- 
herden Jacobus Matthaei tid, hvilkens namn bokstäfverna lA. 
MA. betecknar. Den andra klockan vägde 8 skepp. 11 lisp. 
och egde, utom bibelspråk, en inskription som visade att hon 
i Karl XH:s tid, då Doctor Erik Benzelius var erkebiskop, 
Johannes Helenius pastor och prost, Petrus Ruth komminister, 
Olaus Schalin adjunkt och Peter Delin länsman, blifvit för 
fjerde gången omgjuten af Gerhardt Meyer i Stockholm 1 704. 
Den tredje klockan vägde endast 16 lispund och den minsta 
endast ett. Dessa voro utan inskriptioner. Denna lilla klocka 
hade förut ända till 173S, då hon uppsattes i klockstapeln, 
setat ofvanpå takkammen i en liten »kur» öfver hög-koret 
och användts under katolska tiden för klämtning när »upp- 
höjelsen» skedde, d. v. s. då presten 1 nattvarden invigde brö- 
det och vinet. Efter katolska tiden begagnades hon att »klappa 
utsjunget», d. v. s. vid gudstjenstens afslutning: »pro pace» = 
för frid! eller stillhet. 

I gamla kyrkan funnos flere grafstenar. Kyrkoherden 
Dominus Johannes, den äldste kyrkoherden i Delsbo hvars 
namn är bekant, prosten Halenius och hans hustrus, kyrko- 
herdarne Korbelii och Björkmans jemte hans hustrus samt 
Kronolänsmannen Jon Olofssons i Sjömyra och hans hustru 
Margreta Persdotters grafstenar. På Jon Olofssons grafsten stod 
.endast deras initialer och bomärke samt årtalet 1685 inhugget. 

* * 



" Bogar dsmuren** — " Steg luckor" . Eldsvådan 1 7 4-0. 17 

Kyrkogården, som var ganska liten, var omgifven af en 
vanlig kyrkogårdsmur, » Bogar dsmur», som murarne kring 
kyrkogårdarne kallades. Till kyrkogården ledde tre öfver- 

« 

byggda med utsirade spiror prydda portar, som kallades » steg- 
luckor :&. Af dessa hade den, som var på norra sidan af kyrko- 
gården, en kammare ofvanpå hvalfvet, hvilken var försedd 
med två fönster, ett på östra och ett på vestra sidan. I 
kammarens södra Vé.gg var ett skåp. En murad trappa ledde 
upp till kammaren. Antagligen användes denna kammare 
for vissa med katolska kyrkobruken sammanhängande ända- 
mål. Äfven i den östra porten hade en sådan kammare varit 
tillämnad, ehuru den aldrig gjorts färdig. På inre sidan af 
såväl östra som vestra portarna voro murade hvälfda nischer 
i hvilka under katolska tiden vid högtidliga tillfällen kyrkans 
patronessas, jungfru Maria, bilder insattes, hvilka folket egnade 
gudomlig vördnad och dyrkan. 

I sjelfva kyrkogårdsmuren voro 14 stycken små bodar 
eller ett slags skåp, försedda med dörrar och lås, hvilka lära 
användts till försäljningsbodar vid de »messor» eller markna- 
der som fordom förekommit vid sockenkyrkorna. Vid gamla 
kyrkohärbrets dörr satt en krönt jernaln fästad, antagligen 
äfven den en qvarlefva sedan de gamla bytesmässornas tid. 



Vid midnattstiden den 26 februari 1740 utbröt en häf- 
tig eldsvåda i prestgården, som på några timmar ödelade hela 
prestgården, kyrkan, klockstapeln, kyrkans matericdbod, soc- 
kenstugan, sockenarresten och kyrkherbret. 

Elden hade af aldrig utrönt anledning utbrutit i ett lider 
mellan brygghuset och stallet och spred sig med häftighet 
omkring, dels till brygghuset, dels ock till stallet der prosten 
Lenaeus 6 hästar innebrändes. Af det buller som deras för- 

Gatnla Minnen. 2 



1 8 Eldsvådan //./O. — Återuppbyggandet, 



tviflade ansträngningar och våldsamma sparkningar åstadkom 
väcktes först prosten samt fick se hur ett starkt sken utifrån 
gården lyste in. Då han och hans fru kommo ut pä trappan 
instörtade taket på stallet. Hans första omsorg blef att väcka 
tjenstefolket. En dräng skickades till kyrkan att klämta. De 
öfriga skyndade att släppa ut och taga vård om boskapen* 
Prosten sjelf, hans fru och tvenne döttrar sökte för öfrigt 
rädda hvad som kunde räddas af lösören. Elden grep om- 
kring sig med så förfärande hastighet, att då folk började an* 
komma hade den redan sträckt sig till såväl uthuslängorna 
som boningshusen, och då tillföljd af den skarpa och lång* 
variga kylan, som den vintern herrskade, stor vattenbrist i alla 
brunnar rådde, var på räddning ej att tänka, synnerligen som 
en häftig storm blåste. 

Från prestgården kastade sig elden till det på vestra 
kyrkvallen stående gamla biskopsstallet * och antände vidare 
taken på kyrkogårdsmuren och »stegluckorna*, kyrktaket och 
klockstapeln. 

Efter tre timmar var allt, kyrka och prostgård förvand- 
ladt till rykande ruiner och askhögar. Ur kyrkan räddades 
några prydnader, predikstolen, en del af orgelverket, kyrkans 
silfver, ljuskronor, böcker och skrudar. Eljest förstördes all- 
ting. Prosten förlorade en stor del af sitt lösörebo, 6 hästar,^ 
I o får, 8 svin, 24 höns, en mängd halm, otröskad säd ur tre 
lador, en lada fyld med hö, hela sin årsprovision af smör^ 
talg, gryn, mjöl, salt fisk och humble, jemte nästan hela sitt 
bibliotek. 

Församlingen fälde dock, trots denna grufliga olycka^ 
icke modet, utan grep sig med ifver an att återuppbygga både 
prestgård och kyrka och redan innan olycksdagen gått till 



* Uppsatt vid erkebiskop Johannes Magni visitation 1526, för hans 
»egna handhästar». Biskopen reste med stor stå.t och ea svit af omkring 20a 
personer. 



I 



Återuppbyggandet. — Bidrag från grannsocknar. 19 

ända hade några af socknemännen varit till skogen, fällt tim- 
mer och framkört på den nya prestgårdstomten. 

Inom grannsocknarne väckte olyckan ett allmänt del- 
tagande och från flera håll kommo understöd i virke såsom 
från Jerfsö, Ljusdal, Norrbo och Bjuråker, från hvilken sist- 
nämde socken forslades »ansenliga bjelkar att lägga till under- 
lag på kyrkomurarne, skönt och mycket timmer och plan- 
kor*. Dessutom gäfvo enskilde personer penningar. 

Förberedande åtgärder för restaurationen vidtogos genast 
och på landshöfding Odelströms förslag träffades aftal med 
byggmästaren Anders Olofsson Romberg från Leksand att 
utföra byggnaden, och den 14 april började det egentliga arbetet. 

Kyrkans kassa var, tillföljd af de dryga utgifter det nya 
orgelverket året före branden kraft, i det närmaste tömd, men 
från flere håll erhölls penningar till låns. Enångers kyrka 
lemnade 600 dal.. Hög 600, Hudiksvall 400 samt Jerfsö på 
K. M:ts uttryckliga befallning 2,000 daler kopparmynt. Från 
Iggesund erhölls jern och af en delsboson, handlanden Dufven- 
berg i Stockholm, 20 läster kalk på kredit. Sex handlande 
i Hudiksvall läto gratis insätta glas i en fönsterluft hvar, en 
annan skänkte ett par större lampetter o. s. v. Året derpå 
erhölls K. M:ts tillstånd till upptagande af kollekt- och stam- 
boksmedel öfver hela riket och i förbidan härpå befallde K. 
M:t efter ständernas hörande, att kyrkorna i Södra Helsing- 
lands kontrakt skulle bistå med förskottslån att af kollekt- 
medlen återbetalas. Sålunda erhölls från Skog 200, från Alfta 
300, Bollnäs 600, Mo 100, Söderala 120, Norrala 258 och 
från Ljusdal 600 daler kpmt, och från Forssa och Bjuråker 
kommo befolkningen sjelfmant och gjorde frivilliga dagsver- 
ken vid byggandet, ända till 1 5 man om dagen. Från Bjur- 
åker gjordes ett frivilligt dagsverke på hvart matlag. 

På sådant sätt fortgick kyrkobyggnaden oafbrutet hela 
sommaren. Den 7 juni började grundläggningen till den del 



20 Första predikan i den åUriippbygda kyrkan. 

af kyrkan som nybygdes, den 12 var grundläggningsarbetet 
afslutadt och den 16 började murningsarbetena. Hela arbets- 
styrkan utgjordes af minst 72 man dagligen och den 23 sep- 
tember voro de nya murarne uppförda. Den nya kyrkan 
tilltogs 97 alnar lång och dubbelt så bred som den gamla 
varit. 

Sedan kyrkoreparationen fortskridit så långt att väggar 
och tak på hösten voro färdiga, inlades nytt golf och en pro- 
visionel inredning gjordes så att gudstjensterna, (hvilka efter 
branden hållits i komministergården, der salen användes som 
kor, en kammare som sakristia, förstugutrappan som predik- 
stol, under det folket sutto på säten och bänkar ute på går- 
den), den kommande vintern kunde hållas der. Den första 
gudstjensten i den nya kyrkan hölls den 12 oktober, då pro- 
sten till ingångsord valde Esra. 3: 13: »Folket kunde icke 
känna det glädjerop för gråtropet i folket». Det var en gläd- 
jens dag för Delsbo socken. 

1 74 1 hvälfdes kyrkan, 1742 byggdes läktaren och 1744 
gjordes inredningen färdig. Predikstolen sattes nu bakom 
altaret mellan de båda gafvelfönsterna och målades af korpra- 
len Gustaf Reuter. 1746 reparerades orgelverket, som till- 
byggdes med ett pedalverk om 6 stämmor — det kostade 
nu inalles 11,000 dal. kopparmynt — och ofvanför manualen 
satte korpral Reuter följande vers: 

»Kan orgelklangen söt dig nu till glädje röra 
När du än staddar äst uti en sorgedaL * 
Hvad skal då hända dig, när du hos Gud får höra 
Ett ängla fröjde-ljud uti hans fröjdesal?» 

Klockstapeln flyttades nu vester om kyrkan. Den upp- 
sattes 1742. Af den smälta klockmalmen, hvilken ur gruset 
utvaskades, gjöt nere vid sjön klockgjutaren Erik Hillström 
från Stockholm tvenne nya klockor, en större om 16 skepp. 



* De med stora bokstäfver här tecknade K. N. L. voro målade i röd 
färg och utgjorde initialerna till namnet Knut Nilsson Lenseus. 



Klockinskriptioner, 21 



vig^ d. 18 aug. och en mindre om 8 skepp, den 9 sept. På 
den större klockan ingjöts en inskription som i korthet för- 
täljde om det öde som drabbat prestgård, kyrka och klockor, 
samt om återuppbyggandet etc. Den mindre klockan fick 
följande inskription som den ännu eger: 

»At Delsbo Socknefolk hopkalla til at dyrka 
Den stora Himlens GUD i Delsbo socknekyrka, 
Mig Erik Hillström gaf den form jag hafver nu, 
När efter Tusend skrefs Sjuhimdra Fyrti Tu»; 

jemte bibelspråk kring öfre och nedre kanterna. 

Den stora klockan blef vid själaringningen efter Konung 
Adolf Fredrik spräckt och är ånyo omgjuten samt eger nu 
följande inskription på ena sidan: 

»Först smält i vådeldsugn på nytt jag miste liud 
Då jag om Adolfs död framförde sorgebud 
Må nu den nya klang man mig har nödgats gifva 
Om mera lycklig tid et gammalt bodskap blifva 
Må Delsbo menighet iag länge mana opp 
At gå för Herren in med kärlek tro och hopp 
Må mina gälla rop till verklig andakt röra 
Och hiertat känna dem ei örat blott dem höra 
1740. 1771- 1787.* 

Och på andra sidan: 

»Konung Gustaf III 

Förde Sveriges spira 

Grefve Fr. Ad. Ulr. Cronstedt 

Hade styrelsen öfver länet 

Doct Uno von Troil 

Satt archibiskop i Upsala 

Magister Matthias Stålberg 

Var probst och kyrkoherde i Delsbo 

Peter Delin comminister 

Johan Ström organist 

Per Jonsson i Sjömyra och Per Persson i Näsbyn 

Kyrko värdar 

Jonas Waldner Klockare 

Då Carl Jac. Linderberg år 1787 omgjöt denna klocka 

i Sundsvall 
som väger 16 skepp. lisp. mark.» 



22 Lencsi runehälL 



På yttre sidan af södra kyrkväggen insattes en sand- 
stenshälla på hvilken prosten Lenaeus med runor i sex orm- 
slingor med egen hand inhuggit en »tacksam och varaktig 
åminnelse» af kyrkobyggnaden. Inskriptionen har följande 
innehåll, enligt Lenaei egen öfversättning: 

o 

»Aret, när de Christne skrefvo et tusend sjuhundrade 
fyratio, natten efter Matsmässan i Februarii månad, då brann 
Kyrkan i Delsbo, med Stapelen och fyra Klockor, och alla 
Prästebols-husen, af vådeld: Och byggdes Kyrkan samma år 
hälften större, under Byggmästaren Anders Olofsson Rom- 
berg ifrån Leksand i Östra Dalarne. 

På den tiden var Fridric, Konung öfver alt Sverige: 
Ulrica Eleonora hette hans Drottning. Jöns Steuch var då 
Arke-Biskop i Upsala: Eric Odelström Landshöfdinge i We- 
ster-Nordland: Sven Stillman Helsingarnes Häradshöfdinge: 
Matthias Forell Härads-Fogde i Norra Contraktet: och Knut 
Lenaeus, ifrån Norra Upland, satt nu Probst i Delsbo, som 
med egen hand uthögg Ritningen, och ristade dessa Runor, 

Samtida män voro då i Delsbo: Axel Rotkierk. i Hagen 
Capitaine för Delsbo Compagnie: Jost KiöUing på Östra Ham- 
maren, hans Lieutenant: Eric Isaeus på vestra Hammaren, var 
Capellan: — Nils Unander probstens och Bengt Ruth Capella- 
nens Hjelpe-präst: Johan Delin i Sjömyra Länsman, Jon Jons- 
son i Tomta och Per Persson i Näsbyn — Kyrkovärdar. Per 
Pemmer Organist och Per Olofsson i Ede Klockare. — Lars 
Ruth i Ede Sergeant vid Delsbo Compagnie gaf denna Häl- 
len til et åminnelsetecken och prydnad för Kyrkan.» 

På runhällen förekommer Helsinglands vapen, en bock 
och Delsbo vapen, en hammare och en tång, samt öfverst 
ett likarmadt kors med bibelspråket: »Herre min Gud, låt 
tin ögon stå öpna öfver thetta hus natt och dag! Och tänk 
uppå mig min Gud, til thet bästa!» Neh. 13: 31. 



r 



Senare kyrkoreparationer, 23 



o 

Aren 1796 och 1835 har kyrkans ombyggnad Vcirit 
ifrågasatt tillföljd af att det yttre taket något sjunkit, men de 
befarade följderna af en vidare sättning athjelptes 1835 med 

o 

undersättande af hjelpbjelkar. Ar 1877 förstärktes takstolarne 
åter med ytterligare hjelpbjelkar enligt Intendenten Helgo 

o 

Zettervalls förslag. Ar 1836 insattes nya fönster och 1850 
nedtogos den af ålder bristfälliga predikstolen, samt altaret, 
och ersattes på samma platser med nytt altare och ny predik- 
stol, byggda af Jacob Norin i Norrala. 

* * 

o 

Ar 1765 uppsattes en altartafla 23 alnar hög och 10 V2 
alnar bred, målad på väf af Paul Hallberg i Hudiksvall, före- 
ställande de tre vise männen från Österlandet offrande sina 
gåfvor åt barnet Jesus. Den kostade 1374 dal. k:mt. 

* 

o 

Ar 1789 renoverades orgelverket af direktör Hammar- 
dahl i Arbrå då tre stämmor tillbyggdes så att hela verket 
nu skall vara 19 stämmor. 1837 renoverades det åter af 
orgelbyggaren Nordqvist i Ofvanåker och 1865 af orgelbyg- 
garen Hedström från Norrala, hvarvid en gammal stämma 
utbyttes mot en ny mera tidsenlig. 

* 

o 

Ar 1782 skedde inbrottsstöld i kyrkan då tjufvarne 
beredde sig inträde genom yttre sakristidörren, hvilken dörr 
med anledning deraf sedan igenmurades. 

* 
Kyrkogården utvidgades åt söder 18 16. År 1885 skedde 
en större utvidgning åt norr och vester med 0,028 hektar jord, 
exproprierad från pastorsboställets mark, och torde den nu 
vara tillräcklig för sitt ändamål en lång följd af år. Ett pryd- 
ligt jemstaket på huggen granitsockel har ock uppförts vid 
vestra, norra och halfva östra sidorna. 



- ■*- 



24 Knutslunda. — Ny kyrka l8^2. 

Samtidigt med kyrkobyggnaden 1740 återuppbyggdes 
prestgården, men icke på den gamla tomten utan, efter skedd 
syn af häradshöfdingen Sven Stillman, som dä branden inträffade 
höll ting i Sjömyra länsmansgård, på en plats omkring hun- 
dra alnar sydligare på en kulle vid Afvasjön. Af bjuråkers- 
boar erhöll prosten Lenaeus ett antal byggnadstimmer till 
hjelp till de byggnader han, utöfver socknens laga hus, upp- 
förde. Prosten Wettersten i Forssa och kyrkoherden Lode 
i Harmånger gåfvo honom hvar sin häst, och så sträfvade 
såväl pastor som församling, att ersätta hvad genom branden 
förstörts, understödde af kringboendes välvilja. Den 21 juni 
kunde prosten med sin familj inflytta i den nya prestgården, 
som dock icke förr än följande år blef fullt färdig* 

Rundt kring den nya prestgården uppväxte björkar, rön- 
nar och aspar, dem prosten vårdade och ansade och så gaf 
han den nya prestgården namnet Knutslunda, »Gitter min 
efterträdare icke låta Delsbo prestebol det namnet behålla,, 
utan sätter sitt förnamn i stället för mitt, det kan då alls 
intet oroa mig, som är försäkrad at en opartisk efterverld 
dock varder det rättvisa omdömet fällande, att jag haft fog^ 
skäl och rätt till namngifvandet, men ingaledes han. Ske 
dock hvad ske må», afslutar Lenaeus sin beskrifning om bran- 
den och återuppbyggandet. 

* 

Den 29 november 1888 nedbrann åter Delsbo prost- 
gård, med undantag af åtskilliga uthusbyggnader, och den 
åldrige prosten Norelius förlorade dervid en stor del af sina 
tillhörigheter. Året derpå återuppbyggdes prostgården på 
samma tomt igen. 

Under 1892 har kyrkans fullständiga ombyggnad be- 
slutits och äfven satts i verket. Ritningarne äro upprättade 
af arkitekten Ekholm i Upsala, samt i vissa delar omarbetade 
af arkitekten vid öfvrerintendentsembetet Fritz Eckert Bygg- 



j 



1 1 



26 Prester som innehaft Delsbo* 



nadsarbetet utföres af byggmästaren A. P. Andersson från 
Gefle. Entreprenadsumman uppgår till 58,000 kr. och arbetet 
är afsedt att vara komplett färdigt den i november 1893. 



Prester som innehaft Delsbo. 

a. Kyrkoherdar, 

Den äldsta kyrkoherden hvars namn man känner, är 
yokannes Olai, Hans grafsten fans i gamla kyrkan strax vid 
utgången ur sakristian. Den bar årtalet 1465. Af den lång- 
variga slitningen hade inskriptionen blifvit mycket oläslig tills 
den på 1640-talet af en herr Jonas Räf, Håkansson, dechiff- 
rerades och upptecknades i en gammal kyrkobok. Han kal- 
las der »Dominus * Johannes Curatus in Dylsbo^, d. ä. Herr 
Johannes, Föreståndare i Delsbo. Sjelf har han kallat sig 
>Sockne-präst» i Delsbo. På grafstenen förekommer vidare 
bl. a. oräen »Guutrudis Mäter Curati» och Lenaeus antager, 
att denne Gertrud varit Herr Johans hustru, samt påvisar med 
anledning deraf huru svårt det varit att i Sverge upprätthålla 
det påfviska förbudet mot presternas giftermål, hvilket förbud 
här genomdrefs på Mötet i Skenninge 1248. Möjligen betyder 
det dock endast, att kyrkoherdens moder begrafts under 
samma sten. Johannes Olai tillträdde Delsbo pastorat 1457, 
enär han då qvitterat prestgårdsinventariet efter sin företrä- 
dare, hvars namn dock deri icke namnes 



*# 



* Dominus är ett latinskt ord som betyder Herre, 

** Detta qvitto fans på det förut omnämda gamla pergamentsbrefvet 
i Delsbo kyrka och lyder sålunda: 

»For alla dogande män thetta breff hendher til at koma, kännis jach 
Johannes Olavi kyrkiopräst i Dilsbo sokn, mik thetta haffwa anamadh oc 
upburit til Inventarium, först I MoUogh (mull öga) I grytha aff II pundh, I kätil 
om Vs pund, I handfat gamalt, I mortare oc stämpil, I kätzleringe, II billa, 
II yxer, I gamblan späda, I jernstör, I spän, I bisman, I gamblan bat, I not 
for II marker i wärdörom, XI faar, IIII lamb, VIII kor, I harff, III liga (liar) 



Pr ester som innehaft Delsbo. 27 



Dominus Jonas, Kallas af ärkebiskop Jacob Ulfsson i 
ett den 9 febr. 1474 dateradt stadfästelsebref å ett jorda- 
byte * mellan herr Jonas och en bonde: »Hederlig man Herr 
Jon, kyrkoherde». 

Dominus Andreas j omkring 1490-talet, enär han då till- 
lika med fem andra prester underskrifvit ett bref och deri 
kallas »Herr Anders, Probst i Dilsbo». 

Dominus Påfwel, vid tiden för reformationen, hvilken 
konungen afsatte. 

Dominus Elavi, Laurentii. Vid reformationsverkets 
genomförande möttes Gustaf I af motstånd från det katolskt 
sinnade presterna och prelaterna och äfven af allmogen pä 
åtskilliga håll. Men han förstod att göra sin vilja gällande. 
Sålunda, då domkapitlet till pastor i Delsbo utnämnt Herr 
Påfwely skickade konungen en annan att öfvertaga pastoratet. 
Härmed nöjdes församlingen likväl icke, utan affärdade tvenne 



I V2 pund smör, I nötzfall (skinnfäll), II tunnor ööl, VIII pund korn, III 
sila (selar) I häst for VI marker i wärdörom, II tomma tunnor, I bryggiepanna, 

II bryggiekar, VIII svin gamal oc V ITT halfft åars gamal, I gamblan bonadh 
wyrdat for XII marker, I kätil, III årder, I dyngeslädhi, II skogxslädie, II par 
skaklar, V skärur, sängekläde gamal och ny skattat oc wyrdat for VIII mar- 
ker i wärdörom. In quarum renim evidenciam & hujus Inventarii levacionem 
sigillum meum una cum sigillis honorabilium virorum Dominorum Laurencii 
in Forsum et Beronis in Enanger Curatorum presentibus est impressum, A:o 
D:ni MCDLVII. Dominica Qvinquagesima. > 

* Byteshandlingen lyder, enligt samma pergamentsbref, sålunda: »Wit- 
terligit skal thet allom Dandemannom wara, som nu äro oc äpterkommande, 
at jak Joan Olsson, kyrkiopräster i Dilsbo giorde eth jordebythe med beske- 
deligom man Laurens i Bynom oc hans hustru oc barnom samtykkio i swå 
matte, at jac gaff honom I Va stykke i ängh i bysängene, thet lop sik 2 7'^ 
gillingsstadi mera än thet jac igen fik, som ligger i Bastugu ängit oc i Ring- 
stadom, for thy thet war bätre thet jak igen fik. Thetta byte war giort i XII 
manna närvaru oc alla soknemänne. Thermed loffade jac honom eth thaa (tä) 
nordist i kyrkione hästehaga oc han mik oc allom äpterkommande I thaa i 
sinom hästahaga upsides wider, hvilket byte oss oc wore äpterkommande är 
giort til sämio oc kärlik. Arno D:ni MCDLXII in die Mathei Evangel.» 



28 Frester som innehaft Delsbo, 



sändebud till konungen med begäran, att få behålla Herr Påf- 
wel. Härpå svarade konungen i bref af d. 21 april 1530, att 
han icke förmodat att socknemännen skulle vägra mottaga 
den, som med konungens vissa bref hade till dem anländ t; 
»dock efter I så mycket falle efter Herr Påfwel Eder till 
Kyrkoherre mene Vi tillbörligt vara, att han derom söker 
hit till Oss och säger Oss något godt till, förr än Vi gifve 
honom Vårt samtycke, mest förty att Oss är föga redlighet 
vederfaren af somliga prester der i landet (Helsingland) och 
hafve Vi för den skull god rätt til at åtsporde varda ho der 
för kyrkherrar sättas skola». Det oaktadt tillsatte konungen 
i Påfwels ställe Elof Laurentii till pastor i Delsbo år 1533, 
hvarom socknemännen i bref från konungen underrättades *. 

Han hade tre barn, sonen Swen och döttrarne Birgitta 
och Gudelina (Gölin). Swen blef konglig sekreterare. Dot- 
tern Birgitta blef gift med Engelbertus Elai, kongl. hofpredi- 
kant hos Gustaf I samt senare kyrkoherde i Leksand. Gu- 
delina blef gift med magister Olaus Stephani Bellenius, hof- 
predikant hos Johan III, kyrkoherde i Gefle samt slutligen 
biskop i Vesterås. 

Dominus Jacobus Matthcei, kyrkoherde och landsprost 
i Delsbo. Underskref på kyrkomötet i Upsala 1572 den af 
Laurentius Petri framlagda kyrkoordningen, men några år 
derefter underskref han äfven den af Konung Johan III ut- 
gifna liturgien »Röda Boken» d. 16 febr. 1577**. Herr Jacob 



* Widmark, Beskr. Öfver Helsingl., sid. 143. 

*■* Liturgiens införande mötte dock motstånd af en del prester, och 
äfven presterskapet i Delsbo anklagades af en kyrkoherde Måns Erici i Nju- 
runda, att hafva från predikstolen låtit utgå något »sällsynt tal» om konun- 
gen. Med anledning häraf befallde konungen, i bref af d. 25 maj 1578, att 
de anklagade samt angifvaren och de vittnen han egde i Helsingland tillika 
med fogden skulle inställa sig hos konungen för att höras. Jacobus Matthaei 
underskrift var alltså antagligen endast villkorlig. Bekant är också att många 
prester underskrefvo den endast med villkor, att den skulle »rätteligen för- 



Frester som innehaft Delsbo, 29 



var gift med Anna Larsdotter Björnram, dotter till den från 
Gustaf I:s befrielsekrig bekante krigshöfdingen Lars Olsson 
Björnram, samt genom detta gifte svåger med »Röda Bokens» 
ifrige befordrare, erkebiskop Andreas Laurentius Björnram. 

Magister Dominus Olai Arncesius^ Angermannus. Till- 
trädde Delsbo år 1606 och innehade pastoratet i nära 50 år. 
Deltog i riksdagen 1649 och underskref ständernas förklaring 
angående Karl Gustafs rätt till Svenska tronen efter Drottning 
Christina. På erkebiskop Paulini befallning uppsatte Arnaesius 
ett särskildt instrument om kyrkodisciplinen för Delsbo 1641, 
hvilket af hela församlingen erkändes. Han afled den 25 
juli 1653. 

Dominus Markus Wilhelmi Björkman^ född i Bollnäs 
16 14. Skeppspredikant på svenska örlogsflottan 1645. Ad- 
junkt och vice pastor åt kyrkoherden Arnesius 1652. Kyrko- 
herde d. I maj 1655. Herredagsman i presteståndet på riks- 
dagen i Göteborg 1660. Död den 26 april 1672 och be- 
grafven i gamla kyrkans kor. Öfver grafven fans före kyrko- 
branden 1740 en vacker grafsten med bl. a. Björkmans valspråk: 
>Mece Witae Beniguus Protector Dominus», i hvilket ordens 
begynnelsebokstäfver M. W. B. P. D. utgöra initialer till hans 
namn och titel: Markus Wilhelmi Björkman, Pastor Delsboén- 
sium. I gamla kyrkan fans för öfrigt ett s. k. epitaphium, 
en minnestafla, hvilken Björkman och hans hustru sjelfva 
gåfvo till kyrkan. Etter 1740 års brand, då taflan forstördes, 
skänkte kyrkoherden i Norrbo och Bjuråker, Erik Thornberg, 
ett par större porträtt af Björkman och hans fru, hvilka taflor 
nu förvaras i sakristian. 

Dominus Jonas Korbelius född i Korböle, blef kommi- 
nister vid S tockholms storkyrka 1660. Tillträdde Delsbo på- 
stådd varda». Måns Erici fick sedan, utan tvifvel till lön för sitt nit om 
liturgien, Tuna pastorat efter Herr Nils Olai som afsattes, samt erhöll rätt 
att oafkortadt bekomma smörtionden då öfrige prester beröfvades två tredje- 
delar deraf. (Widmark, sid. 185.) 



30 Prester som innehaft Deisbo. 



storat 1674. Korbelius var ledamot i den stora kommissionen 
som hade att handleda de beryktade hexeriprocesserna, som 
vid den tiden pågingo, och underskref som sådan ett »Teolo- 
giskt betänkande» rörande trolldomsväsendet 1675. Dog 1680 
och blef begrafven midt för kordörren i gamla kyrkan. 

Äfven öfver hans graf fans före branden 1740 en 
stor grafsten försedd med svenska och latinska inskriptioner 
m. m. 

Magister Jonas Jones Phragmenius var född i Hagby 
prestgård i Upland. Disputerade »pro exercitio» i Upsala d. 
17 juni 1663 och »pro gradu» d. 6 maj 1668 samt promo- 
verades den 12 dec. 1672. Blef lektor vid Gefle gymnasium 
1670. 1679 öfvertog han på erkebiskopens uttryckliga ön- 
skan rektoratet vid Gefle Trivialskola. Tillträdde med både 
konglig och konsistorial fullmagt Deisbo pastorat 1682. Pre- 
ciderade vid prestmötet i Upsala den 18 och 19 juni 1691. 
Han dog den 14 juni 1702 och begrofs i Deisbo kyrkas kor 
den 31 juli s. å. 

Prosten Phragmenius var ovanligt liten till växten och 
kallades derför af befolkningen allmänt »lillprosten» i motsats 
till efterträdaren. 

Magister Johannes Johannii Halenius, Roslagius, som 
kallades »Storprosten» för sin ovanliga storlek. Han var född 
i Wäddö i Roslagen — deraf benämningen Roslagius — den 
21 dec. 1659. Disputerade för graden den 5 dec. 1685. 
Tillträdde Deisbo pastorat 1704 dit han ankom direkt från 
Polen, der han var regementspastor vid Uplands regemente. 
Prosten Halenius dog den 17 sept. 171 5 och begrafdes i 
gamla kyrkans sakristia. Han var två gånger gifl. Först 
med Maria Kristina Roland hvilken dog den 11 maj 171 1 
och sedan med Anna Helena Hjolman hvilken öfverlefde ho- 
nom och bekostade grafstenen hvilken, utom anteckningame 
härom, äfven hade åtskilliga sinnebildande figurer. 



Prester som innehaft Dehbo, 31 



Magister Olavus Olat JVauclerus var född i Vika socken 
i Dalarne den i maj 1675, disputerade för den filosofiska gra- 
den 1703 och promoverades den 10 dec. s. å. Blef adjunkt 
vid Storkyrkan i Stockholm och »Hofprest» hos riksrådet 
grefve Arvid Horn samt senare kongl. hofpredikant och kon- 
sistorienotarie i Stockholm. Tillträdde Delsbo 1717. Bevistade 
såsom deputerad för Helsinglands och Gestriklands presterskap 
riksdagen 1723. Han afled den 10 juni 1732 och begrofs i 
Delsbo kyrka den 20 s. m. Hans stoft fördes vintern derpå 
till Alfta och nedsattes der i kyrkoherden Riselii graf i Alfta 
kyrka. 

Magister Canutus Nicolai Lenceus var född i Lena socken 
i Upland den 25 okt. 1688. Studerade under magister Olof 
Celsius ledning i Upsala och disputerade för den filosofiska 
graden den 25 april 17 16 samt promoverades den 12 juni s. å. 

Ar 1 71 7 den 13 febr. blef Lenaeus rektor vid Klara 
skola, 1725 kyrkoherde i Astuna och 1728 prost i Lyhundra 
kontrakt. Under riksdagen 1731 var han herredagsman för 
presterskapet. 

Den 28 januari 1733 höll han sin profpredikan i Delsbo 
kyrka samt blef vid valet med 202 röster enhälligt vald till 
kyrkoherde, hvilken tjenst han tillträdde den i maj 1734. 
Den 26 juli 1734 erhöll han, efter föregången omröstning 
bland kontraktets prester, fuUmagt på »praeposituren» i norra 
Helsinglands kontrakt d. v. s. prost i kontraktet. 

Utom vid 1 73 1 års riksdag var Lenaeus riksdagsman 
äfven vid riksdagarne 1738 — 39, 1740 — 41, 1742 — 43 och 
1751 — 52. Under 1741 års riksdag deltog han i den »manu- 
faktur- och handelsdeputation* som ständerna afsände till Kal- 
mar och Norrköping för att taga kännedom om manufaktur- 
och fabriksindustriens utveckling. 

På det litterära området har Lenaeus utgifvit åtskilliga tal 
och predikningar samt en beskrifning öfver det Heliga Landet. 



3 2 Pr ester som innehaft Delsbo, 



Han invigde ock Bjuräkers nya kyrka den 14 oktober 1750 
på uppdrag af erkebiskop Henr. Benzelius. 

Under prosten Lenaei tid brann Delsbo prestgård och 
kyrka den 26 febr. 1740. Vid återuppbyggandet inlade 
Lenaeus synnerlig kraft och nit och har i en sandstenshälla 
som sitter insatt i södra kyrkoväggen, med egen hand inristat 
en kort redogörelse härom med runskrift. 

Hvad som bland allmogen likväl mest bidragit att be- 
vara hans minne, är den beskrifning öfver Delsbo hvilken han 
med anledning af, utaf philosophie kandidaten, sedermera 
domprosten, Sven Baelter år 1736 framstälda frågor, utarbetat 
och hvilket arbete han sedan år 1764 utgaf under titel: Dels- 
boa lUustrata *. Det är detta arbete som användts som käll- 
skrift för de flesta uppgifter som här förekomma före 1 760-talet. 

Prosten Lenaeus dog år 1766 den 28 juni och ligger 
begrafven på Delsbo kyrkogård. Porträtten af honom och 
hans fru förvaras nu i sockenstugan. 

Magister Mathias Stålberg född den 26 dec. 1730 död 
den 3 aug. 1808. 

Daniel Gustaf Stillmark, född 1763. Tillträdde Delsbo 
1810. Död II juni 1841. 

Lars Landgren, Utan gensägelse den mest framstående 
af dem som på det sista århundradet innehaft Delsbo pasto- 
rat. Det inlägg han gjort i Delsbo sockens utveckling pä 
alla områden och den tillgifvenhet han vunnit och ännu eger 
bland befolkningen, förtjena till fyllest den särskilda teckning 



* Den fullständiga titeln är enligt den tidens vidlyftiga och omständ- 
liga uttryckssätt: 

»Delsboa lUustrata, eller Delsbo socken i Norjra Helsingland, i sådan 
måtto Ijufliga beskrefven, att de förelagde fyra och fyrtio frågor deni framlidne 
domprosten i Wäxiö, Herr Doctor Sven Baelter, då han år 1736 ännu var 
philosophie candidat, åstundade få svar uppå, här varda besvarade, såsom de 
äfven samma året straxt besvarades, af Knut Nilsson Lenaeus, probst och 
kyrkoherde uti Delsbo.» 



Pr ester som innehaft Delsbo. 33 



vi här nedan intagit. Här antecknas endast, att han var född 
den 14 maj 18 10. Utnämdes till kyrkoherde i Delsbo 1842 
och tillträdde 1844. Efter en 32-årig verksamhet i Delsbo 
utnämdes han 1876 till biskop i Hernösands stift samt dog 
den 30 mars 1888. Hans porträtt i olja, skänkt 1879 af åt- 
skilliga sockenbor, förvaras i Delsbo kyrka. 

Johan Rudolf NoreliuSj född den 10 juli 1809, student 
1828, ordinerad 1834. Kyrkoherde i Los nybildade pastorat 
1 846. Af konungen utnämd till kyrkoherde i Njurunda pasto- 
rat af Hernösands stift 1858. Kyrkoherde i Hudiksvall och 
Idenor 1868. Vid 70 års ålder kyrkoherde i Delsbo 1879. 
Prost. Ledamot af Kongl. Vasaorden. Vid 82 års ålder död 
efter 57-årig presterlig tjenstgöring den 18 febr. 1891. 

Lars Fredborg, förut komminister härstädes, utnämd till 
kyrkoherde 1891, tillträdde den i maj 1893. 

b. Komministrar. 

Dominus Petrus Olai underskref år 1593 Upsala mötes 
beslut. 

Dominus Nicolaus Jonce, *Delbogius», född på gården 
N:o 6 i Näsbyn, Delsbo. Efter 32 års presterlig tjenst i Delsbo 
blef han år 1623 pastor i Färila. Lenaeus antager att han 
fbre komministerbefattningen varit adjunkt antingen åt kyrko- 
herden eller den föregående komministern. 

Dominus Éricus Olai Brunnius, Af en * underlig an- 
märkning in Albo Nationis Helsingicae* antager Lenaeus att 
»hans bittra predikande i Delsbo hulpit honom till en bättre 
lägenhet 1 Boldnäs.» 

Dominus Olaus Arncesius^ Angermannus, har, tillika med 
prosten Arnaesius m. fl., den 12 mars 1628 såsom vittne under- 
skrifvit ett köpebref i Delsbo och kallar sig der »Dilsboensis 
Ecclesiae Comminister». 

Dominus Nicolaus Olai, Boldnaesius. 

Gamla Minnen. 3 



34 Prester som innehaft Delsbo. 



Dominus Abrahamtis Johannisy som i kyrkoräkningen 
för år 1649 kallas »Delsboénsis Comminister». Var tillika 
sockenskrifvare i Delsbo. Dog 1650. 

Dontinus Jonas Petri HudewichiuSy kyrkoherdeson från 
Arbrå, var komminister i Hudiksvall innan han kom till Delsbo. 

o 

Blef mag till prosten Arnaesius. »Ar 1663 månde hans fader 
updraga honom Arbrå pastorat, men hade den sorgen, att 
sonen dog 1665 långt före fadern.» 

Dominus Petrus JoncB Bestadius, CoUega vid Upsala 
Catedralskola 1657. Adjunkt i Delsbo och efter 1663 kom- 
minister. 1680 kyrkoherde i Ästuna samt omsider prost 
Dog 1702. 

Dominus Laurentius Johannis Wa/lenius, Forsensis. 
Prestvigd 1677. Komminister i Delsbo 1680. Sedan han en 
söndag 1 mars månad 1699 predikat, eller, enligt andra upp- 
gifter, skrittat och messat, träffades han af slag då han satt 
vid middagsbordet hos kaptenen Erik Björnberg på Östra 
Hammaren, och dog samma dag. 

Dominus Petrus Jonce Ruth^ född i Ede i Delsbo. Ordi- 
nerades att vara adjunkt i Harmånger 1686. Blef sedan ad- 
junkt i Delsbo och gift med prosten Phragmenius styfdotter. 
Komminister 1700. Död den 12 juni 1720. 

Dominus Ericus Erici Isaus. Född 1688 i Segersta. 
Bataljonsprest vid Helsinge regemente 171 3. Deltog 171 8 
i det olyckliga Armfeldtska tåget öfver jemtländska fjällen 
»lärandes aldrig förgäta, huru det smakar i grymmaste urvä- 
dret at leka Jul på Norska fjällen». Komminister i Delsbo 1722. 

»Denne mannen, fast han nu är alldeles tandelös, har 
dock den nåden af Gud att kunna ganska rent och tydeligen 
tala, samt väl messa och sjunga» anmärker Lenaeus om honom. 
Död den 21 nov. 1767. 

Hans Olsson Forssell, född i Jerfsö den 27 dec. I7I2* 
Död 1773. 



Pr ester som innehaft Delsbo, 35 



Petrus Delin, född d. i januari 1744 i Sjömyra. Hit- 
flyttad från Rasbo 1785. Död d. 18 okt. 18 15. 

Titze Närmare uppgifter obekanta. 

y. Hägglund. F. den 16 maj 1777. Tillträdde 1820. 
Död 5 juli 1837. 

Gustaf Wilhelm Ekstedt, född d. 31 juli 1791, prestvigd 
1 8 14. Komm. i Hille 1827. Utnämd till komm. 1 Delsbo 
1839. Tillträdde 1841. Död den 31 juli 1867. 

Lars Fredborg, född den 10 aug. 1842. Utnämd till 
komm. i Delsbo 1868, tillträdde 1870, flyttade som kjrrko- 
herde till Ofvanåker 1876. Tillträdde kyrkoherdebefattningen 
i pastoratet 1893. 

N. y, Thunblad, f. 4 april 1841. Utnämd till komm. i 
Delsbo 1876. Tillträdde 1877. Kyrkoherde i Munsö 1883. 

Carl Olof Måhlén, f. 5 febr. 1853 i Ockelbo. Kommi- 
nister i Delsbo 1883. Kyrkoherde i Ramsjö 1888. 

Erik Hjalmar Strömbäck, f. den 27 maj 1857. Kom- 
minister i Delsbo den 30 jan. 1889, tillträdde den i maj 
samma år. 



L. Landgren 



* 



Bland dem, som på det sista århundradet kraftigast ingripit 
i utvecklingen på alla områden i Delsbo, står utan tvifvel 
prosten, sedermera biskopen öfver Hernösands stift, Lars 
Landgren, främst. 

Han föddes den 14 maj 18 10 1 Ostervala församling af 
Västmanland. Föräldrarne voro bondfolk, hvilka i gossens 



* Till ledning för denna teckning har användts : Minnestal vid Biskop 
L:s begrafning i Hernösands Domkyrka d. lo april 1888 af Anton Lund- 
ström. Minnesord vid prestmötet i Upsala 1891 af Kontraktsprosten m. m. 
Alfr. Steinmetz. 



36 L. Landgren, 



Späda år flyttade till Tierp i Upland, der fadern innehade ett 
hemman på arrende. I hemmet uppväxte Landgren under 
en sträng faders tillsyn och en öm moders ledning. »Från 
fadern, säger en minnestecknare, synes sonen Lars hafva ärft, 
om vi så få säga, yttersidan af sin personlighet. Modren skall 
hafva varit rikt begåfvad och af ett mera vekt sinnelag och 
från henne har sonen utan tvifvel ärft sin rika begåfning, sitt 
skarpa minne, med ett ord innersidan af sin personlighet.» 

En synnerlig lust för läsning utmärkte honom äfven som 
gosse och så fick han faderns tillåtelse att studera. Efter full- 
bordade skolstudier, då han hemkom såsom student, ville 
fadern att han skulle fortast möjligt bli prest. Sjelf ville han 
deremot först taga graden. Missnöjd häröfver vägrade fadern 
honom vidare understöd och Landgren, hvars fasta, att icke 
säga trotsiga sinne, som ej heller ville böja sig, tog farväl 
med de orden: »Nu kommer jag ej tillbaka förr än jag är 
magister.» 

Vid akademien uppehöll sig L. endast kortare tider. 
Hans tid delades mellan dels konditioner på landsbyggden, 
dels ock vikariat vid läroverk och sina egna studier. Det 
var en sträfsam tid, men L. arbetade med ifver och kraft. 
1833 vid 23 års ålder nådde han målet för sina sträfvanden 
och erhöll lagerkransen, återvände till sitt föräldrahem och 
visade sig hafva infriat sitt ungdomslöfte. Då han lemnade 
Upsala yttrade han till sina kamrater: »hittills harjaginhem- 
tat litet bokvett; nu skall jag ut och lära mig folkvett.» Han 
egnade sig nu åt skolan, blef apologist vid Upsala katedral- 
skola, kollega i Gefle och slutligen rektor i Hudiksvall 1839. 
Under tiden idkade han flitigt teologiska studier och aflade 
teol. kand.-examen 1838. 

Efter några års skolarbete vände han sin håg till den 
presterliga banan. Han prestvigdes 1841 af erkebiskop af 
Wingård och sökte samma dag Delsbo pastorat, till hvars 



L, Landgren» 37 



kyrkoherde han utnämdes 1842 och tillträdde 1844. Redan 
året derpå blef han kontraktsprost i Norra Helsinglands 
kontrakt. 

Det är egentligen här som hans lifsgerning börjar och 
under sin 32-åriga verksamhet som kyrkoherde i Delsbo har 
han uträttat ett jättearbete. Redan andra året sedan han 
tillträdde sitt pastorat, fick han den tunga pligten, att föra en 
mörderska till stupstocken. Denna händelse grep mäktigt 
hans sinne och blef icke utan inflytande på hans lif. 

Vid Landgrens tillträde var tillståndet på det sedliga 
och moraliska området inom Delsbo långt ifrån godt. Sär- 
skildt gäller detta om en viss del deraf. Men full af nit och 
mod, grep han in med hela sin kraft. »Dit icke hvarken 
läns- eller fjerdingsman vågade sig» — säger en skildrare af 
hans lif — i>dit gick dock Landgren, till tjufvar och lönn- 
krögare och talade sanningens och kärlekens hälsosamma 
ord». »Djefvulskt försåt» — säger en annan minnestecknare — 
»ställdes för hans lif och endast den omständigheten att ett 
skott aflossades några sekunder tidigare än ämnadt var, räd- 
dade honom från én säker död.» Någon tid derefter skulle 
bröllop firas i ett af de ruskigaste nästena, hos en familj, som 
räknades till de värsta. Då L:s embetsbroder ryggade till- 
baka för att i sin tur resa dit, sade L.: »då reser jag dit 
sjelf. » Vid middagsbordet, der L. sjelf var den ende vittnes- 
gfille personen, kom åtskilligt på tal och då någon af gästerna 
sade till honom: »hvad tänkte de väl på som ställde till de 
der konsterna vid bron åt prosten?» svarade han: »du kan 
fråga dem sjelf; de sitta der» och sträckte dervid ut handen 
mot de skyldige. 

»Detta personliga mod talade ett tydligt språk för detta 
folk och när L. efter slutad måltid lemnade sällskapet blot- 
tades allas hufvuden och icke det minsta oljud kastades ens 
i hans rygg, då han aflägsnade sig. De öppna fienderna 



38 Z. Landgren. 



flydde för hans blotta åsyn; för de dolda skyddade honom 
Herrens hand.» 

För skolväsendet nitälskade L. varmt, väl inseende, att 
endast en förbättrad folkupplysning kunde omdana det vilda, 
hälft barbariska, i folknaturen, sådan den, hos åtminstone en 
del af befolkningen, framstod. Men till en början rönte han 
härvid ett ihärdigt motstånd af befolkningen. Då fråga blef 
om uppförande af skolhus i Högtomt by, och sockenstämman 
gjorde invändningar, afslutade han förhandlingarne med de 
orden: »skolhus skall det bli; jag bygger det väl sjelf.» Och 
då han andra dagens morgon stod på backen deruppe och 
skulle utstaka byggnadsplatsen, utbrast han: »På denna klippa 
skall jag bygga min församling, och helvetets portar skola 
icke varda henne öfvermäktige».. Då skolhuset sedan var 
färdigt och invigdes, sågos eldflammor uppstiga öfver skogs- 
kanten nere emot Hvena-byarne och då det troddes vara 
mordbrand, sade han: »Ja, jag bygger väl ett skolhus der 
också.» Och han höll ord. 

I besittning af en fullkomligt oberoende ekonomisk ställ- 
ning, öfvade L. en ganska stor välgörenhet. Hans yttre var 
sträft och många gånger groft i ord och uttryck, men han 
hade dock ett för andras behof och nöd känsligt sinne. 
Landgren verkade för och bidrog kraftigt till grundläggandet 
af ett folkskolebibliotek för kontraktet, samt skänkte »ett 
hälft tusende» till ett bibliotek för kontraktets prester. Under 
L:s tid byggdes i Delsbo 13 skolhus. 

Någon formernas man var L. icke. Hans styrelsesätt 
i Delsbo kan sägas vara patriarkaliskt. Han var Delsboarnes 
fader, som då »barnen» sjelfva i oförstånd sträfvade emot 
hans vilja, behandlade dem sä som han ansåg vara för dem 
och deras socken bäst. »När t. ex. ett stämmobeslut var 
fattadt — och ofta skrefs det före stämman — afvaktades 
icke klagotidens utgång, stundom icke ens protokollets juste- 



/.. Landgren, 39 



ring. Det verkställdes genast. Det lät sig ock under hans 
tid och »regemente» göras, ty under L:s tjenstetid blef intet 
stämmobeslut i Delsbo öfverklagadt. » 

På det litterära området utgaf L. flere skrifter: »Grund- 
dragen till läran om dopet» (1854), »Om kyrkan» (56), »Om 
helgelsen» (62), »Om Gud» (65), »Om rättfärdiggörelsen» (69), 
samt »Öfversigt af de protestantiska missionernas uppkomst 
och närvarande tillstånd» (1871). Dessutom en mängd strö- 
skrifter i hvarjehanda ämnen, samt uppsatser i tidningar och 
tidskrifter. 

Varm vän af våra fornminnens bevarande, stiftade han 
Helsinglands fornminnesförening samt samlade och ordnade 
isynnerhet de kyrkliga fornsaker, som han kunde öfverkomma 
och hvilka nu förvaras i Enångers gamla kyrka. De inom 
Hälsingland befintliga ättehögar och grafkummel lät han af- 
teckna, och i sin »Uppränning till grammatik för Delsbo- 
målet» sökte han bevara minnet af det genom civilisation och 
ökad samfärdsel så småningom utdöende Delsbospråket. 

För nykterheten intresserade sig äfven L., ehuru han 
ej gillade absolutismens grundsats, och på sitt rättframma 
språk uttalade han sig om den uppspirande goodtemplar- 
rörelsen på ett sätt som inom dessa kretsar väckte mycket 
uppseende. Detta hörer dock till en senare period 1 hans lif. 

Landgren bevistade ståndsriksdagarne 1856 — 58 och 
1862 — 63, samt var ledamot af Första kammaren 1867 och 
68 samt äfven af kyrkomötet sistnämde år. Politiker var han 
likväl icke — dertill var han för mycket rättfram och gick 
sin egen väg. 

Han företog flere utländska resor till England och 
Skottland, till Tyskland, Frankrike och Italien. Såsom karak- 
täristiskt för allmogens omdöme om honom må nämnas, att 
medan han befann sig i Rom frågade en dag en bonde från 
en grannsocken en Delsbobo: *Tror du att Doktorn besöker 



40 Z. Landgren, 



Påfven?» »Nej», svarade Delbon. »Men Påfven borde ändå 

* 

fä si'en», blef den andres betecknande invändning. Land- 
gren uppfördes på förslag till biskop i Visby 1858 och. i 
Hernösand 1864 och 1876 då han ock af konungen utnämdes* 

»I rastlös verksamhet fick han egna sin hjeltekraft åt 
sin församling i 34 år,» säger en minnestecknare, »och så 
föga tänkte han på eller önskade han ett ombyte af verk- 
ningskrets, att han, samma dag han fick underrättelsen om 
sin utnämning till biskop, var han fullt upptagen i sin gamla 
bofalliga kyrka med beräkningar öfver en ny kyrkas behöfliga 
utrymme. Sent en lördagsafton blef nyheten känd i socknen ; 
dagen derpå rådde en allmän förstämning hos den kyrko- 
besökande menigheten. En hel generation hade han sökt 
uppfostra till nyttiga, redbara medborgare. Icke under dä, 
att, när han den 14 maj 1876 sade församlingen sitt afsked^ 
detta yttrande, under allas odelade bifall, af en sockenbo 
fälldes: »Det var väl Guds vilje att de skulle taga honom 
från prostgården, men si ur våra hjertan ta'r man honom 
aldrig!» 

I tolf år var L. biskop öfver Hernösands stift. »Samma 
lågande nit och aldrig tröttnande ifver som utmärkte honom 
som församlingsherde i Delsbo, eldade honom ock vid arbetet 
som biskop» säger en minnestalare vid hans graf. Hans t^^^vt 
hjerteställning till lifvets högsta fråga är oss icke bekant, men 
om den ställning, han intog till den friare andliga verksamhet 
som på hans ålderdom uppspirat, derom skrifver han sjelf: 
»Presterskapet måste alltid bevara en sjelfständig ställning 
bland alla rörelser; men med välvilja och goda råd bemöta 
dem, som visat sig vara trogna i sanningens tjenst. Att 
tvista med de genstörtige lönar ej mödan; ty bevisningen^ 
huru klar som helst, halkar vanligen förbi deras förstånd, 
men upphetsar deras motsägelselust och således har man 
försämrat i stället för förbättrat. Med bönehusen har mycket 



Z. Landgren. 41 



dåligt spel blifvit bedrifvet, särdeles i de södra orterna, och 
äfven i de norra städerna brista ej försök att drilla dem i 
baptisternas händer. Härigenom har sjelfva ordet bönehus 
blifvit ett i mångas öron illaljudande ord och liktydigt med 
dissenternäste. Men det är oskickligt och i hög grad för- 
derfligt att döma så i klump. Det är ett gammalt ordspråk: 
att såsom man behandlar en menniska, sådan blir hon. Orätt- 

visa herrar tillskapa näsvisa tjenare. — Att äfven utom 

gudstjensten få sammanträda dels för Guds ords hörande och 
bön, dels för rådplägning om missionen och andra angelägen- 
heter, måste väl i ett kristet land fa ske utan både påtal och 
misstankar, alltintilldess man befinnes verkligen umgås med 
förrädiska tankar mot sitt modersamfurid; det går an att älska 
utan att förföra, det går an att vara en krigare utan att vara 
våldsman, det går an att öfva lekmannaverksamhet utan falsk- 
het och öfvermod.» Och åter: »Jag sätter dem främst i min 
kärlek, som tänka allvarligt och rätt, dernäst dem som tänka 
allvarligt men orätt och . i sista rummet dem som hvarken 
tänka allvarligt eller rätt.» 

Långfredagen 1888 afsomnade L. Hans sista ord voro: 
>Herren upplyfte mig och oss alla genom sin helige Ande 
till sig.» Han är begrafven på Hernösands kyrkogård, der 
ett grofhugget imponerande granitblock utmärker hans graf. 



Historiska minnen och berättelser m, m. 

I sammanhang med kyrkans beskrifning redogör prosten 
Lenaeus för de visitationer som dittills hållits i Delsbo. I sjelfva 
verket hade Delsbo mycket sällan blifvit visiteradt, men Le- 
naeus, som antar »att ingen af dessa herrar gjort sig möda 
att resa några 20 och 30 mil endast för att underratta sig 
om tillståndet uti en enda församling;?, uppräknar äfven visi- 



42 Historiska minnen* — Visitationer IJIo — I/f^/f, 

tationer som hållits i andra socknar i grannskapet och tror, 
att »när de (biskoparne) visiterat på ett ställe, måtte deras 
sorgfällighet äfven hafva sträckt sig till öfriga församlingar 
här i kontraktet»; således äfven Delsbo, menar han. 

I allmänhet torde ock denna slutsats vara riktig. Den 
första visitationen man känner är den, dä Erkebiskop Olaus 
Beronis, »hin Vitre» (den Vise), vid sin resa till Jemtland och 

o 

Ångermanland år 13 18, bland andra, äfven visiterat både 
Delsbo och Bjuråker *. 

Lenaeus uppräknar vidare visitationerna år 1323 i Tuna 
af erkebiskop Olaus Beronis »hin vitre», den vise; år 1374 
äfven i Tuna, af Birgerus Gregorii, en slägting till den hel. 
Birgitta, hvilken der utfärdat ett bref till Herr Olaum, »Cu- 
ratum in Forssa», på sjette dagen efter Påsk. 

o 

Ar 1425 d. 5 mars i Forssa af Johannes Haqvinus, som 
der utfärdat ett aflatsbref. 

o 

År 1440 d. 18 mars äter i Forssa af Nicolaus Ragvaldi, 
som der skrifvit ett aflatsbref för Högs socknemän. 

o 

År 1450 d. 7 mars i Hög af Johannes Benedictus till 
Salestad, som då skref ett aflatsbref vid Crucifixets helgande 
derstädes. 

o 

År 1462 på I5:de dagen efter S:t Sigfrids dag, eller 
den 2 mars, af samma erkebiskop, i Tuna, hvarifrån han skref 
en förordning för socknemännen i Hög om jungfru Marie be- 
lätes helgande. 

o 

År 1 47 1, nästa dag efter S:t Sigfridi, eller den 16 febr. 
af Jacob Ulfsson, i Forssa, hvarifrån han vid samma tillfälle 
utgaf en förordning för Högs församling huru helgonens belä- 
ten skulle helgas, samt ett aflatsbref. 

o 

År 1474 den 9 febr. af samme Jacob Ulfsson i Delsbo, 
hvilken då 1 en särskild skrift stadfäste det jordabyte, som 



* Widmark. Beskrifn, öfver Helsing-l. sid. 81. 



Historiska minmn, — yohannes Magni visitation 1^20, 43 

kyrkoherden Herr Jon upprättat med några sina socken- 
bor*. 

År 1 5 1 5 visiterade åter erkebiskop Jacob Ulfsson i Forssa 
och utgaf der ett aflatsbref för dem som helgade S:t Urbans 
beläte i Hög kyrka**. 

Nästa visitation som Lenaeus uttryckligen uppgifver hafva 
förekommit i Delsbo, hölls af erkebiskop Johannes Magni år 
1526 i februari***. Han var den siste katolske erkebiskopen 
i Sverge och hans visitationsresa denna gång hade till specielt 
syfte, att om möjligt motverka Gustaf I:s reformationsplaner. 
Derföre reste han ock med en svit af 200 personer och upp- 
trädde med furstlig ståt samt var åtföljd af en »Wice-Bisp*, 
en munk, broder Vincentius, som vigde altaren, kyrkomurar 
och messkläder, döpte klockor etc, allt för att hos folket 
stadfästa den gamla läran, hvilken af konungens åtgärder ho- 
tades. Pör biskopens räkning uppfördes vid prostgården ett 
särskildt stall för hans »handhästar», 16 aln. långt och 15 aln. 
bredt, hvilket stod till branden 1740. 

Med anledning af Johannis Magni visitationsresa och 
hans försök att motverka konungen, samt äfven tillföljd af 

* Sjelfva byteshandlingen finnes anförd sidan 27. 

** S:t Urban var Högs kyrkas skyddspatron, Hans bild invigdes år 
1 51 5 och antages vara gjord af Hakon GuUesson. Den förvaras nu bland 
Fornminnesföreningens samlingar i Enångers gamla kyrka. (Fomminn.-fören. 
katalog sid. 19), Att Jacob Ulfsson så ofta visiterade här uppe torde hafva 
berott derpå, att bland hans inkomster ingingo att af kronofogdarne i Hel- 
singland och Medelpad årligen uppbära 1,100 marker till dess 4,000 mark 
örtuger (11,600 kr.) blefvo betalda. *Si så riktades i oträngda mål en ogift 
och barnlös Herre af andliga ståndet på den tiden», säger Lenaeus. (Delsboa 
lUustrata sid. 75, 76). 

*** Lenaeus som är oviss om tiden för deima visitation uppger åren 
1525 eller 27. Den skedde vid biskopens resa till Jemtland i februari 1526. 
Johannes Magni afreste hösten 1526 i en beskickning till Ryssland och åter- 
vände aldrig till Sverige, Han dog i Rom 1544. 



44 Historiska minjien, — Gustaf I i Delsbo 1^28, 

att också här tecken till uppstudsighet bland allmogen visat 
sig, höll konung Gustaf sjelf den 12 mars 1528 en visitation 
af annat slag i Delsbo. Sedan han, i spetsen för en här af 
12 a 14,000 man, vid Stora Tuna i Dalarne tuktat de upp- 
roriske dalkarlarne, ankom han hit till Delsbo, der han stämt 
möte med landskapets inbyggare samt ombud från Medelpad 

o 

och Ångermanland. Sedan menigheten samlats på prestg-ar- 
den lät Gustaf sina knektar omringa dem och prestgården 
och höll från »konungsloftets* utbyggda förstuguqvist ett sträng"t 
förmaningstal till de församlade, hvari han bland annat ho- 
tade, att »om de nu sina gamla, fördömeliga vidskepelser och 
falska gudstjenst icke ville med godo afsäga sig, och med 
allone bortlägga, samt försäkra honom om afstående ifrån allt 
upproriskt väsende, skulle han straxt, der Dellen är djupast, 
låta öppna en vak, och i den samma utan ringaste krus låta 
dränka dem allesamman.» 

Ryktet om hvad som skett vid Tuna hade likväl gjort 
dem mjuka till sinnes och här behöfdes ingen blodsutgjutelse, 
utan de föUo strax på sina knän och bådo konungen om nåd 
och försköning, hvilket de ock erhöllo, och de fa som fängs- 
lats blefvo om en liten tid lösgifna. 

»Si så», säger Lenaeus, »bröt Konung Gustaf, med en 
låtsad stränghet, Norrländingarnes envisa högaktning för det 
Påviska mörkret och villfarelserna och öppnade dem vägen 
till Evangelii saliga ljus» *. 

Sedan anföres ingen biskopsvisitation hafva egt rum i 
Delsbo förr än år 1641. Lenaeus antager väl, att såväl Lau- 
rentius Petri (Nercius) år 1552 som Abraham Andreae Anger- 

* Vid landstinget i Delsbo utfärdade Gustaf en »ordinantia» rörande 
presterskapets löneförhållanden. Likaså öfverenskoms med allmogen rörande 
de af landet utgående skatter, hvarom redogöres längre fram. 



Historiska minnen, — Visitationer på lÖOO^taht, 45 

mannus år 1596 möjligen visiterat här, emedan om Lauren- 
tius Petri det heter att han hållit en »allmän visitation kring 
hela Sveriges rike», och om Angermannus »en allmän visi- 
tation öfver allt Svea- och Göta-rike» för att »afskaffa de i 
riket qvarblifne Påviske vidskepelser, som genom Röda Boken 
i Johan III:s tid blifvit svenska församlingarna påtrugad^. 
Huru dermed förhåller sig är dock mycket ovisst. Likaså 
upptager han äfven år 161 5 i mars såsom visitationsår i Delsbo 
emedan erkebiskop Petrus Cenicius det året visiterat »i Hel- 
singland». 

Men år 1641 d. 27 juli höll erkebiskop Laurentius Pauli- 
nus Gothus visitation i Delsbo, år 165 1 den 13 mars erke- 
biskop Johannes Canutus Lenaeus, år 1671 i februari erke- 
biskop Laurentius Stigzelius och år 1690 d. 16 febr. erke- 
biskop Olaus Svibelius. 

Från denna sista visitation berättas en liten historia om 
en pojke från Näsbyn. 

Biskopen förhörde som vanligt ungdomen i koret. Bland 
dem fans äfven en 15 ä 1 6-årig gosse, Anders, Jost Messing- 
smeds eller Häktemakares son. Han var väl klädd i skinn- 
päls och derofvanpå en ny präktig vadmalströja. Biskopens 
frågor till honom rörde sig omkring Andra taflans i »tio Guds 
Buds» innehåll: kärleken till nästan. Och gossen svarade 
klart och ordentligt på de af biskopen framställda frågorna 
samt förklarade, pä biskopens fråga: Huru förstår du det att 
man skall älska sin nästa, såsom sig sjelf? »hvad jag vill 
att min nästa i mitt trångmål skall göra mig, det bör jag ock 
göra honom när han det behöfver.» 

Då visade biskopen på en annan gosse, hvilken var 
dåligt klädd, så att han frös och skälfde af kölden i kyrkan, 
samt frågade Anders om äfven den gossen vore hans nästa 
och då Anders jakade dertill, förklarade biskopen att då borde 
han, som utom sin pels äfven hade en duktig tröja, gifva den 



46 Historiska minnen, — »Käre Far, är icke Jag Er nästa?» 

— ■ -■■ I I H l ■ ■ ^11 II - 1 - . I ■ Jfc^-l .11 ■ ■,■■■■ — - - — I . 

fattige gossen den. Anders tog af sig tröjan och klädde på 
kamraten, men efter förhörets slut stannade Anders nere i 
kyrkan. Han säg då huru biskopens tjenare kom och afklädde 
biskopen hans sidenkappa och klädde på honom en dyrbar, 
pelsfodrad kappa, innan han skulle gå till prestgården. 

Då biskopen kom gående stora gången utföre, mötte 
Anders honom och frågade: »Käre Far, är icke jag er näste?» 
»Jo, visst är du det,» svarade biskopen. »Älskar Ni då mig 
som er sjelf?» frågade Anders. Och då biskopen jakande 
besvarade äfven den frågan, fortfor Anders: »På kära Fars 
ord gaf jag bort min vadmalströja, det far jag nu straff för, 
då jag kommer hem, då jag gjort det utan mina föräldrars 
tillstånd, eller om jag ock icke får straff, får jag likväl frysa 
innan jag hinner hem. Nu har jag sett att kära far ock har 
två kappor, men det är icke lång väg till prestgården. Om 
derföre kära far älskar mig såsom sig sjelf, så ger Ni mig 
den kappan som Ni nu har på er.» 

Härpå svarade biskopen, att om han icke hade längre 
väg hem, än till prestgården, så skulle han nog fa den, men 
på den länga vägen till Upsala behöfde han den sjelf. 

»Nå så ge mig då den andra kappan som den der 
mannen bär» sade Anders. 

»Den är för tunn min kära gosse» sade biskopen, »och 
för lång för dig, men efter du har rätt att fordra endera 
kappan af mig så låt mig lösa den med penningar.» 

»Ja, må göra!» svarade Anders, hvarpå biskopen gaf 
honom 4 speciekaroliner, hvilka Anders med förnöjelse 
mottog. 

Det var ingen dum pojke! 

Att berättelsen är sann, derom råder intet tvifvel. En 
af Anders jemnårige, som sjelf var med, såg och hörde hela 
förloppet, har sjelf på sina äldre dagar berättat tilldragelsen 
för prosten Lenaeus. 



Historiska minne fu — Lenai historiska antaganden. 



47 



o 

Ar 1754 d. 3 juni höll erkebiskop Henrik Benzelius 
visitation såväl i Delsbo som i Bjuråker. 

Uppgifter om senare tiders visitationer saknas, enär 
visitationsprotokoUen vid prestgårdens brand 1888 uppbrunno. 



* 



« 



Prosten Lenaeus antager* att i den »Helsingeflock, som 
vid pass år 1080 under anföraren Ibiörn, från Gestrikland^ 
härjade på Danmark och gifvit namn åt orterna efter sig^ 
såsom Helsingborg på skånska landet och Helsingör på Se- 
land», äfven Delsboar varit med. Detta antagande grundar 
han på likheten mellan åtskilliga bynamn i Delsbo och vissa 
namn i Skåne m. fl. ställen. »Ty», säger Lenaeus, »de som 
voro från Prättingberg, de hafva i Villands härad i Skåne 
efter sig uppkallat Prättingberg, hvilket på den skånska mun- 
arten uttalas Brattensborg eller Brattingsborg.» Han söker 
vidare ett stöd härför deri, att Villands härad i Skåne hade 

en hammare och en tång i sitt sigill, lik- 
som Delsbo socken. Han anför visserligen 
uppgifterna, att Villands härad skulle hafva 
detta vapen i sigillet efter en viss ryktbar 
Velint, smed, men vill icke tillmäta detta 
någon betydelse, och stöder sig härvid på 
ett uttryck af von Dalin att »sådan mening 

DcUbo sockens sigill efter en .. .... ivto a. * ^ l_* /""Jl 

wkuing i .Delsbo» iiiu,tr«ta.. ar oratt». Nagot vidare bevis anför dock 

Lenaeus icke. 
Vidare anser han, att ön Hvetty eller som han också 
skrifver Hvena, belägen i Danska sundet, skulle uppkallats 
efter Hvenabyarne i Delsbo, hvarifrån åtskilliga skulle varit 
med 1 Ibiörns här, och anser detta vara alldeles »handgripe- 
ligt>. 




♦ Delsbo lU.,- sid. 140, 



4-8 Historiska minnen, — Engelbrektska resningen, 

■™ ■ ■■■-■ ■ ' ■ ■■ ■■II — II I. ■ — ^-» ■■ - ■ ■ - ■— ■■■-■■■ ■■ ■ ■- ■ ■ ■ y I —^-1 — - 1^.. ■ ■ ■ ■ — 

Likaså anser han att vissa platser i Tyskland, såsom 
Råsla och Loka* fått sina namn efter Rossla och Loka i 
Delsbo och citerar dervid ett par författare. 

Han antager vidare såsom otvifvelaktigt, att Delboar 
varit med i Fahle Bures krigshär år 1156** samt i samma 
Fahle Bures strid mot konung Erik den Heliges mördare, 
danske prinsen Magnus Henriksson, öster om Upsala år 1161, 
och i hvilken här funnos »Westerbottningar, Jemtländingar och 
Helsingar>. Att bland dessa helsingar äfven funnits delsboar, 
anser han, som sagdt, otvifvelaktigt — eftersom ju Delsbo 
ligger i Helsingland. 

Alla dess^ antaganden må ju lemnas åt sitt värde. 
Lrenaeus har nog äfven han, i likhet med hvad som hos den 
tidens författare är mycket vanligt, allt för mycket skattat 
åt den svagheten att för ofta inlåta sig på gissningarnas om- 
råde — allt i den lofliga afsigten att göra sitt kära Delsbo 
så märkeligt som möjligt. 

Pålitligare äro deremot uppgifterna om delboars del- 
tagande i striderna mot danskarne under Erik XIILs tid, då 
helsingallmogen, anförde af Erik Puke, under Engelbrektska 
resningen rensade Helsingland från danskar och uppbrände 
Faxehus invid nuvarande Söderhamn. Härom säger den äfven 
af Lenaeus anförda rimkrönikan: 



* Om några så benämda ställen finnas i Tyskland är för utg. obekant. 

** Härmed syftar han tydligen på Erik den Heliges korståg till Fin- 
land i slutet af 1150-talet, i hvilket en mängd helsingar synas hafva del- 
tagit samt gifvit namn åt nuvarande Helsingfors, Helsinge socken m. fl* stäl- 
len och i hvilka trakter en helsingsk munart ännu säges talas. Äfven nord- 
ligare, i Österbotten, finnes svensk befolkning. Widmark anför att en gam- 
mal österbottnisk folksägen härleder befolkningen i dessa trakter från 12 
jungfrur, som utflyttat från Helsingland, och klädedrägten i flere socknar der 
har till senaste tider röjt en icke obetydlig likhet med den som användts i 
Bjuråker och Delsbo. (Widmark. Beskr, öfver Helsingl., sid. 68.) 



Historiska minntn, — Helsingeallmogens resning, 49 

De gingo sig frän Delsbo 

Och intill Delsbo rå 
De höggo fläsket af knokama 

Sä längt de kunde nä 
Faxehus ligger i Svartom brandom. 

Det har varit en svår tid i Helsingland och allmogens 
resning var derföre fullt berättigad. I samma folkvisa heter 
det derom: 

Det bor sä mången man i Helsingland 

i sä storan vånda 
fyra för årder och sex för harf 

Och åtta för plogen stända 
Faxehus ligger i svartom brandom. 

Helsingarne synas hafva samlat sig i Delsbo samt der- 
ifrån tågat till Norrboån, der en skans varit uppkastad, samt 
fördrifvit danskarne derifrån och sedan förföljt dem till Faxe- 
hus, hvilket fäste sköts i brand och förstördes. 

o 

Ar 1 72 1 var hela Delsbo jemte närliggande socknars 
allmoge uppbådad och den 18 maj uppstäld vid Hudiksvall 
för att hindra ryssarnes vidare inbrott i landet. Lenaeus om- 
talar att vid detta tillfälle en bonde från hemmanet N:o 3 i 
Sjömyra blifvit fången och förd till Petersburg, der han slut- 
ligen dött, samt att en annan från N:o 3 i byn Skog ihjäl- 
skjutits och flere blifvit sårade, »huggne och qväste», som han 
uttrycker sig, hvaribland han särskildt omnämner en åbo på 
N:o 3 i Hammarsvall. 

Under åren 17 14 till 1721 var befolkningen underkastad 
öfning i exercis för att i någon mån kunna vara dugliga att 
möta fienden, som då härjade hela svenska kusten. Hos all- 
mogen fortlefde minnet af denna tid under namn af »Baltzar- 
fejden*, med anledning af att en underofficer från Forssa, som 
hette Baltzar, fört befälet vid dessa öfningar*. 

* Delsboa 111., sid. 143. Widmark deremot uppger att :»Balzar-fejden> 
är namn pä det tåg som år 161 1 af en Balzar Bäck på Karl IX: s befallning 

Gamla Minnen, 4 



i 



50 Historiska minnen, — Utmärkte män i fosterlandets tjenst. 

Utom dessa allmänna drag omtalar Lenaeus åtskilliga 
personer i socknen som på skilda tider utmärkt sig i foster- 
landets tjenst 

En Johan Olsson från Håknorrbo hade under konung 
Gustaf II Adolfs tid tjenat upp sig vid hofvet, om genom 
militäriska bragder eller på annat sätt säges dock icke. 

Deremot har en fattig husmansson från Myra, Jon 
Andersson Myra, hvilken i barndomen vallade getter hemma 
i byn, i konung Karl X:s polska krig tjenat upp sig från 
simpel man till major vid Helsinge regemente. Han blef gift 
med ett tyskt fruntimmer och bodde, efter krigets slut, på 
gården N:o 3 i Hagen, hvilken gård sedan var kaptensbo- 
ställe vid Delsbo kompani. 

Johan Hållfasty son till kaptenen vid Delsbo kompani 
Hållfast, var född på Näsgården i Åkre. Under Karl XI:s 
tid avancerade han till ryttmästare vid kavalleriet och deltog 
med framgång i Snapphanekriget samt lyckades skjuta huf- 
vudmannen för Snapphanarne på småländska skogsbygden, 
»den med trolldom hade gjort sig hård», som Lenaeus an- 
märker. Härför blef han af konungen adlad under namnet 
Ridderschantz. Han erhöll ett rikt och förnämt gifte. 

Johan Svart, en fattig soldatson, född i en af »Svart- 
stugorna»* vid Norsbron, avancerade under Karl XII:s krig 
till kapten vid Arbrå kompani och skref sedan sitt namn: 
Johan von Schwartz. Han blef skjuten i slaget vid Liesna 
i Lithauen den 29 Sept. 1708 der svenska armén, 11,000 
man, under general Lewenhaupt kämpade mot 45,000 
ryssar. 

Lars Persson Ruth, kaplansson, var född i Ede 1699, 
blef mönsterskrifvare vid lifkompaniet af Hels. regemente 1 72 1 

företogs till Jemtland och Härjedalen under då pågående krig med Danmark. 
(Beskrifn. öfver Helsingl., sid. 227.) 

* Svartstugoma var namnet på några oansenliga stugor vid Norsbron 
så benämda efter en soldat Svart, som bodde der. 



Utmärkte män i fosterlandets tjenst, 51 

samt samma år förare vid Ofvansjö kompani, hvarifrån han 
transporterades på Delsbo kompani och befordrades till ser- 
geant d. 26 sept. 1739. Han dog på Forsby bruk i Perno 
socken i Nyland i Finland den 5 mars 1742. 

• I» "t» 

Utom dessa, hvilka prosten Lenaeus i sin Illustrata om- 
nämner, finnas bland folket flere andra berättelser om delsbo- 
söner som utmärkt sig på detta område. 

På den nuvarande Lundbergska tomten i Ava stod 
på 1600-talet en tarflig soldatstuga, som beboddes af en sol- 
dat Leijan. Han deltog i 30-åriga kriget och var borta i 
21 år. 

Då Leijon utkommenderades i kriget hade han att vänta 
tillökning i familjen och derför kändes skilsmessan från makan 
dubbelt bitter, men befälets order medgaf intet rum för käns- 
lor — det gälde endast att lyda. »Inte resonnera, bara 
marschera». 

Leijon blef borta. Långa år gingo -r- år af fattigdom 
och umbäranden af alla slag i det torftiga hemmet. Men den 
son, soldathustrun vid mannens utgång i kriget bar under sitt 
hjerta, växte och utvecklades till en arbetsam yngling som 
troget stannade hemma och tog vård om sin moder — fadern 
hade han ju aldrig sett. 

Så en julafton stod den unge mannen ute på vedbacken 
och klöf sönder julveden. Då närmade sig en äldre, obekant 
man och helsade samt frågade: 

-•Är du hemma här?» 

»Ja», svarade ynglingen utan att se upp. 

»Är du ensam i gården?» frågade den främmande vidare. 

»Nej, mamma lefver också», svarade den unge mannen. 

»Jag undrar, om jag kan fa låna hus här öfver julen», 
återtog den främmande. 



52 Utmärkte män i fosterlandets tjenst, — Soldaten Leijon. 

Men derpå fick han ett afböjande svar. »Vi äro så 
fattiga att vi ha nätt och jemt sjelfva något att äta eller 
något att ligga på, långt mindre att kunna ta' emot främ- 
mande folk> svarade ynglingen, under det han fortsatte med 
vedhuggningen. »Vi ha inte ens haft råd att skaffa oss jul- 
dricka en gång», tillade han. 

Emellertid gick den främmande in i stugan. Der igen- 
kände han, trots den långa skilsmessan, sin hustru — ty den 
främmande var ingen annan än den gamle krigaren Leijon. — 
Han gaf sig dock icke genast tillkänna, utan framstälde till 
henne samma fråga, som till sonen der ute. Men han fick 
samma besked. 

»Och», tillade kvinnan, »hur ska' det kunna vara annat 
än fattigdom; jag har varit ensam i många år och haft den 
der pojken att föda upp. Jag hade en karl en gång, men 
han kom ut i kriget och der är han väl död för längesedan; 
jag har då inte hört af honom på många, många år.» 

Den främmande gjorde sig likväl icke brådt. Han spra- 
kade om litet af hvarje och fick veta ett och annat. Slutligen 
reste han sig och gick fram till sängen, till den spik, der han 
fordom plägat hänga sin mössa, och sade: 

»Ja, jag sätter då åtminstone upp mössan på den gamla 
spiken; här är den qvar än, ser jag». 

Ett rop undföll qvinnan . . . »det skulle väl aldrig vara 
Leijon?!» ... 

Ute i Tyskland hade Leijon samlat en icke så liten 
förmögenhet. Och i stället för det dåliga soldattorpet köpte 
han ett hemman i Långede, hvilket än i dag kallas »Lejons» 
efter den gamle krigsbussen. 

En soldat Qvick från Södra Sandnäs lär likaledes i 
trettioåriga kriget samlat en liten förmögenhet samt vid hem- 
komsten köpt ett hemman i Sandnäs, hvilket ännu kallas 
»Qvickens». 



I 



Utmärkte män i fosterlandets tjenst, 53 

Sergeanten Andreas Svala, som var född den 5 aug. 
1733 och antogs till soldat för Svala soldatrote, efter hvilken 
han antog namnet, den 10 juni 1757; utkommenderades samma 
år med första kommenderingen till Pommern och råkade 
i Andern den 29 december i fångenskap, tillika med kapten 
Svinhufvud. I en egenhändigt skrifven kort biografi säger 
han: »dagen derpå ransonerat mig sjelf och under vägen 
tillika med 18 man af Kongl. Uplands och Helsinge Rege- 
menten, under Herr Löjtnanten De Lavalls befäl, blifvit ata- 
querade af Preussiske husarer, gjort tappert motstånd och 
framkommit till arméen vid Greisvald d. i januari 1758 för 
hvilket vi fingo hvar sin dukat.» Ännu en gång blef Svala 
fangen under kriget. Härom skrifver han: »1758 d. 16 april 
fangen för andra gången på Pernemynde skans och blifvit 
tvungen att taga tjenst i Preussen. Ransonerat mig sjelf uti 
Polen och rymt till Ryska arméen, som då låg vid Posen, 
derstädes fatt Ryskt pass att resa genom Polen till Danzig. 
Rest från Danzig till Stralsund och derifrån till Svenska ar- 
méen, som då låg i läger vid Loitz, och åter tagit tjenst.» 

En korpral, Mats Bock, var född 1771 i Hagen och 
blef soldat 1789 samt utkommenderades genast i finska kri- 
get der han deltog i flere fältslag. Under 1808 — 1809 års 
krig var han äfven med samt i fälttåget till Norge 18 14. På 
qvällen samma dag slaget vid Oravais utkämpades betjenade 
Bock regementsläkaren på gästgifvaregården i Oravais och 
var dervid nära att bli tillfångatagen af några öfverfallande 
ryssar, men högg sig fri med sin sabel och flydde genom 
en bakgång samt på en qvarlemnad vase öfver floden, till 
den af svenskarne redan upprifna bron och uppnådde sitt 
regemente. Efter krigets slut fick han medalj för tapperhet 
i fält. 

Flere andra omnämnas, hvilka varit med och deltagit i 
striderna för fäderneslandets frihet, såsom en korpral From, 



54 Utmärkte män i fosterlandets ijenst, — Erik Alm, 

en soldat Grym, som under 1809 års finska krig blifvit fan- 
gen i Wasa, m. fl. 

Bland dem, som i detta finska krig icke endast med 
utmärkelse deltagit i striderna, utan också haft att genomgå 
oerhörda lidanden och svårigheter, förekommer en Erik Alm 
från Elfve, hvars historia berättas ganska utförligt af perso- 
ner, som ännu minnas honom. 

Alm föddes den 18 oktober 1784 i Elfve by. Föräl- 
drarne voro fattigt husmansfolk, hvilka under sträfsamt arbete 
och fattigdom sökte uppfostra sina nio barn, bland hvilka 
Erik var den sjunde i ordningen. Då Erik var 15. år fick 
han tjenst framme på socknen. Han var hurtig och arbet- 
sam och blef omtyckt och afhållen. Men hans håg låg åt 
soldatlifvet och vid 1808 års krig var han redan »ungknekt» 
och kommenderades ut i fält der hans första lärospån gafs i 
träffningen vid Lappfjärd den 29 augusti 1808. I slaget vid 
Oravais den 14 september, der Helsinge regemente med så 
mycket beröm deltog, blef Alm jemte många andra fångna 
och fördes till Petersburg. 

Den ryska regeringen lät den tiden anlägga flere nya 
vägar in till hufvudstaden och härtill användes svenska krigs- 
fångar under befäl af ryska soldater. De fangna svenskarne 
behandlades med omensklig grymhet. Den föda, som bestods 
dem, var vanligen litet mjöl, som de i vatten fingo röra till 
i sina hufvudbonader och om nätterna föstes de lik boskap 
in i usla brädskjul. 

Att de snart skulle duka under vid slik behandling var 
för dem klart och derföre uppgjorde tre af dem, hvilka arbe- 
tade tillsammans, en plan att söka döda sin ryske plågoande 
och försöka en rymning. Sedan de genom lottkastning bestämt 
hvilken af dem skulle nedgöra ryssen, och denna fallit på Alm, 
smög han sig en morgon fram till soldaten, ryckte geväret 
ur hans händer och stötte med kraft bajonetten 1 hans bröst. 



Utmärkte män i fosterlandets tjenst, — Erik Alm. 55 



Ryssen stupade ögonblickligen till marken, men händel- 
sen väckte likväl så mycket buller, att det observerades vid 
andra arbetslag och några skott afskötos efter de flyende fån- 
garna, dock utan att träffa. 

Den trakt, genom hvilken den nya vägen anlades, var 
uppfyld af otillgängliga kärr, öfver hvilka de flyende endast 
genom att släpa sig på magen kunde taga sig fram, men de 
hade likväl just detta förhållande att tacka for att de ej blef- 
vo upphunna. Då de kommit öfver kärret kommo de in i 
urskogen och voro så i första hand räddade undan fienderna. 

Sedan de vandrat framåt i sju dygn genom djupa otill- 
gängliga skogar, efter obanade stigar, plågade af en förfärlig 
hunger och uttröttade af öfveransträngning och lidanden, be- 
slutade de sig for, att i en på en skogsega stående torkria 
hvila öfver en dag, medan deras kläder torkade. Här tog 
tröttheten ut sin rätt och de somnade alla tre från sina mö- 
dor, då de plötsligen väcktes deraf att en qvinna öppnade 
dörren och tittade in i rian. Hon funderade dock icke länge 
utan stängde genast dörren och skyndade bort, men kom 
om en stund tillbaka och till deras öfverraskning räckte en 
kaka bröd och en sill till de stackars männen, hvilka hon 
förstod vara flyende svenska fångar. 

Att de nu voro på finskt område förstodo de och upp- 
muntrade häraf och stärkta af den föda de erhållit, fortsatte 
de nu sin färd beslutna, att vid första kyrka de träffade, upp- 
söka presten, for hvilken de antogo, att de möjligen skulle 
kunna göra sig förstådda. 

Inom ännu någon dags vandring vågade de sig fram 
till en prestgård. Här blefvo de vänligt mottagna, fingo till- 
fälle att laga sina kläder eller fingo nya, samt forseddes vid 
aflfarden med riklig matsäck. Der fingo de ock veta hvar 
de ungefärligen hade att söka de svenska trupperna, och se- 
dan de lyckligen uppnått dessa, stälde dessa modiga, af olyc- 



56 Utmärkte män i fosterlandets tjenst. — Erik Alm, 

koma härdade män, sig ånyo in i lederna bland fosterlandets 
försvarare. 

Alm deltog äfven i 1812, 13 och 14 årens fälttåg. Då 
han ändtligen kom hem, var hans hustru, som länge varit 
sjuk, död och hemmet sköfladt. Den arma qvinnan hade, 
medan hon lefde, nödgats sälja det ena efter det andra 
af boets små tillhörigheter för att uppehålla sig. Nu hvilade 
hon i kyrkogården, men barnen gingo omkring i byggden 
och tiggde. Det var en dyster syn, som tedde sig för den 
hemvändande krigaren. Men han fällde icke modet. Hans 
första omsorg var att få reda på barnen. Dem återfann han 
i Bjuråker, der de genom bettlande uppehållit sig efter mo- 
derns död. 

I krigen hade Alm varit modig och manhaftig. Och 
då det gälde fredliga värf, var han arbetsam och ordentlig 
och skapade sig sålunda efter sin hemkomst ett visst väl- 
stånd. 

Den II mars 1856 slöt den gamle krigsbussen sina 
dagar. Sällan har en begrafning samlat en sådan skara men- 
niskor på Delsbo kyrkogård, som då Alm fördes till sin sista 
hvila. Den kraftfulle prosten Landgren talade ord, som kommo 
en hvar att känna hjertat vekt och tårarna trängde sig fram 
ur hvarje öga. Hela Delsbo kompani paraderade och gaf 
hederssalut. 



Men icke endast i krigiska bragder har i Delsbo fun- 
nits män, som utmärkt sig, utan äfven på det lärda och vittra 
området hafva flere lemnat efter sig ett namn och minne 
bland socknens befolkning. 

Sven Elofsson^ son till kyrkoherden Dominus Elavus, 
blef sekreterare hos konungarne Gustaf I, Erik XIV och 
Johan III samt hos hertig Karl. Han användes vid flere be- 



ZMrde, vit tre män. — Sven Elofsson m, fl. 57 

släckningar till åtskillige tyske furstar, samt uppsatte och för- 
fattade flere traktater och böcker i handskrift. Sitt betydliga 
bibliotek testamenterade han vid sin död 1597 till Strengnäs 
och Vesterås domkyrkor. 

Anders Mariini^ född i Delsbo, har varit pastor i Skön 
socken i Medelpad. 

Nikolaus JcnuB Delbogitis, komminister i Delsbo och 
senare pastor i Färila, var född i Näsbyn, och 

Komministern Petrus Jonce Ruth var född i Ede. 

Jonas JoncB Phragmenius, prostson i Delsbo, blef den 
II dec. 1694 magister i Upsala, 1697 konrektor och 1708 
rektor vid Trivialskolan i Hudiksvall, 17 13 pastor i Hanebo 
och Segerstad samt 1724 prost i Helsinglands östra kontrakt. 
Höll den 17 dec. 1697 ett tal på vers på riddarhuset i Stock- 
holm vid Karl XILs tillträde till regeringen. Riksdagsfullmäk- 
tig 1726 och 1727. 

Lars Engelbrektsson Edin^ född i Ede, blef ordinerad 
som prest den 16 maj 1685. 1692 komminister och 1709 
kyrkoherde i Viksta i Upland. Dog den 17 aug. 1732. 

Erik Edman, äfven han född i Ede, har varit kommi- 
nister i Högdal och Häfverö. 

Anders Karlsson Grip, komminister i Norrala och Trönö^ 
var född i Afva. 

Olaus Petri Ruth, var född i Norrberg, promoverades 
till magister den 9 dec. 1697. Prestvigd den 6 april 1699. 
Regementspastor vid Helsinge regemente 1701, utnämd till 
teologie lektor i Gefle 1707; »men döden förhögg honom 
passet, att han den 30 december 1707 måste sluta sina dagar 
och hemresa uti Coldingen i Curland», säger Lenaeus. Han 
är begrafven i Tyska kyrkan derstädes. Hans anhöriga i 
Delsbo skänkte till kyrkan ett antependium * af rödt sammet, 
prydt med hans initialer, M. O. P. R., af gediget silfver. 



* Altarförhänge. 



58 Lärde, vittre män, — Ruth, Casström, m. fl, 

Johan Larsson Walenitis^ kapellansson från Delsbo, blef 
komminister i Tuna och Staby i Roslagen år 171 1 och dog 
1751. 

Elias Petri Ruth, född i Norrberg och broder till Ma- 
gister Olof Ruth, promoverades den 16 juni 17 19. Har hållit 
lärda föreläsningar öfver >de Helsingia Litterata» i Upsala. 
Pastor i Tegelsmora 1 Upland 1721. Död den 16 oktober 

1739- 

Samuel Olofsson Nauclerus, prostson i Delsbo, promo- 
verades till medicine doktor 17 50 och blef provincialläkare 
först på Gottland och sedan i Bohuslän. 

Olof Olsson NaucleruSy den föregåendes broder, utmärkte 
sig för vackra studier, men lemnade likväl den lärda vägen 
och blef en välmående grufegare på Ragvaldsberg. 

Benedictus Petri Ruth, son till komministern Per Ruth, 
född i Ede den i december 171 3, genomgick Hudiksvalls 
skola och Gefle gymnasium och blef, efter några års akade- 
miska studier, på kallelse af komministern Erik Isaeus, den 
7 Juni 1739 ordinerad och 1740 pastorsadjunkt i Delsbo. 

Nils Nilsson Casström, var visserligen icke född i Delsbo, 
men uppfostrades här sedan sitt sjunde år och har utmärkt 
sig för lärdom och anseende. Han var född i Umeå den 
25 nov. 1718 och då föräldrarne undan ryssarnes härjningar 
flydde derifrån 1725, bosatte de sig i Delsbo. Han promo- 
verades till magister den 6 juni 1746, innehade efter hvart- 
annat lärarebefattningar vid skolorna i Hudiksvall, Gefle, Stock- 
holm och Upsala. Har hållit en mängd lärda tal på vers och 
prosa vid högtidliga tillfällen, såsom på svenska riddarhuset 
vid Ulrika Eleonoras inträde derstädes den 4 oktober 1744, 
vid första riddarefesten i Stockholm den 17 april 1748, och 
i Hudiksvalls skola s. å., med anledning af prins Carls födelse; 
den 26 nov. 1751 i Gefle gymnasium, med anledning af ko- 
nung Adolf Fredriks och drottning Lovisa Ulrikas förmälning. 



Lärde, vittre män, — Dillmark m, fl. 59 

m. fl. tillfällen. Han har dessutom uppträdt såsom författare 
af latinsk vers vid vissa högtidliga tillfällen, hvaraf en del 
äfven utgafs. 

Johan Nilsson Dillmark^ född i »Svartstugorna» och 
son till soldaten Nils Röding, genomgick under mycken fat- 
tigdom skolorna i Hudiksvall och Gefle samt blef student den 
19 februari 1738. Sedan han en tid uppehållit sig med kon- 
ditioner som informator i Stockholm, öfvergaf han den lärda 
vägen och lät inskrifva sig vid tullverket. Fick förmånligt 
ifte och blef gårdsegare i Stockholm. 

Olof Pålsson Tollsiedty född i Vestra Tolbo den 18 aug. 
1735, lärde af sin fader läsa och skrifva, genomgick sedan 
Hudiksvalls trivialskola och Gefle gymnasium, student 1757. 
Efter fortsatta studier blef han, på kallelse af prosten Buller 
i Färila, ordinerad den 20 Juni 1761 till adjunkt i Färila. 



g 



Fornminnen, sagor m. m. 

Delsbo är, jemfördt med de närmare hafvet belägna 

o 

socknarna, fattigt på fornminnen. Åtskilligt finnes dock. 

I närheten af Afva by ligger en åker, som af folket fått 
namn af »Gubbåkern», »för de gubbars skull, som derhögade 
ligga». På Lenaei tid funnos der 9 ättehögar (grafhögar), och 
han ställer dessa grafhögar i sammanhang med de lemningar 
af grundmurar, som på hans tid funnos i den s. k. Hållnäs- 
tägten, på andra sidan af Stömne ån, på Ede-sidan. Han 
tror nämligen att dessa murg^under varit qvarlefvor efter en 
borg eller dylikt och att innehafvarne deraf begagnat »gubb- 
åkern» som begrafningsplats för sina döda. Nu finnes af 
dessa högar inga lemningar, liksom icke heller efter grunderna 
i Hållnästägten. Man antager att dessa senare legat någon- 



FantmiantH. — AtUhegar. 



städes omkring nu varande handlanden Östbergs gård eller 
i närheten af me- 
jeriet. 

Pä Lenéei tid 
hade också fun- 
nits ett par högar 
på Vestra Ham- 
maren, en hög i 
Afi/a »icke långt 
ifrån den smed- 
jan, den smeden 
Ström för detta 
nyttjade», och nå- 
gra små grafkul- 
lar i prestbostäl- 
iets ega vid Of- 
vanåker. De voro 
dock redan på 
hans tid till stor 
del kringgräfda, 
»emedan nyfikna 
och giriga händer 
dem längst för 
detta ifrån toppen 
neder till bottnen, 
genomfarit»*. Nu 
mera finnas in- 
ga qvarlemningar 
deraf. 

Dä graf skulle 
DominuE Johannes (däd 1465) giafsien (aid. 26). upptagas i koret 

för kyrkoherden Korbelius, hade man fiinnit, att under Johannes 
* Delsboa Illustrata, sid. 121 C 



Fornminnen» — Runstenar, — Klippingar, 6i 

Olai (död 1465) grafsten stod en på kant upprest mindre runsten. 
Med anledning deraf hade prosten Lenaeus låtit söka efter 
den, men icke träffat på den. Vid kyrkans brand 1740 åter- 
fans den i muUen invid sakristidörren. Utom denna hittades 
vid kyrkoreparationen, i grunden under södra kyrkomuren, 
ännu en, annan runsten. Båda dessa stenar voro sönderslagna 
och inskriptionerna mycket ofullständiga. A den förre syntes 
endast att den varit rest »efter en broder». Å den andra, i 
två hälfter sönderslagna, synes endast dessa ord: ». . . . untr 

Grebis $un (b) ru|)ul hanar i Avarne Aig^l . . . . al)i . . . 

(ma) r ka|)i stin |)ini**. 

Aiskilliga gamla mynt ha emellanåt hittats i jorden. 
1737 hittades på prestgårdens egor ett myntstycke af Kri- 
stian Ilis s. k. klippingar. Kristian ILs — Tyranns — klip- 
pingar Voro ett slags nödmynt, som bestodo nästan uteslu- 
tände af koppar. Deras metalliska värde var 6 z. j öre i 
vårt mynt, men de skulle gälla för omkring 17 öre. Lenaeus, 
som kallar det ett »skändeligit mynt», anför följande stycke 
ur rimkrönikan, i hvilket Kristian sjelf föreställes tala om sitt 
mynt och om det öknamn folket för den skull gaf honom: 

»Af penninga, koppar, sylf ok gull 
Kunde jak ey blifva mätt eller full 
Jak tok från Bisper, Riddare och Svena 
Sölfver ok guUj ok dyrbara stena 
Jak sparde ey Bondens kjortil gra 
Ey stackara ey kerlingom ther suto i vra 
Ther til lot jak sia et skändeligit mynt 
Som ännu är för hvar man synt: 
Klipping var hans höxta namn, 
Alla til skada ok ingen til gagn: 
The kalla mik kong Klipping i samma stund 
Förty jak fann upå thet fund. 
j Jak kliffte ok hufvud aff så mången man 

Som til verildz ända väl minnas kan.» 



* Widmark. Beskr. öfver Helsingl., sid. 58. 



62 Fornminnen. — ** Klätthalef* , 



I närheten af gården »Sjulgårdem invid Norrhvena, före- 
kommer en grotta, kallad "" Klätthålef , under en bergkulle, 
om hvilken många sägner och berättelser förekomma. 

*Kllätthålet* har varit bekant sedan långliga tider och 
har t. o. m. vunnit en viss ryktbar uppmärksamhet. Redan 
i Rudbecks Atlantica, ett arbete, som utgafs i slutet af 160O- 
talet, och i landshöfding Hjärnes >Flockar> förekommer redo- 
görelser för denna grotta. Ur sistnämda arbete anför Lenaeus* 
följande af magister Jonas Phragmenius, som var pastor i 
Delsbo från 1682 till 1702, lemnade meddelande: 

»Gropen är belägen en half mil från Kyrkan vesterst 
i socknen och kallas Klättehålet. Är först i ingången trångt, 
att en medelmåttig menniska skall tränga sig derin, sedan 
blifver det något vidare att en man kan gå der rater fram, 
öppnandes sig sedan ett litet rum som en kammare med 
bänkar på sidorna, alla af sten. Näst före det polska kriget 
(det nämligen som inföll i Konung Karl X:s tid år 1655) 
berättas här varit en kapten, benämd David Sitton, som varit 
derinne med 2 eller 3 soldater, med hvilka han gått så långt 
att han kommit till ett jerngaller, hvilket är som en dörr till 
det, som der innanför förmenas vara. Och ehuruväl bemälte 
kapten beskrifves ganska dristig och snarare sagt i många 
stycken öfverdådig, så har han likväl icke fördristat sig län- 
gre in med sina kamrater. Något mer berättas nog om det- 
ta Klättehålet; men detta är det vissesta och förnämsta jag 
har sport.» 

Lenaeus berättar vidare att då landshöfdingen grefve 
Carl Gustaf Bjelke i maj 1728 höll landsting i Sjömyra läns- 
mansgård hade han skickat sin kammartjenare och två andre 
betjenter till Klätthålet med befallning, att skaffa honom nog- 
grann underrättelse huru det då såge ut der. Men de kom- 
mo tillbaks med det besked att ingången då varit tilltäpt med 



* Delsboa Illustrata, sid. 30. 



Fornminnen, — ** Kiätthalet*' . 63 



Sten för att förekomma att barn och kreatur skulle komma 
in der. 

Emellertid blef ingången till hålan upprensad den 10 
aug. 1763 af några herrar från Kancelli-Kollegiet i Stockholm^ 
samt grottan undersökt. De funno visserligen åtskilliga rum 
dernere men inga stenbänkar och icke heller någon jerngrind. * 

För ett par år sedan har Klätthålet blifvit besökt af ea 
brefskrifvare till tidningen Hudiksvalls Allehanda, hvilken med- 
delat resultatet af sin undersökning. Vi tillåta oss derur an- 
föra några utdrag: 

>På min begäran erhöll jag en vägvisare, hvarpå vi, 
försedda med ljus, begåfvo oss till platsen. Ungefar midt 
emellan Norrhvena by och »Sjulgård» stannade vi, då min 
ciceron, pekande på en liten kulle tätt invid vägen, sade att 
vi vore vid platsen. Jag kunde emellertid ej upptäcka någon 
annan ingång än ett litet svart hål mellan ett par stenar, hvil- 
ket hål dock min vägvisare påstod vara »ingången». • Sedan 
han sparkat undan snön, blef hålet så pass stort att vi kunde 
på magen baklänges tränga oss ned. Sedan vi på detta sätt 
krupit 4 a 5 alnar snedt nedåt befunno vi oss i becksvart 
mörker och ljuset måste tändas, hvilket dock var svårt nog 
enär droppe efter droppe sipprade ned från det fuktiga taket 
och flere gånger släckte vårt ljus. Sedan ljuset ändtligen blif- 
vit tändt, kunde vi så småningom skönja föremålen omkring 
oss och sågo snart att vi befunno oss i ett slags kammare 
af ungefär tre fots höjd, hvars tak pryddes af tjock rimfrost. 
Vid ena hörnet syntes åter ett svart hål och nu blef det att 
krypa djupare nedåt, då vi slutligen befunno oss i ett annat 
större rum hvarest vi måste stanna. Denna grotta var så 
stor att man kunde stå nästan rak derinne och omkring väg- 



* Om tillföljd af att de icke vågat eller kunnat intränga nog djupt, 
eller af att ingen grind finnes, vet man icke. Det senare är väl mest san- 
nolikt. 



64 Fornminnen, — **Klätthåhf\ 

game syntes flere kryphåll, hvilka vi noga undersökte utan 
att kunna komma djupare. Vägvisaren påstod dock att här 
-funnits ett ännu större rum, men hade troligen ingången dit 
igenrasat. Taket utgjordes här af väldiga klippblock, som 
syntes färdiga att falla ned och krossa oss.»* 

Folksagorna berätta att Klätthålet varit tillhåll för vissa 
mer hemlighetsfulla inbyggare, att »trollbarnen* emellanåt 
kommit upp och lekt tillsammans med barnen i grannskapet 
men aldrig aflägsnat sig på längre afstånd från nedgången 
till grottan och att de till och med ibland tiggt mat hvilken 
de dock icke mottagit med händerna utan med träpinnar, 
o. s. v. Särskildt berättas en sägen om en bondhustru i den 
närbelägna Sjulgård, som i bygden plägade anlitas som bi- 
träde vid förlossningar, att hon en gång äfven blef efterskic- 
kad af klätthålsfolket. Kvinnan gick och lemnade det biträ- 
-Kie hon kunde. Då hon skulle återvända erbjöds hon i er- 
sättning att välja mellan en silfverskål och en träskål, men 
^när hon icke ansåg sig gjort sig förtjent af silfverskålen, tog 
hon träskålen, som hon vid hemkomsten satte in i sitt skåp. 
Nästa morgon befans träskålen vara en guldskål. 

Bland sagor förekommer äfven en om en Kettel Runell, 
.som med en stor kopparkittel öfver hufvudet gått på sjöbot- 
ten från Sandnäs i Delsbo till Hålsjö i Norrbo — tvärs öf- 
ver Dellen. Vid framkomsten hade han berättat, att han 
ingen annan fisk sett under sin vandring, än en stor lake, 
hvilken nog hade uppslukat honom derest han icke haft sin 
stora kittel öfver hufvudet. 

Hvarifrån denne Kettel Runell varit vet man icke, men 
han skulle sedan »österut i Indien» blifvit död och begrafven 
på en holme i en stor sjö, der han nu vänder sig en gång i 

* Helt nyligen har »Klätthålet;» besökts af ett par andra personer, 
hvilka der påträffat flere rum, somliga så höga, att de kunnat gå upprätta 
<lerinne, samt slutligen kommit på en annan väg tillhakas till det rum, i hvil- 
ket de först nedkommit. 



Sagor, — Sagan om Kettil Runske, 65 

månaden, hvarvid sjön så våldsamt häfver sig, att ifall vattnet 
är isbelagt (= isbelagt 1 »Indien!»), isen sönderbrytes i små 
flingor. 

Prosten Lenaeus, som i sin lUustrata anför denna sägen *, 
antager att den är identisk med sagan om vestgötatrollkarlen 
Kettil Runske, hvilken, enligt Lenaeus, skulle ha lefvat i ko- 
nung Magnus Ladulås' tid och då visat prof på, att han på 
fyra timmar kunde gå en hel mil utåt sjöbottnen i Vettern 
emellan Svedudden i Vestergötland och Näsudden på Visingsö. 
Vid framkomsten hade han berättat för konung Måns (Mag- 
nus), att snokar och lakar under vägen besvärat honom. 
Denne Kettil hade nedsänkt en annan trollkarl, Gilbertil, i 
en af denne sjelf uppkastad graf på Visingsö, insvept i en 
luden tjurhud, och förklarat, att då han plockat bort ett 
hårstrå för hvarje år och hunnit plocka den slät, skulle han 
slippa lös. Medan han nu håller på dermed, vrider han sig 
emellanåt, hvaraf vattnet i Vettern våldsamt häfver sig. 

Till följd af likheten i dessa båda sagor, tror Lenaeus, 
som synes förutsätta en viss historisk verklighet i dem begge, 
eller åtminstone i vestgötasagan, att »antingen måtte den 
beryktade trollkarlen Kettil Runske af något tillfälle kommit 
hit till nordlanden och gjort samma prof här i Södra Dellen, 
eller också har någon, i anledning af den anförda sagan om 
Kettil Runske, diktat sig en liknande om Kettil Runell och 
med vederbörliga förändringar, sökt lämpa henne på den 
här orten».** 



* Sid. 176. 

** Sagan om Kettil Runske anföres i senare berättelser något annorlunda 
än hvad Lenaeus berättar: 

»I forntiden fans norr ut pä Wisingsö ett slott som hette Borga och 
söderut ett som^hette Näs och i hvardera af dessa bodde en konung. Till 
sist blefvo de oense, som många bli väl det. 

På den tiden funnos två trollkarlar i trakten, Kettil Runske i Wester- 
götland och Gilbertil i Småland. Gilbertil hade lärt sin konst af Kettil, 

Gamla Minnen, 5 



66 Sagor, — Sägen om en Delsbo sockens kyrkklocka. 

En sägen, som antagligen har historiskt underlag, är 
att Delsbo socken skall hafva en kyrkklocka om i8 skeppunds 
vigt, liggande i sjön Bergviken i södra Helsingland. Hon 
skulle, för sin vackra klangs skull, ansetts för god i en bond- 
kyrka och derföre skulle hon föras till Stockholm och an- 
vändas der. Men då hon fördes öfver Bergviken på isen, 
brast denna utanför Lynäsudden och klockan gick förlorad. 

Lenaeus tror att hon tagits som bidrag till betäckande af 
Lybska skulden under Gustaf Irs tid, men enligt tillgängliga 
uppgifter, löste Delsbo socken vid det tillfället sin klocka 
med malm, silfver och penningar (se sid. 74). 

Emellertid berättar Lenaeus, att befolkningen i de kring 
Bergviken liggande socknarne på hans tid enhälligt betygat, 
att en klocka från Delsbo ligger i sjön utanför Lynäs, samt 
att en man från Delsbo, hvilken Lenaeus uppgifver skulle heta 
Olof Dyriksson och vara kopparsmed från Afva, ett hundra 
år der förut försökt taga upp henne, samt äfven haft henne 
uppe i vattenbrynet, men då olyckligtvis släppt henne, hvar- 
vid hon sjunkit ännu djupare ned. 



Då vände sig konungen i Näs till Gilbertil och bad honom gräfva ön 
midt i tu. Det åtog sig ock Gilbertil och började gräfningen. 

Då Borga-kungen fick veta detta, vände han sig till Kettil Runske för 
att få slut på den der gräfningen. Då han kom till Wisingsö hade Gilbertil 
redan hunnit något öfver midten på ön. Der lät Kettil jorden öppna sig 
öfver Gilbertil och befallde honom att upphöra med gräfningen. Men det 
brydde sig Gilbertil inte om. Då kastade Kettil sin med trollrunor ristade 
staf emot Gilbertil. Men då denne skulle med händerna afvärja slaget, fast- 
nade de vid stafven. Kettil rådde honom då att sparka sönder den, men 
då Gilbertil försökte det, fastnade äfven fötterna. Härpå försökte han i ilska 
att bita sönder stafven och då fastnade tänderna. Då kastade Kettil till ho- 
nom en kohud, sägande : »Af denna får du plocka ett hår hvart hundrade år. 
Och när du himnit afplocka den, får du börja gräfva igen.» — Vred i sitt 
sinne skakar nu Gilbertil på sig ibland så att hela ön darrar. För några, 
tjogtal år tillbaka påstods att Gilbertil en tid förut en julafton kommit så långt,, 
att han >fått en föttling ren» och »då skrattade han, så det runga i öa.» 



Sägner. — "Gamla märken". 67 

Att denna berättelse kan vara historisk sanning, möter 
dock intet hinder, ehuru tiden för hennes bortförande från 
Delsbo blifvit af Lenaeus orätt uppgifven. Längre fram, i 
berättelsen om skatteförhållandena i äldre tider, omtalas att 
en liknande beskattningsutväg tillgreps af konung Erik XIV 
år 1565. Antagligen hafva liknande åtgärder vidtagits äfven 
längre tillbaka, under medeltiden, och mycket möjligt är, att 
sägnen om Delsbo kyrkklocka härleder sig från dessa aflägsna 
tider. 

De gamle hade en hel mängd märken och tecken, efter 
hvilka de sökte bedöma den blifvande väderleken, årsväxten, 
o. s. v. 

»När trollen börja steka strömming i klackin», d. v. s. 
då rök eller dimma stiga upp ur bergen, då är det icke långt 
efter regn. 

Då *Noahs ark» står i öster och vester, blir det snart 
regn, men står »arken» i norr och söder blir det stadigt 
torrväder. 

Med »Noahs ark» menades det, att molnen synas bilda 
bredare och smalare strimmor som sträcka sig från den ena 
sidan af horizonten till den andra »liksom sidoplankorna i ett 
skepp gå från den ena stammen till den andra». Då dessa 
strimmor sträcka sig i , öster och vester bebådar det regn och 
då de sträcka sig i norr och söder bebådar det vackert väder. 

Af den riktning som strömfaran skär upp isen i 
Afvasjön om våren, bedömde de gamle hurudan årsväxten 
skulle bli det kommande året. 

Om strömfaran drog sig mer längs Afvalandet, beteck- 
nade det, att de som bodde norr om Afvasjön hade att vänta 
en rik äring och om den gick upp närmare Edelandet hade 
de som bodde söder om sjön, att vänta ett bättre år, än de 



68 Sägner, — **Gamla märken", 

på norra sidan. Gick strömmen upp i isen midt i sjön, kunde 
man vänta lika god årsväxt öfver hela socknen. 

Af gammalt kallades ock Ede »hårdårsbyn», emedan 
då årsväxten blef ymnig i Ede så skulle den i allmänhet slå 
fel i den öfriga socknen, och tvärt om. 

Nätterna den 28, 29 och 30 juli kallades jernnätter. * 
De gamle sade, att då »jernnätterna» inträffade strax efter ny- 
tändning, »i växande ny», skulle frosten bli skarpare och faran 
för skada vara större än om de inföUo i »aftagande nedanet». 

Om frosten under *jernnätterna» blef så skarp att säden 
öfver hela socknen skadades, så plägade dock gårdarna Vålås 
och Strandäng, antingen båda eller åtminstone den ene af 
dessa, bli skonade. Men frös det äfven på båda dessa ställen, 
så hade det frusit i hela norra Helsingland. 

En sägen har varit, att en gång för mycket länge sedan 
frös säden öfver allt i socknen och i alla norra orterna med 
undantag af ä gården Vålås. ICronans befallningsman i sock- 
nen hade då förseglat ladan i Vålås och lagt beslag på säden 
för att användas till utdelning bland socknemännen till frösäd 
det kommande året, och fingo då en hvar säd sig tilldelad i 
befallningsmannens handsktumme. 

Jordbruket på Vålås var antagligen icke stort på den 
tiden ! 

»Då räfrumpor syns i kornet, då är säden frostnämd» 
sade de gamle. Med »räfrumpor» menade de icke det under 
det namnet bekanta ogräset, utan att de nyss framkomna 
kornaxen visade en rödaktig eller brunaktig färg. Den skulle 
då vara mer ömtålig för kyla. 

Likaså trodde de att ovanliga naturföreteelser betecknade 
inträffande vigtiga politiska händelser. Lenaeus berättar åt- 
skilligt i den vägen. 

* >Jenmättema» pläga nu anses infalla omkring den 17 augusti. 



Sägner, — "Gamla märken**. 69 



o 

Ar 1 71 8, en afton i februari månad, hade folket 1 byn 
Skog hört »ett ömkeligit och ganska bedröfveligit skrän» i 
luften, »såsom af många, dels grannare dels gröfre mennisko- 
röster». Det troddes allmänt beteckna någon svär olycka, 
som skulle drabba landet. Och sjelfve Lenaeus sätter det i 
sammanhang med Karl XII:s död den 30 nov. 17 18, hvilken 
händelse han trodde det förebådade. 

Vidskepligheter hafva naturligtvis äfven här allmänt före- 
kommit. Bland minnena från Bjuråker redogöres för i orten 
förekommande sådana. 



Något om skatteväsendet i äldre tider. 



* 



Ehuru någon redogörelse för skatteväsendet icke ingår 
i planen för dessa berättelser, må dock ett och annat om 
skatteförhållandena i äldre tider meddelas tillföljd af dess nära 
sammanhang med åtskilliga förhållanden som eljest kunna vara 
af intresse, och för jemförelse med nutida förhållanden. 

I äldsta tider var Helsingland fördeladt i tre skeppslag 
med hvar sin kungsgård: »Sunnarsti Högher, Höghar i Sund- 
hede och Höghar i Nordstighi», d. v. s. kungsgårdarne i 
Norrala, Hög och Jättendal. Till Sundhede skeppslag, med 
kungsgård i Hög, hörde då Dellådalens flodomfang jemte 
kustlandet från och med Enånger till och med Rogsta. Hvarje 
skeppslag skulle underhålla och utrusta vissa fartyg vid ko- 
nungarnes härfärder. Men huruvida äfven socknarna kring 
Dellarna medräknades i dessa ursprungliga skeppslag är dock 
ovisst. Widmark anser att denna indelning endast gällt den 



* Såsom källa för dessa uppgifter har användts Widmarks beskrifning 
öfver Helsingland. 



70 Något ont skatteväsendet i äldre tider, 

folkstam, som från Svealand inflyttat och bodde vid sjökusten 
och de närmaste inre delarne. 

Vid kristendomens införande, då dessa härfärder började 
aftaga, inträdde i stället förpligtelser för folket att i ersätt- 
ning för det byte, konungen vid härfärder kunde vinna, 
erlägga till honom en viss gärd eller skatt i varor eller pen- 
ningar. Denna gärd kallades »ledungslama». I Helsingland 
erlades denna gärd i lärft med »tio mark lärft» för hvarje 
»skipe*. Och i konung Albrekts dagar anbefalldes under- 
lagmannen och skeppsbefälhafvarne eller styresmännen i 
* snäckelagen», att indrifva »markagälden». 

Under medeltiden, då kronans inkomster allt mera min- 
skades tillföljd af de friheter, som beviljades kyrkan och pre- 
sterskapet, uppkom den ena gärden efter den andra. År 1330 
fingo Helsingarne betala 4,357 mark penningar såsom bidrag 
till betäckande af hertigarne Waldemars och Eriks skulder. 

I 1297 års stadga föreskrifves att socknepresten utom 
tionden skulle hafva offer af husbonde och matmoder fem 
gånger om året, vid Jul, Kyndelsmässan, Påsk och Allhel- 
gonadag, samt årsdagen af kyrkans invigning, på hvilka dagar 
han utdelade åt dem herrens nattvard och de deremot gåfvo 
honom två alnar väf, matskott trenne gånger om året hvar- 
dera med en kaka bröd och sofvel. För öfrigt skulle han 
vid trolofningar hafva två alnar väf, af nygift hustru vid 
kyrkotagning en aln, af barnaföderska vid hennes kyrkogång 
två alnar, jemte altar-mat efter den gifvandes behag, samt 
vid dödsfall, då presten skulle läsa tre mässor, på begrafnings- 
dagen, och på sjunde och trettionde dagarna derefter, för 
hvar messa 6 alnar väf och tre bröd jemte sofvel (se Wid- 
mark, sid. 293). Den af påfven Clemens V år 13 14 anbe- 
fallda sexårsgärden utgick af Delsbo med 14 öre.* 



* I de öfriga af Sundhedes (norra kontraktets) socknar utgick denna 
skatt med 14 öre af Forssa. Från Tuna, hvartill då Idenor hörde som an- 



Något om skatteväsendet i äldre tider. 71 

Under 1400-talet sökte Helsingarne begagna sig af alla 
tillfällen iför att förskaffa sig nedsättning i sina skatter, och 
i bref, dateradt fredagen före Palmsöndagen 1464, tillförsäk- 
rade Biskop Kettil m. fl. herrar dem en nedsättning med 450 
mark, hvilket af konung Karl Knutsson bekräftades i bref af 
samma år, mot villkor att de hjelpte till att fördrifva konung 
Kristiem. 

Vid konung Gustafs tillträde till regeringen var skatten 
nedsatt till endast 900 mark i penningar från hela provinsen, 
men 1522 upptogs af kyrkorna en frivillig silfvergärd till be- 
frielsekrigets förande. Ar 1523 upptogs, till afbetalning å 
Lybska skulden, af kyrkor och kloster hvad som bäst kunde 
undvaras af dyrbarheter, kalkar m. m. 1524 beviljades till 
krigsfolkets underhåll kyrkornas andel i tionden utom hvad 
som behöfdes till vax, vin och oblater och 1525 och 1526 
två tredjedelar deraf. 1527 erhöll konungen på Vesterås 
riksdag makt att indraga kyrkogods o. s. v. Med anledning 
af detta riksdagsbeslut blef äfven gården Linfläck i Delsbo, 
som förut var skänkt till Upsala domkapitel och biskopsstol, 
indragen till kronan (se sid. 11). 

Vid landstinget i Delsbo 1528 begärde helsingarna af 
konungen stadfästelse å de privilegier, som förre konungar 
och riksföreståndare lemnat dem, men konungen svarade, att 
de förut så mycket missbrukat sina previlegier, att de icke 
gjort sig förtjenta deraf. Han lät sig dock nöja om de, 1 
stället för de 450 mark de förut olagligen innehållit af skat- 
ten, nu ökade denna med 300 mark till 1,200, samt, då fog- 
den besökte dem, lemnade till hans underhåll af hvart tings- 
lag en matgärd af en Qerding korn, ett fång hö, två marker 



nex, med 12 öre, från Norrbo o. Bjuråker 10 öre, Enånger 10 öre, Bergsjö 
och Harmånger hvardera 8 öre, Gnarp och Rogsta hvardera 6 öre. Dessa 
ringa belopp berodde nog icke på befolkningens ringhet (Delsbo hade 1535 
202 bönder) utan på deras ovilja att underkasta sig nya skattebördor. 



72 Något om skatteväsendet i äldre tider, 

sofvel, två bröd och ett ljus af hvarje bonde, äfvensom att 
de, till afvärjande af konungens och rikets förderf, alltid skulle 
vara redo att komma till undsättning med *ett tal folk» vid 
de utresor, som konungen med bud eller skrifvelser egde af 
dem fordra, när antingen någon utländsk här riket öft^erföUe 
eller inländske sig emot konungen uppreste. Brefven, som 
om dessa saker vexlades mellan konungen och allmogen och 
båda äro daterade i Delsbo >år efter Gudz byrdh MDXXVIII 
(1528) på Sancti Gregorii dag> finnas ännu i behåll och bifo- 
gas här nedan, sådana de af Widmark anföras. * 

* Konungens svar på helsingames framställning lyder sålunda; 

>Wij G5t«taff eto. Görom witterligit at år efter gudz byrdt MDXXVIII pä 
Sancti Gregorii dag then tijdt wij höUom landzting ooh samtal medh vår almoga i 
Helssingelandt i Dilsbo, besågom wij landzens privilegia ocb frijheter, the wåre för* 
fäder, konungar ooh rijkesens höffvidzmän samfelt medt rijkesens rådtz rådt them vndt 
och giffuit haffde och rdmummom at the hade mykit misbrukat samma theria preyil«- 
gier i en läng tijdt och siälffue fast 5flfuertr'adet the welkor som landzens breff inne- 
hålla, baffuandis åiliga inne medt sig cronones skatt til 450 mrc mere än Konung Karlss 
och biscop Kätils etc. åffgiffce breff udttrykt haffua, tesliges ther Konung CristofiTers och 
för:de Konung Karlss breff beslute om VI (6) bästa huar mann i lan dit hålla skulle, 
fanss ingenstadz i theris previlegiar någon åffgifft eller medel medt landit vtåff konun- 
gom eller andre rijksens fSreståndere therom giordt wara, Therföre talede wij för:ne 
wår almoge til om förbemälde wår skatt och hästalSp, begärandis (som wårtt ämbete 
tilkräffuer), wete cronones betsta och hannes rätt thervdinnan oforkränktan, och wartt 
therom så t<5rändat at wij medt rijkesens rådz rådt, som oss närvarandis wåre, och 
tesliges för allés theris ödmijukeliga bön skull, gåffuo oss til fridz offuerseendis medt 
them, i huadt måtto the sig haffa ther medt fdrseedt i f öretijden ooh effter then läg- 
ligheth nu är pä färdom latom wij ofs åtnöije att the förökia theris årliga skatt med 
IIIc m:c, vtåff the 450 m:c som the haffwa hafft inne medt sig och löper så skatten till 
XIIc mrc, then the skola årliga vdtgöra åtte daga effter distinget, Tesliges see wii, 
offwer medt them med hästalopet, til thess wij med hela rijkesens rådt ytterligare be- 
sinna och offuerväge kunne, hvadt oss, rijket och för:ne wåre underlåter i thesseförrne 
och annor vilkor kan nyttogt wara. Dog medt så förordt att the vtåff hvartt tingelag 
skola göra så fulämpnadt gardt, at vår fogote känn få sijna tillbörliga wedertorff och 
beming, nar han them besökiandes warder, och skall samma gärdt wara en fiärding 
korn, edt fång hö, II mrc soffwel, II brödhe, edt liuss aff huar bonda och wele vij al- 
tijdt vete och samme för:ne vår almoges gagn och långliga beståndt, på tfaz the ess 
och wåre effterkommande rijkesens rätta härre, skola altijdt sithia vedherreda som the 
oss loffuat haffua, til att affuergia wårtt och rijkesens skada och fördarff, medt edt 
tal folk till udtresor som wij medt budt eller scriffuilse vtåff them effter läglighetens 
beglffuelse påäskande varda om någer vdtlendske här arge vll pä oss och wårtt rijke, 
eller inlendske sig moth oss opsete wele, och thermed haffua wij confirmeret och stad- 
fäst och med thette wårtt breff confirmerom och stadfastom the privilcga förbemälde 
Konung Cristoffer för.-ne vår almoge udi Helssingelandt nådeliga vndt och giffuit haffuer, 
förbindendes etc.» 



Något om skatteväsendet i äldre tider* 73 



o 

Ar 1 53 1 togos kyrkklockor till betäckande af skulden 
till Lybeck. I likhet med de flesta andra helsingesocknar 
löste då Delsbo sin klocka med malm, silfver och koppar.* 



På detta konungens bref utfärdade helsingame följande *Recess», i 
hvilken de förbundo sig till hvad konungen fordrade: 

>Wi menige Almoge som bygge och boo v di Helsiogelaudt. G(5rom weterligit 
och bekSnnoms, att Ihr effter Gudz byrdh MDXXVIII, Sancti Gregorii dag then tijdh 
hugmecktigh förste ooh herre, ber QStstaff medt Gudz nåde, Swerigis och GSSthes Ko- 
nung etc. Eonungh, wäre käre nådige Herre hölt landsting och samtal medt oss i 
Dilsbo, begärade wij Sdmiukeligen rtaflf hans nåde etadfestelse pä landsens privilegier 
och frihceter, låtandes till syna the breflf, Konung Gristoffer, Konung Carl och någre 
andre Rijkesens herrer och f öretandere, Landet i fordom tijdt nädeliga yndt och giffuit 
hade, Och effter thet i samma vare Privilegiers breflf fanns i sanningh, att wåre fram- 
lidne föräldrer hade ährliga haffit inne medh sigh, af cronones rätte skatt, widh half 
fampte hundrade mark och Fäx bäste, som hvar bonde bSr att holla, mere än försk:ne 
Konung Garls ooh Biscop Kätils äflfgiflfte breff innehälle, och wij then brist icke acktat 
hafwa, uthan blifuit widh samma wilkor och scdwänie, som vare näste Föräldre för 
oss gjordt haflfua; Therföre fulle wij in till förskrefne Högmecktogh Förste, wär nådige 
herre, ödmiukeliga begärandes, att hans nåde wille anse Landsens läglighet och wår 
stora fisittigdom, och icke låthe oss niuthe till onde, att wåre Föräldre i förskme måtto 
sigh försetth hafua, thet wij tillföma icke ackta kunne, doch eflfter thet hans nådh 
wille icke weta vår skada och förderflf (then han val kunne gjort medt Sweriges Lag- 
book) vthan leeth sig åthnögie, att vij wälvilleliga förökte wär ährliga skatt medt III c 
(300) marek, uthåf the half fämpte hundrade marek, som i langh tijdh haflfwer oakte- 
liga waret innehållne, och ther uthöfuer hafuer gunsteliga stadfest och confirmeret the 
privilegia Konung Cristoflfer oss tillfdrlia gifuit hafuer. för hvilkom hans nådes gunst 
och godvilHa hafue vij oss förplichtet, och medh thetta vårt öpne breflf forplichtom, 
att wara hans nåde bulle, troo och rättrådoge, som oss bör at wara wär rätte herre 
och Konnngh, redeiiga uthgörandes wär skatt åtte daga efltter distingh, Tolflfbundradhe 
mar(^; Och om så hände at någon vtländsk häar wille arga på hans nåde och wårtt 
Fädemes Rijke eller Inländske sigh emoth hans nåde vpsättie. Tå vele wij och skole 
wara hans nåde och hans nådes eflfterkommande Rijkesens rätta Herre wederrede medh 
ett taal folck här aflf landet till vthreser, så myckit oss, effter lägligheetens begiflfullse 
therom tilbudit warder, Ooh eflfter hans nåde will fördraga oss hästelopet, vele wij och 
skole göre en fliirämpnade gärdh mooth wär lands-fogeta vthåf hvart Thinglagh, så at 
ban skall fä sijna godhe bemingh, när han oss besökiande warder. Och skall samma 
gärd wara en fiärdung kom, ett fång höö. two mark soflfuel, tu bröd och et Ii os utbåt 
hwar man. Thess till witnesbyrd och högre förwaring, at så i sanningen är, låthe wij 
alla witterlige hengia Landzens Insegel nedanför thetta breflf. Giflfuit år, dag och stadt 
som för 8k:t står.» 

* Äfven Bjuråker löste sin klocka, enligt anteckning i samma uppbörds- 
längd: »It (afF Biuråker?) then myndre klockan som ther var wti stapulen 
och vogh ni j (3 7«) skippund thertiil III löd. mark sölff som var i kyrken- 
nes kyste köpte fför kyrkennes pennig oc XX marker rede penige som wååre 
ffor kyrkennes del i tyenden anno 1531.» 



74 Något om skatteväsendet i äldre tider* 

I uppbördslängden heter det härom: »Item aff Dilsbo lösn 
för hennes största klocke II skippund IIj (2Y2) lispundh oc 

II pundh klockemalm oc annan malm, XVIII pundh oc VIII 
mark nye keslä, IIIj (3V2) löd. mark oc VIIj (7V2) lod sölflf 
lodett tiil X öre, LXIIII mark rede penig, flför kyrkennes tyend 
sååma åår LXXVj (76 V2) mark, oc XII mark aff kyrkennes 
kyste. » 

Efter år 1539 börjades en ytterligare räfst med kyr- 
kornas tillhörigheter. I Helsingland uppskjöts den dock till 
1547. I konung Gustafs bref den 10 mars sistnämde år till 
fogden Nils Helsing säges, att de som utskickats att upptaga 
öfverflödigt kyrksilfver berättat för konungen att i Delsbo 
kyrka fans ännu en hop silfver, som kunde umbäras och fog- 
den befalldes derföre att noggrant ransaka derom, på det att 
det måtte utlemnas till konungen. 

Enligt Vesterås recess, såsom äfven bestämdes på lands- 
tinget i Delsbo 1528, skulle testamente efter prester som till- 
förne tillfallit biskopen, ingå till kronan. Och år 1542 före- 
kommer i kronans räkenskaper efter herr Elof i Delsbo ett 
silfverstop om 35 lods vigt. 

Ar 1549 fingo kopparslagarne i Delsbo utgifva i skatt 
I skeppund 12 lispund och 12 marker kopparkittlar. De 
skulle betala 20:de delen af den tillverkade kopparen och 
köpmän tiondepenningen af all deras köpenskap. 

o 

Ar 1553 utgick en hjelpegärd i penningar från Delsbo 
af 118 mark. * Samma år fick helsingeallmogen utgöra en 
gärd till Sala grufva. 

o 

Ar 1 5 54 erlade presterskapet en gärd, till hvilket behof 
är icke uppgifvet. 

o 

Ar 1555 fingo presterskapet betala borglägerspenningar, 
och samma år infordrades af såväl prester som bönder en 
gärd för krigsflottans behof, hvilken utgick af hvarje tjugotal 



* Norrbo-Bjilråker betalade 65 mark. 



Något om skatteväsendet i äldre tider. 75 

bönder med 3 tunnor bröd, 3 t:r öl, i t:na gryn, i t:a ärter, 
2 lisp. smör, 2 lisp. kött, 2 lisp. fläsk, i t:a strömming och 

2 lisp. torr fisk, samt af presterna bröd och öl, hvardera slaget 
20 t:r, gryn 2 t:r, ärter 4 t:r, strömming 10 t:r, samt smör, 
kött, fläsk och torr fisk, af hvardera i skeppund. 

o 

Ar 1556 utgick en gärd af för hvart 30-tal bönder med 

3 t:r bröd, 2 t:r öl, V2 t:a malt, 4 marker humla, i t:a ärter 
eller V2 t:a gryn, 2 lisp. smör, 2 lisp. ost, 3 lisp. kött, 3 lisp. 
fläsk, I t:a strömming och 3 lisp. torr fisk. Och af prester- 
skapet: Herr Elof i Delsbo 5 t:r bröd, 5 t:r öl, 2 t:r ärter, 

4 lisp. smör, 2 lisp. ost, 4 lisp. kött, 6 lisp. fläsk, 2 t:r ström- 
ming, och 5 ^/4 lisp. torrfisk. * 

År 1557 utgick gärden af hvar bonde med i lisp. kött, 
smör, fläsk eller torrfisk. Dessutom af hvarje 1 6-tal bönder 
I t:a gryn och af hvarje 12-tal bönder i t:a ärter. 

o 

Ar 1558 af hvarje i o-tal bönder i lisp. hampa eller lin 
och af hvarje 20-tal i t:a tjära. 

Ar 1559 en ny kostgärd af hvarje 1 6-tal bönder: smör 
4 lisp., lax I t:a, strömming 2 t:r, torrfisk 8 lisp. — och det 
ehuru fred med Ryssland slutits 2 år förut. 

År 1 560 en kostgärd till de tyska ryttarnes behof, som 
voro förlagda i borgläger i Gefle, hvilken gärd äfven var per- 
sonlig och utgick än af hvarje 10- tal, än 12-tal eller 1 6-tal, 
än af hvarje 20- och än af hvarje 30-tal bönder. 

Samma år uttogs en »skatt till konung Eriks engelska 
resa» som utgick med i lod silfver af hvar bonde. 

Under Erik XIV uttogs en ny klockeskatt år 1565, till 
hvilken Delsbo bidrog med 6 skeppund och 6 lisp. ** 



* Herr Erik i Norrbo-Bjuråker fick lemna 2 ^/a t:r bröd, 2 t:r öl, V2 t:na 
ärter, smör, ost, kött och fläsk 2 lisp. af hvardera, i t:a strömming och 
2 lisp. torrfisk. 

** Bjuråker lemnade 4 skeppund 10 lisp. 



76 Något om skatteväsettdei i äldre tider, m. m. 

Den 23 april 1561 utfärdade konung Erik, i bref till 
fogden Ture Pedersson, en befallning om indragning af all 
tionden af Delsbo socken. 

På sådant sätt fortgick utkräfvandet af skatter och gär- 
der. Det är förvånande, att den allmänna förmögenheten 
ändå var så stor som den i sjelfva verket visade sig vara, 
och att jordbruket och ladugårdsskötseln icke gingo under 
utan var så utveckladt som det var. Vid slutet af 1500-talet 
egde pastor i Delsbo 250 lod silfver, hans utsäde uppgick 
till 10 tunnor, han egde 4 hästar, 20 kor, 4 qvigor, 5 
oxar och stutar, 22 getter och får, 8 gamla och 8 unga svin. 

Men äfven bland allmogen voro silfverskålar och bägare 
icke så sällsynta. Hos en bonde i Sunnansjö fans 100 lod 
silfver. Hos en annan i Fjärdsätter 140 lod och hos Mårten 
Skräddare i Mora 1 30 lod. En bonde i Sunnansjö hade kop- 
parkittlar till 2 skeppunds vigt och en annan råkoppar (till 
bearbetning) 5 skepp, och kittlar V2 skepp. 

Vid åtskilliga tillfällen gjorde helsingarne försök att vin- 
na befrielse eller få nedsättning i de svåra gärderna och ofta 
finna vi, att de till sådana beskickningar utsago personer 
från Delsbo. Så sändes år 1 568 en Mårten Mickelsson i Wester- 
äng tillsammans med en Peder Ersson från Roste i Bollnäs, 
att resa till konungen (Erik XIV) och anhålla, att äfven det 
året fa tillgodonjuta den nedsättning i det 1556 åsatta stadge- 
smöret, som de tre år förut erhållit, hvilket äfven af konun- 
gen beviljades. 

Likaså sände de Joen Olofsson från Delsbo och Olof 
Ruth från Undersvik till Hertig Karl år 1598 for att dels fram- 
föra deras lyckönskningar och förhoppningar med anledning 
af den »förlikning» som efler slaget vid Stångebro ingåtts 
mellan hertigen och konung Sigismund, dels ock att begära 
att med penningar få lösa den tiondespanmål, som det året 
kunde falla i Helsingland, 



Något om skatteväsendet tn. in, i äldre tider, 77 

Utom alla de dryga gärderna kommo ock de täta ut- 
skrifningama af manskap. 

Enligt Helsingelagens föreskrift i Thingmålabalkens XIV 
kap. att hvarje vapenför man, som var 18 år gammal, skulle 
vara försedd med fem stridsvapen: svärd eller yxa, jernhatt, 
sköld, harnesk och båge med tre tolfter pilar, sä kan man an- 
taga att skyldigheten att värna landet ansågs börja vid den 
dden. 

Denna skyldighet, som från början betraktades såsom 
en rättighet, blef dock under de många och långa krigen en 
tryckande börda, då under de oupphörliga partislitningärna 
än den ena och än den andra af de rådande herrarna påkal- 
lade allmogen till bistånd i sina fejder. Denna olägenhet fort- 
for mer eller mindre äfven under konungarnes tid ända till 
dess genom indelningsverkets inrättande ett mer ordnadt skick 
uppkom. 

Konung Gustaf I sökte visserligen sedan befrielsekriget 
slutat och hans välde hunnit blifva något så när befästadt, 
att skaffa sig en ständig krigsmakt och befolkningen fick 
dertill underhålla ett visst antal knektar, men fördelningen af 
denna tunga var mycket ojemn och icke på långt när afpas- 
sad efter förmågan att bära den. 

Uti 1 546 års fogderäkenskaper för Helsingland, förekom- 
mer rörande det antal knektar, som under dacke-fejden ge- 
nom frivilligt åtagande inträdde i den stående hären, följande 
uppgifter: »Thesse efterskrefne nye knektar hafva räckt Nils 
Helsing (fogden) handen uppå Kongl. Maj:ts vår aller K. N. 
Herres vägnar pro anno 45 och äro lönte med tre marker 

hvar karl till julalön anno 46: Utaf Delsbo 16, Norrbo 

tingslag 9» o. s. v. 

Af de 442 knektar från Helsingland som år 1552 mön- 
strade och aflönades voro 27 från Delsbo och 10 från Bjur- 
åker. Men huru ytterst ojemt tungan var fördelad, kan man 



78 Vägar och kommunikationer, 

se deraf att från Ilsbo voro 12, Forssa 19, Bergsjö, Gnarp 
och Hassela tillsammans endast 18 o. s. v. * 

Nu mera har Delsbo 95 soldater. 



Vägar, kommunikationer och industriella företag. 

Ursprungligen, innan ännu några anlagda vägar funnos 
eller endast mycket ofullständiga sådana, användes, der till- 
fällen dertill gåfvos, vattenvägar och farkosterna drogos öfver 
land förbi kortare strömmar från den ena sjön till den andra. 
Sålunda har en sådan båtled gått öfver sjöarne Dellen, Stöm- 
nesjön och Lången, hvarvid båtarna dragits förbi strömmame 
vid Ede och Långede. En påminnelse härom ligger ännu i 
dessa bynamn. Ede kommer nemligen af »Ed», som betyder 
ett dragställe för båtar mellan tvenne lugnvattenytor.* 

Landsvägarna i Helsingland äro icke synnerligen gamla. 
Visserligen innehöll den gamla Helsingelagen i Vidherbobal- 
ken kap. XVIII föreskrifter om vägar och broar, som befolk- 
ningen skulle hälla, men först på 1600-talet började sådana 
byggas så, att de blefvo farbara för hjuldon. Sålunda anbe- 
faldes allmogen af Landshöfdingen Erik Sparre vid landsting 
i Ljusdal d. 18 februari 1652, att uppbryta väg mellan Ljus- 
dal och Delsbo öfver Gryttjesbergen »at man der med vagn 
och kärra framkomma kunde», och skulle detta arbete begyn- 
na samma vår samt Färila, Ljusdal och Delsbo socknar del- 
taga deri, och virket innan den 26 februari , framföras, »vid 
plikt tillgörandes». 



* Liknande namn förekommer äfven i andra socknar såsom Ede i 
Jerfsö, Edänge i Ljusdal, Ede i Bergsjö, Edsäter i Harmånger, Edsbyn i 
Ofvanåker m. fl. 



Vägar och kemmunikatioaer. 79 

Af ett kongl. bref af den 13 april 1670 synes att vä- 
garna häruppe i Norrland ännu då voro mycket dåliga, så. 



att landshöfdingarna anbefaldes att hafva noga uppsigt Öfver 
att de förbättrades. 



8o Gästgifverier, — G ästgif varetaxor* 

Senare hafva flere nya vägar tillkommit, bland hvilka 
»kalfstigsvägen» mellan Delsbo och Jerfsö. Sedan, vid 1841 
års riksdag och derpå följande, allmänna medel blifvit an- 
visade till understöd för anläggning af nya och omläggning 
af gamla vägar, har äfven i Delsbo vägomläggningar egt rum 
samt en ny väg genom Delsbo anlagts söder om södra Del- 
len till Forssa. 

Under förra århundradet funnos flere gästgifverier i sock- 
nen. Utom det i Näsbyn, hvilket synes ha varit det förnämsta, 
funnos sådana såväl i Långede som i Norrhvena. Rörande 
beqvämligheterna och kostnaderna förekommer i den tidens 
gästgifvaretaxor åtskilliga uppgifter, som kunna vara af in- 
tresse till jemförelse med nutida förhållanden. 

»Husrum med säng öfver natten» kostade 1752 pägäst- 
gifvaregårdarne i N. Helsinglands fögderi 6 öre kopparmynt 
(ungefär 8V2 öre enl. nuvarande mynträkning). * För en mål- 
tid mat fick man betala 16 öre kmt (22 Va öre) ifall man nöj- 
de sig med * husmanskost». Ville man ha »bättre lagad mat* 
Tcostade en måltid 24 öre kmt (3 3 V* öre). Var det kallt och 
man önskade eldning, fick man betala 3 öre kmt (4 V* öre) 
för en brasa björkved och 2 öre kmt för en brasa tallved. 
Åkte man efter egna hästar och behöfde foder åt dem, ko- 
stade år 1752, som måtte ha varit ett godt foderår, ett lis- 
pund godt hö 12 öre kmt (nära 17 öre) och en kanna hafre 
6 öre kmt (8 7*2 öre). 1 749 deremot var priset för ett lispund 
hö 20 (28) öre kmt och 1765 i dal. 17 öre kmt {^J^^ji öre). 
Ville man icke gå och lägga sig i mörkret fick man särskildt 
betala 6 öre (8V2) kmt för ett ljus, som väl ändå icke var 
annat än en talgdank. 



* Myntet delades i daler, mark och Öre och räknades både i silfver- 
och kopparmynt med den skillnaden att en daler silfvermynt var lika med 
tre daler kopparmynt. Dalem delades i 4 mark eller 32 öre. Enligt vär 
nuvarande myntfot skulle en daler silfvermynt haft ett värde af ungefar iVs 
krona och en daler kopparmynt 45 öre. 



Gästgifverier* — Gästgif varetaxor» 8i 

En mark smör kostade 1752 16 öre kmt (22 Y2 öre), 
I tjog 'i%^ 20 öre kmt (28 öre), i höns 18 öre knlt (257* 

o 

öre) och ett får 3 daler kmt (i: 33 kr.). Aret 1765 matte 
ha varit ett hårdt år. Då gällde en mark smör 2 daler kmt 
(ungef. 90 öre) och *et fullkomligt får» 10 daler (4,45 kr.). 

Till uppbyggelse för dem som intressera sig för rus- 
drycksfrågan må påpekas, att en kanna bränvin kostade lika 
med ett »fullkomligt får» och deröfver: 1765 10 daler, 1767 

9 daler, 1769 6 daler och 1761 7 dal. 16 öre kmt, då fåret 
sistnämde år kostade endast 6 daler. 

Rörande beqvämligheterna för öfrigt föreskrefs i 1771 
års taxa: 

»Till de resandes betjening böra Gästgifvarne i Näsbyn 
(och Norrbobyn) ständigt hafva i beredskap nödiga och snygga 
sängkläder med dubbla lakan till två sängar för ståndsperso- 
ner, tvänne borddukar med annat nödigt bordtyg och hus- 
geråd, tvänne goda slagtfår eller kalfvar, tvänne höns, två 
tjog ägg, ett lisspund smör, tre lisspund tort och ett lisspund 
mjukt bröd, en halftunna af hvart slags dricka, en famn björk- 
och två famnar tallved, torr; fem marker lius, en half tunna 
korn samt till dess sommarbete kan nyttjas en gilling sval- 
och en gilling ängeshö samt ett rep halm.» Gästgifvarne vid 
Moviken i Bjuråker borde hela året, samt gästgifvarne i Norr- 
hvena och Långede den tid af året som resande egde hos 
dem undfå skjuts, vara försedda med hälften af detta förråd. 
Brist häruti eller öfverträdelse af taxan i öfrigt straffades med 

10 daler silfvermynts (13,33 kr.) böter. 

Nu mera finnes endast en gästgifvaregård i socknen, 
belägen i Ede, hvilken, med afseende på komfort och bekväm- 
lighet, lemnar intet öfrigt att önska. 

Sedan 1860 har Delsbo haft kommunikation förmedelst 
ångbåt och bantåg med Hudiksvall. Denna kommunikations- 
led upphörde med 1887 års slut då en statsbana byggdes 

Gamla Minneii, 6 



82 Telegrafförbindelser, — Mineralfynd, 

från Ljusdal till Hudiksvall. Denna jernväg, ^ova öppnades 
för trafik linien Ljusdal — Delsbo den i november 1887 och 
banan i sin helhet den i aug. 1888, eger två stationer inom 
socknen, Delsbo vid Ede och Fredriksfors, 

Sedan år 1874 har Delsbo haft telegraflforbindelse med 
landets öfriga telegrafnät. Med jernvägens tillkomst och till- 
träde till jernvägens telegraflinie har statstelegrafstationen 

o 

indragits. Ar 1885 indrogs socknen i Norra Helsinglands 
telefonnät och en rätt stor mängd telefonabonnenter finnas 
nu mera i socknen. 

* * 

* 

Helsingland är fattigt på mineralier, men under förra 
århundradet och i synnerhet sedan kongl. plakatet af 1723 
rörande grufuppfinnares förmåner och friheter utkom, börjades 
på många ställen ett ifrigt sökande efter »grufvor». 

Så äfven i Delsbo. Flere rykten gingo också bland 
folket om personer, hvilka på ett eller annat ställe påträffat 
dels koppar, dels silfver och andra metaller. 

Så berättas att * kopparsmeden» Olof Dyriksson i Afwa, 
hvilken lefde i slutet på 1600-talet, skulle vid Edeåsen hafva 
funnit kopparmalm, som han användt, samt att en man, hvil- 
ken folket på Lenaei tid ännu väl mindes, vid » Silfverbergs- 
vallen» hittat gediget silfver hängande i berget som istappar. 

Till följd af dessa och liknande berättelser började ett all- 
mänt sökande efter malmledningar, ehuru utan resultat. Lenaeus 
antager att berättelsen om Olof Dyrikssons koppargrufva i Ede- 
åsen var fullkomligt uppdiktad, ty något malmbrott i Edeber- 
get fans pä hans tid icke till, och den koppar, som koppar- 
smederna i Delsbo använde, hemförde de från Falun. Vid 
»Silfverbergsvallen» söktes också förgäfves efter silfver, men 
i stället hade der påträffats i sanden ett glänsande mineral, 
som, vid undersökning hos Bergskollegium, förklarades inne- 



Mineralfynd» — Myrjernstillverkning. 83 

hålla Antimonium, hvilket gaf Lenaeus anledning att uttala 
en half förhoppning att, derest något rikhaltigare lager inne- 
hållande Antimonium kunde finnas, skulle Helsingland komma 
i tillfälle att fylla svenska boktryckeriernas behof af ämnen 
till stilmassa, emedan man ju redan hade Wismuth vid Los 
koboltverk,* i stället för att, såsom förut, köpa sådan från 
utlandet. Några vidare fynd af Antimon ha icke gjorts i 
Delsbo ** och Los koboltverk är numera för längesedan ned- 
lagdt. 

Vintern 1735 uppträdde en person, Olof Holmberg från 
Stockholm och påstod, att på Kalkberget vid Gäddvik, skulle 
på ett djup af 14 till 18 alnar, finnas silfverförande lager af 
ända till en fjerdedels mils utsträckning. Han förklarade ock, 
att han såsom upptäckare skulle, med understöd af vissa 
förmögna personer, inom kort börja brytningen, men något 
vidare hördes aldrig från honom, så att Lenaeus deraf tager 
sig anledning att göra följande erinran: 

»Om bergen digre gå och lysta foster föda 

De visst en löjlig mus då ungla fram med möda.> 

Emellertid trodde äfven Lenaeus, att om bara folket då, 
såsom i forna tider, varit hågade, skulle de hemma i sock- 
nen hafva så mycket jern de behöfde, hvilket de, »med ganska 
ringa möda», skulle kunna tillgodogöra sig. Han påminner 
derföre om deras jernhaltiga myrar och kärr och huru år 
1735 på prestgårdens och Sunnansjö egor, man, vid plöjning 
pä sidländta vallar, funnit rostiga jordklimpar o. s. v. 

Att myrjernstillverkning fordom förekommit äfven i 
Delsbo är antagligt, hvarpå de slagghögar som finnas här 
och hvar, tyda. Antagligen är det väl också denna hand- 
tering, samt det långt senare idkade kopparsmidet, som gif- 

* Antimonium och Wismuth äro ingående beståndsdelar i ;i>Stilmassa;». 
** Vid Silfverbergets fäbodar har vid gräfning påträffats en mörk berg- 
art (dioritskifferf) som förmenats böra föra silfver, »då den ju är så olika 
traktens vanliga bergarter*. (Enl. meddelande från Geologiska Byrån). 



84 Sagor om Blacksås. — Industriella förhållanden. 

vit upphof till att Delsbo i sina gamla sigill fört en hammare 

och tång. 

* * 

En allmän tro har varit, att vid Blacksås, traktens stör- 
sta berg, 42 1 meter högt öfver hafvet, hvilket dock till större 
delen ligger inom Forssa område, äfven skulle finnas koppar, 
så att t. o. m. ett bolag på senare åren bildats, som nedlagt 
mycket arbete och kostnader på försöksbrytningar, ehuru utan 
att vinna något resultat. 

Dessa förhoppningar torde kanske till någon del berott 
på en hos allmogen sedan forntiden ännu ganska djupt rotad 
vidskeplig tro, att malmfyndigheter bevakas af öfvernaturliga 
väsenden: * Bergfrun rufvar öfver sin skatt», och här har sedan 
gammalt anförts en saga, att i Falu grufva skall en gång 
bergfrun uppenbarat sig och förklarat: »Jag är väl rik, men 
min syster i Blacksås är långt rikare». Lenseus, som äfven 
anför samma saga, tillägger att den hade Delsbomän »hem- 
åkit» från Falun. 

Om Blacksås berättas äfven andra sagor. Der före- 
kommer en egendomlig, djup remna hvilken allt mer och 
mer vidgar sig. I en gammal saga berättas om en man, 
som med en sten bunden vid en lång tråd ville försöka mäta 
remnans djup, att då utbrutit ett hiskeligt oväder och der 
nere i djupet hade en röst sagt: »Om du flere gånger vill 
mäta Blacksås remna, skall du så blifva maten, att du aldrig 

skall komma härifrån». 

* * 
* 

På det industriella området kan icke sägas att socknen 

intager något framstående rum. På 1500-talet bedrefs här 

flitigt kopparsmide. Enligt räkenskaperna i kammararkivet 

funnos här år 1549 25 och år 1567 21 kopparslagare.* De 

* Af sådana som idkade »landsköp» funnos i Delsly> år 1541 5 och 
i Bjuråker 6 stycken. 



Indtisiriella förhallanden. 85 



voro egentligen bönder som bedrefvo handtverket såsom binä- 
ring. Råämnet hemförde de från Falun och bearbetade vid 
kopparhamrarna i Stömne-, Klo- och Glomboåarne. Sedan 
bergsmännen i en kongl. förordning af år 1580 förbjudits att 
sälja koppar till Helsingland, måste införseln ske på smuggel- 
väg och smederna i Delsbo uppgåfvo att de hemma i socknen 
sjelfve bröto sin koppar. Deraf uppkommo de sägner,' som 
funnits om förefintliga kopparmalmsledningar i socknen. 

o 

I någon mån öfvades äfven vapensmide. Ar 1590 fun- 
nes 3 rörsmeder och i hillebårdssmed. * Vapensmederna, 
som togos i anspråk för kronans räkning, voro den tiden 
frikallade från erläggande af skatt och 1593 erhöllo de en 
viss årlig lön. De ålades sedan att antingen öfvergifva sitt 
yrke eller flytta till Stockholm. I stället begärde de att 
sjelfva få anlägga en stad vid »Suderhambnen», hvilket bevil- 
jades af Gustaf II Adolf år 1620. Och så uppkom Söder- 
hamn. 

Linodling har af gammalt varit en vigtig näring i Hel- 
singland, så att såväl skatter som böter ofta utgingo i väf. 
»Bota en aln» var ett vanligt uttryck i lagen. Så och så 
många »mark yäf», var en skatteterm. 

I Klubboån anlades år 1552 ett ålfiske som inregistre- 
rades bland kronofiskena. 

I senare tider har man försökt åtskilligt i industrielt 
hänseende. Vid Klubboån byggde en handlande Hofverberg 
från Hudiksvall ett pappersbruk. Fredriksfors. Senare förän- 
drades det till snickerifabrik och egdes af ett bolag. Före- 

o 

taget har dock icke burit sig. Ar 1891 nedbrann fabriken 
och har sedan icke uppbygts. 

Vid Storån har en tid funnits ett vattensågverk, tillhö- 
rigt Hudiksvalls trävarubolag; likaså fans ett sådant vid Klubbo- 



* Såsom kopparsmidet hufvudsakligen bedrefs i Delsbo så öfvades 
vapensmidet hufvudsakligen i Jerfsö. Der funnes år 1564 15 vapensmeder. 



86 Industriella förhållanden, — yohannisberg. 



åns utlopp i Dellen. Båda hafva dock, efter den nya jern- 
vägens tillkomst, nedlagts. 

Vid Stömneåns utlopp i Dellen finnes en tvåramig ång- 
såg. Någon jemn rörelse har likväl der icke bedrifvits. Den 
har flera gånger ombytt egare. 

För några år sedan bildades ett trävarubol^ med namn 
Huditsvalls sågverksaktiebolz^, * som till en tid bedref ganska 
omfattande affärer. Företaget misslyckades dock och många 
förlorade derpå betydliga summor, hvarigenom icke allenast 
mycken ovilja uppstått till dem, som egentligen stodo i 
spetsen för företaget, utan ock att en djup misstro inrotat sig 
till alla företag, grundade på aktiebolag. På senare tiden har 
ett mindre sågverk för vattenkraft: bygdts i Lumpån, der tid- 
tals sågning förekommer. 

Ett mejeri finnes i Ede (det enda inom hela Delsbo 
tingslag). Det eges af ett aktiebolag och har egen lokal vid 
landsvägen intill Stömneån. 



Tillsammans med Bjuråker har Delsbo egen läkare, med 
bostad vid Johannisberg, naturskönt beläget på gränsen mel- 
lan de båda socknarne på den s. k. Svanbacken invid Rång- 
sjön. Upphofvet härtill var häradsdomaren Johan Olsson i 
Svala, hvilken såsom landstingsman motionerade hos lands- 
tinget om bidrag till distriktsläkarens lön, samt donerade mark 
till boställe och efter hvilken äfven platsen, med anledning 
deraf, uppkallats. I kostnaderna och underhållet bidrager nu 
Delsbo med tre femtedelar och Bjuråker med två femtedelar. 
Johan Olssons mening var, att äfven få en sjukstuga till stånd. 
Och landstinget beviljade äfven, på motion af honom, ett an- 



* Icke att förvexla med Hudiksvalls Trävaruaktiebolag. Styrelsens säte 
var i Hudiksvall, men bolaget kan dock egentligen räknas såsom hemma- 
hörande i Delsbo. 



Sedliga och moraliska förhållanden^ 87 

slag af 2,cxx> kr. för ändamålet, men då frågan kom före i 
kommunalstämman i Delsbo, afslogs den der, hufvudsakligen 
med hänsyn till de kostnader, det skulle medföra. Bjuråker 
kommunalstämma fattade sedan samma beslut som Delsbo, 
hvadan detta önskemål allt hittills står oupphunnet. 

En badanstalt har på senare åren uppstått nere vid 
Dellens strand på hemmanet Hammarens egor. Den synes 
utveckla sig i tämligen raskt framåtskridande. 



Sedliga och moraliska förhållanden. 

Som bekant har socknens sedliga och moraliska rykte 
varit mindre godt. Den allmänna tanken utomkring har rådt 
och råder väl till någon del ännu, att Delsbo är ett samhälle 
befolkadt snart sagdt uteslutande af brottslingar och banditer. 
Till en del måste det erkännas att en del af befolkningen 
gjort sig fbrtjent af det dåliga rykte, som kommit i omlopp, 
men den stora mängden står dock fullt ut lika högt på den 
sedliga och moraliska rangskalan, som andra socknars be- 
folkning. 

De långvariga krigen och den dåliga förvaltning som i 
förflutna tider fÖrekommo, orsakade den allmänna forvildning 
i sederna, som litet hvarstädes den tiden gjorde sig gällande, 
och Delsbo utgjorde dervidlag intet undantag. »Af ringaste 
anledningar, säger Widmark, följde trätor, hugg och slag 
samt många gånger mord». Den tidens domböcker, så kort- 
fattade och ofullständiga de än äro, visa det tydligen. Såsom 
exempel må anföras några utdrag: 

o 

Ar 161 3 ställdes vid ting i Delsbo for rätta en lands- 
knekt från Rogsta, Peder Benktsson, från Akre och ankla- 
gades af Olof Mårtensson i Ede för det han ihjälslagit hans 



88 Sedlighet och moral, — Straffarter, 

son, Jon. Dermed hade så tillgått, att knekten och hans 
mönsterskrifvare varit tillsammans i en bondgård, der de suttit 
och druckit. Dit hade då Jon inkommit och bjudits att del- 
taga. När knekten och skrifvaren om en stund spände sina 
värjor vid sidan och skulle gä ut, sade Jon: tanken I, att icke 
jag har värja så väl som I? Derpå följde då slagsmål och 
knekten stack sin värja genom lifvet på Jon, som genast ned- 
föll död. Knekten dömdes och gick till döden enligt konun- 
gens underskrifna bref. 

I 1619 års dombok för Delsbo förekommer »Frände- 
Sämje-spjelh, lägersmål mellan en gift bonde och hans far- 
broders sondotter. Lifsstraff, som af Hofrätten förvandlades 
till 40 dalers bot för hvardera. 

I 1624 års dombok: Nio särskilda slagsmål, köttsår, 
pustar, blånader och dartstygn. Penningböter. 

o .0 

Ar 1623 klagade kyrkoherden Dominicus i Delsbo a 11 
af sina sockenbor för det de mot lagen och en träffad öfverens- 
kommelse försummade gudstjensten samt sutto i dryckeslag 
medan presten predikade, och kommo druckne till kyrkan och 
förde oljud. De dömdes för försummad kyrkogäng till 3 
marks bot hvardera och somliga för oljud äfven till 3 mark. 

Straffen voro den tiden drastiska. För stöld, hvilket 
brott ansågs synnerligen groft, men var, dess bättre, den tiden 
ganska sällsynt, dömdes den brottslige, om det stulnas värde 
icke uppgick till mer än i öre, att »mista huden», eller »hud- 
strykas»; för stöld af 2 öre att dessutom mista ena örat, och 
för stöld af 3 öres värde att jemte huden mista båda öronen, 
men för stöld af V2 mark eller deröfver bestämde lagen lifs- 
straff. Vid 1600-talets ingång började dock dessa straff att 
anses för hårda och lindring erhölls vanligen om domen 
understäldes högre rätt. För barnamord benådades dock 
aldrig. * 



* Widmark: Beskr. öfver Hels. pag. 270. 



Sedlighet och moral, — **Hexor**, 89- 

I senare hälften af 1600-talet florerade det s. k. troll- 
domsväsendet i landet. Man trodde allmänt, till och med 
de högre klasserna, de, som egde bildning och kunskaper,, 
att personer hade sammankomster med satan i »Blåkulla», 
dit troUpackorna foro genom luften på qvastkäppar, ungs- 
räkor o. dyl. eller menniskor och djur; att de dit förde barn 
och invigde ät satan o. s. v. Det var en formlig sjukdom- 
som syntes ha bemäktigat sig sinnena. Äfven i Delsbo före- 
kom sådant. Under prosten Korbelii tid, på 1670-talet, blefvo 
tre qvinnor, en hustru från byn Skog och tvä från Svedja, 
anklagade för trolleri, » öfvertygade » och dömda till halshugg- 
ning och att å båle brännas. Domen verkstäldes på Ede- 
hagen vid Sättjära. Tvenne andra qvinnor stodo också tilltalade 

o 

för hexeri, en bondhustru Anna från N:o 2 i Akre och en 
hustru Märit från Hofra. De stodo till rätta inför den kongliga 
kammissionen den 23 december 1673 i Norrbo sockenstuga, 
men blefvo »icke öfvertygade», hvarfor de frikändes.* 

Orsaken till de dåliga rykten som utbredts rörande 
Delsbo, är dock hufvudsakligen de tjufnadsbrott som såväl 
hemma i socknen som i kringliggande socknar föröfvats,^ samt 
ett djupt inrotadt lönnkrogen. Det är dock att märka, att 
dessa skamliga idrotter, hvilka öfvats snart sagdt yrkesmes- 
sigt, nästan uteslutande varit att finna endast inom vissa byar 
i socknen och att denna trakt af öfrige sockenboar betrak- 
tats med afsky så att t. o. m. ungdom från »vest på sock- 
nen» icke gerna tåldes, liksom det icke heller varit så alldeles 
rådligt för dit ej hörande, att visa sig der. 

Men det är icke endast inom en viss trakt denna sorg- 
liga idrott öfvats, utan till och med nästan endast inom en 
enda slägt, åtminstone har det varit sä från början. Prosten 
Landgren upprättade för ett 40-tal år sedan ett register öfver 
denna sorgligt ryktbara slägt, hvarur här må anföras: 



* Delsboa Illustrata, pag. 103. 



90 Sedlighet och moral. — Tjiifligan, 



»Stamfadern för denna sorgliga slägt var bonden Olof 
Jonsson i Edsäng N:o 4, hvilken lefde omkring år 1600; hans 
sonsons dotter, Kerstin Hansdotter, född 1697, blef år 17 18 
gift med en Per Persson, hvilken genom detta giftermål kom 
besittning af hennes fädernearf Edsäng N:o 4 och hade de 
tillsammans barnen Per, Jonas, Sigrid och Hans. 
/. Per öfvertog hemmanet och hade fyra barn, nämligen: 
Hans, hvars två döttrar voro gifta med tvenne stortjuf- 
var, af hvilka den ene blef mördad 1839 af en sin anför- 
vandt, Per Persson i Kila; 
Gertrud, gift med Per Ersson i Mora, och kallas afkom- 
lingarne af detta äktenskap ^Gertruds"^-, 
samt dertill 2 döttrar. 
2. Jonas blef boende å hemmanet Mora N:o 5, gifte sig med 
Greta Lindgren från Ljusdal och kallas deras afkom- 
Ungar ''Gretes'' samt hafva haft sitt tillhåll dels i Mora 
och dels i Svala. 
^. Sigrid, född 17 19, blef gift med en bonde i Norr-H vena 
N:o 7 och blef stammoder för den beryktade slägten 
i denna by; hennes två enda barn, Per och Erik, upp- 
trädde allra först såsom tilltalade för delaktighet i den 
stora kyrkstölden i Delsbo 1782. 
4. Hans, född 1736 och död 18 13 gifte sig till Kila och blef 
stamfader för den egentliga Kila-grenen. Om denne 
Hans säges det att han var utomordentlig både i arbete, 
drift och förslagenhet. Han hade sex barn och om dessa 
jemte deras afkomlingar är att förmäla allt annat än det, 
som är berömvärdt. Yngste sonen var en stortjuf, som 
i början af århundradet affordes på lifstidsfästning, hvar- 
est han kort derpå äfled.»* 



^ Till ytterligare belysning meddelas följande slägttafla; 



Sedlighet och moral. — " Delsboligan" , 



t» 



Knifven**. 



91 



På senaste åren hafva förekommit en rad af illgerningar 
och brott, som 1 gräslighet och utsträckning står nästan en- 
staka i vårt lands rättegångsannaler. Det hufvudsakliga deraf 
må ju här anföras. 

På jemförelsevis kort tid — endast ett par tre år — 
föröfvades åtskilliga mord och en mängd stölder. Någon 
spaning på gerningsmännen till allt detta erhölls icke, ehuru 
litet hvar hade det klart för sig att de voro att söka »vest 
pä socknen» och det antogs att en hel liga funnes som ope- 
rerade tillsammans. 

Ankommo så en dag till pastor i församlingen ett par 
personer och afgåfvo en bekännelse om huru de åsett det 
ena mordets begående, ehuru de, af fruktan för hämd, förut 
icke vågat yppa det. Nu kunde de dock icke längre hålla 
det hemligt, men de önskade för sin egen säkerhets skull 
att gerningsmännen måtte genast gripas. 

Natten mellan den 9 och 10 Oktober 1890 greps der- 
före förre fjerdingsmannen och hemmansegciren Per Mathias 
Johansson, allmänt känd under namnet >Knifven». Och så 
började en rättegång, som varade flere månader och i hvil- 
ken inalles 26 personer voro inblandade och häktade. 



Olof Jonsson i Edsäng N:o 4, omkring år 1600. 

Kerstin, sonsons dotter till Olof Jonsson, 

^« ^697, gift 1 718 med Per Persson. Bodde på N:o 4 Edsäng. 



W0^^m 



I. Per 



Hans, 



Gertrud. 2 Döttrar. 



2 Döttrar af komlingame 
gifta med 2:ne kallas 

stortjufvar af "Gertruds". 
h\11ka den ene 
mördades år 1839 
af Per Persson 
i Kila. 



2. Jonas, 

bodde på 
N:o 5 i Mora, 

gift med 
Greta Lindgren 

från Ljusdal. 
Af komlingame 
kallas 
"Gretes* 



3. Sigrid 

f. 1719 

gift till N:o 7 

i Norrhvena, 

stammoder för 

den beryktade 

Hvena-slägten. 



4* Hans 

f. 1736, död 1813 
gift till Kila, 
stamfader för 
Kila-slägten. 



.»» 



Per, Erik, 

tilltalade för 

delaktighet i den . ., e. ^ . 

» 11 i.-ij tids fastmng 

stora kyrkstolden ^ 

i Delsbo 1782. 



6 Barn. 

Yngste sonen en 

stortjuf, i början 

af 1800-talet dömd 

och aflförd på lifs- 



92 Sedlighet och moral, — "Knifven". 

»Knifven», hufvudmannen i denna gräsliga liga, åtmin- 
stone i hvad det rörer utförandet af illgerningarna — om än 
bakom det hela mer eller mindre ledande viljor stodo — är 
likväl icke född i socknen. Han föddes den 27 sept. 1854 
i Ländsjö, en skogsby och fäbodvall, som tillhörde delsboar^ 
i Bjuråkers socken. Modern var en af dessa samhällenas 
olyckliga som — ja, Per Mathias var den fjerde i ordningen 
af hennes fem »oäkta» födde barn. Han var icke i saknad 
af anlag som kunnat blifva goda, om de blott vårdats och 
danats. Men uppväxt under inflytandet af dåliga vanor och 
förhållanden, kom han tidigt in på en olycklig stråt. Flere 
ruskiga drag från hans barndom berättas, som visa att om 
han bara råkade i passande sällskap, skulle han komma att 
bli ett lämpligt verktyg för utförandet af hvilka handlingar 
som helst. 1879 flyttade han till Delsbo der han till en bör- 
jan uppförde sig väl och blef fjerdingsman, hvilken syssla han 
innehade sammanlagdt i fyra år och hvilken han verkligen 
skötte med nit. Antagligen var detta en ansats af honom 
att komma in på en hederlig bana, men den föresatsen måtte 
snart ha gått öfver bord. 1885 blef han gift och skaffade 
sig ett litet hemman som han innehade i tre år. »Knifven» är 
liten till växten med ett jemförelsevis hyggligt utseende, ut- 
rustad med en otrolig vighet och en stor kroppsstyrka. 

Vid första ransakningen nekade han till allt, som lades 
honom till last, men då icke mindre än tre vittnen intygade 
sakens riktighet, af hvilka två sade sig oförmärkt åsett ett 
mords begående, ändrade han taktik. Samma afton erkände 
han i cellen för fängelsedirektören och fångpredikanten ett 
mord och följande morgon erhöll han, på begäran, ett sam- 
tal med ordinarie domhafvanden, inför hvilken han afgaf en 
fullständig bekännelse, som skriftligen uppsattes och af honom 
undertecknades. Med ledning häraf kunde åklagaren häkta 
en mängd personer i Delsbo, som alla voro mer eller mindre 
invecklade i »Delsboligans» ohyggliga operationer. 



Sedlighet och moral, — ** Knifvens** m. fl, dom, 93 

De brott, hvilka »Knifven» bekände, voro tre mord, 
€tt mordförsök och en mängd stölder: 

1. Mordet å Jon Larsson i Norrhvena d. 19 maj 1889. 
Offret hade strypts med ett rep, burits till en gärdesgård och 
upphängts; 

2. Mordet å bonden 01. Ersson 1 Rossla den 25 mars 
1890. Han sköts med ett skott genom hufvudet samt erhöll 
sex ä sju knifhugg i bröstet; 

3. Mord å soldatdottren Anna Sköld natten mellan den 
21 och 22 augusti 1890. Hon stryptes med ett snöre ute 
på sjön Lången och sänktes i vattnet; 

4. mordförsök mot en polisman, sergeanten W., hösten 
1888, medelst aflossande af ett skott, som träffade i under- 
lifvet; 

samt dessutom 8 stölder. 

Under rättegången, hvarunder ännu flere brott kommo 
i dagen, blef det ådagalagdt, att den ene af angifvarne sjelf 
varit med och att ingen af de andre sett gerningens utförande, 
samt att en mängd andra personer varit med om de begångna 
brottens utöfvande. 

Efter en mängd ransakningar föll ändtligen i detta ohygg- 
liga drama häradsrättens dom den 2 maj 1891. 

»Knifven» dömdes för mord, stölder och olaga brän- 
vinsutskänkning att mista lifvet genom halshuggning, hvilken 
dom K. M:t af nåd ändrade till lifstids straffarbete. 

En person dömdes för anstiftan af mord till lifstids straff- 
arbete; en till sex månader; en för mened och olaga brän- 
vinshandel till 3 år och 3 dagar och en till 4 år, i mån. 
straffarbete för mened och falsk beskyllning; en för bedrägeri, 
mened i konkurs och oloflig bränvinsförsäljning till 5 års straff- 
arbete, 500 kr. böter och att utgifva 5,317 kr. i utskänknings- 
afgift; en annan för olaga bränvinshandel till 9V2 månaders 
straffarbete samt att utgifva 750 kr. i utskänkningsafgift; en 



94 Sedlighet och moral» — "En delsbobonde**, 

att utgifva 1,213 kr. 80 öre i böter och utskänkningsafgift^ 
samt för öfrigt en mängd personer för stölder m. m. till 
längre eller kortare straffarbete eller fängelsestraff. Åtskilliga 
måste, i brist af bevis, frikännas. 

Att det onda likväl icke stannat uteslutande inom en 
enda slägt, om än den utgjort sjelfva hufvudhärden, är natur- 
ligt. Den sedliga förruttnelsen hcir naturligtvis trängt längre 
ut i samhället och det har funnits tider, dä det verkligen sett 
ganska mörkt ut med det allmänna sedliga tillståndet i sock- 
nen. Sådant måste rättvisligen erkännas. Men den bättre 
delen af befolkningen har då mer än en gång rest sig för 
att gemensamt söka utrota eller åtminstone söka stäfja det 
onda. Så t. ex. under prosten Landgrens tid. Der bildades 
då, så att säga, en elitkår af socknens kraftfullaste och mest 
framstående män, som frivilligt slöto sig omkring honom för 
att gemensamt bekämpa det onda. Och så har skett både 
före och efter Landgrens tid. 



* 



För att nu ock gifva en bild af Delsbo-karaktären, sådan 
den framstår i sin rena och ädla gestalt och på samma gång 
visa, huru Delsbon i allmänhet besitter en dådkraftig vilja, må 
här införas en uppsats, hvilken under rubriken »En delsbo- 
bonde» förut varit införd i en af ortens tidningar. Den är 
visserligen skrifven i en mer romantiserad stil, men då den 
gifver en god karaktärsbild och eger förtjensten af att vara 
fullkomligt sann, torde den ju lämpligen äfven här kunna 
användas. 

»Den stora ofredem, som Karl XILs långvariga krig 
kallades bland allmogen, medförde mycken fattigdom och 
mycket elände. Många voro de bönder som då fingo gå 
från gård och grund, och många bondehemman, som af ålder 



Sedlighet och moral. — ^^En delsbobonde*\ 95 

varit skatte, hemföUo åter under kronan och blefvo krono- 
hemman, då innehafvarne icke förmådde utgöra de dryga 
skatterna och de många utskrifningarne. Så hade det ock 
gått med hemmanet Svala. Till följd af Karl XII:s långva- 
riga krig hade gården gått ifrån släkten och för den bristan- 
de skattens skull öfvertagits af kronan. 

Den unge Jonas var icke fyllda 15 år den vintern, då 
han »gick och läste för prästen», men hur han skulle återfå 
det gamla fädernehemmet, det låg dag och natt på hans 
hjärta som en blytyngd. Han såg huru tegarne dag för dag 
allt mer och mer vanhäfdades och till slut skulle af Svala 
bli ett ödeshemman, och det gjorde honom så ondt, så ondt. 

Slutligen uppgick för honom en idé — han skulle gå 
till *kungs». Och kungen skulle utan tvifvel hjälpa honom! 

Så omtalade han sitt bekymmer och sin plan för prosten. 

Men han sökte hålla honom tillbaka. Han förestälde 
honom den långa resans besvärligheter, de många svårighe- 
terna att hos kungen kunna göra sin sak gällande, hans ung- 
dom o. s. v. 

Men Jonas var en järnvilja. Han skulle till kungs, och 
att ju icke kungen — det var den människovänlige Fredrik I 
— skulle höra honom, den fattige simple bondgossen, det 
kunde icke lida något tvifvel. 

Slutligen gaf prosten efter. Han gaf honom erforder- 
liga betyger, som utvisade hans bördsrätt till hemmanet. 
Och länsmannen skref intyg om förhållandena och det läger- 
vall gården allt mer råkat uti, och grannarne skrefvo man- 
grant under, och mor lade matsäck i den gamla fällsäcken 
och då vårsolen smälte drifvorna spände Jonas åstad bort mot 
det aflägsna målet — Stockholm, där kungen bodde; och 
prosten klappade honom på hufvudet och mor stod en läng 
stund och såg efter honom, och då han försvann vid väg- 
kröken knäppte hon ihop händerna och sade: - Gud signe 



96 Sedlighet och tnoraL — *' En delsbobondé'\ 

dig! och så gick hon tillbaka in i det gamla hemmet och 
satte sig vid spinnrocken och då gråten ville sätta sig i halsen, 
trampade hon dästo flitigare sin rock, och den fina lintråden 
gled fortare mellan hennes fingrar. 

Och Jonas han gick. Visst kändes det litet underligt, då 
han lämnat bygden, och då han kom inpå »kalfstigen» mellan 
Delsbo och Järfsö socknar, där ingen människa syntes på 
nästan hela skogen, men han var stor och stark och i sin 
fantasi såg han, hur kungen kom så blid emot honom och 
frågade hvad han ville, och hur han fick »nya papper» på 
gården och han såg hur glad mor blef, då han kom tillbaka, 
och grannarne undrade på hur det kunnat lyckas så bra for 
honom, och så sjöng han så det skall i skogen. 

I många dagar fick Jonas gå och de ljusa bilderna för- 
svunno mänga gånger. Men han höll modet uppe och så en 
dag upptäckte han de höga tornspirorna från Riddarholmen 
och Tyskan och då klack det till i honom — nu var han 
.snart i Stockholm. 

Det var ett buller och ett körande och en brådska på 
gatorna! Ingen hälsade pä honom; en och annan kastade 
en frågande blick på honom, där han med sin fällsäck på 
ryggen tittade så främmande omkring sig upp på de höga 
husen. Men det såg inte Jonas. Han frågade bara efter 
slottet och efter kungen. Ibland fick han nog ett vänligt 
svar, men ofta drog man också bara medlidsamt på mun- 
nen — hvad skulle han i slottet och göra? 

I tre dagar fick Jonas vänta, innan han blef mottagen 
hos kungen och då omtalade han enkelt och rättframt sitt 
ärende och tog fram de papper han hade. 

Kungen sprakade länge med honom och tog reda på hur 
det hängde ihop, och så lofvade han att hjälpa hordom att kom- 
ma i besittning af den gamla fädernegården och sade: »i afton 
kl. 5 får du komma tillbaka, då fa vi se hvad vi kunna göra». 



Sedlighet och moral, — **En delsbobonde" , 97 

Och då klockan i Nikolai slog fem, stod Jonas i slotts- 
porten och blef på nytt införd hos kungen, och så fick han 
löfte att fa nya handlingar på gården. 

Och då Jonas sa' sitt rättframma >tack> och okonst- 
ladt sträckte fram sin hand, kände sig Fredrik den I rätt vek 
om hjertat och en tår trängde sig fram i ögonvrån, och han 
skakade den simple delsbogossens hand och sade: »blif en 
bra bonde; vandra rättrådigt och ärligt din väg fram, försörj 
din moder och var trogen mot din kung och ditt fädernes- 
land, så går det dig väl i verlden!» 

Två dagar derefter fick Jonas i det kungliga kansliet 
hemta handlingame, som tillförsäkrade honom eganderätten 
till den gamla fädernegården; sex frihetsår skulle han fa åt- 
njuta och i lösen skulle han erlägga 1,200 dalen 

Och med papperen insydda mellan fodret och tyget på 
det grönrandiga röda lifstycket, begaf sig Jonas, glad i hågen, 
åter mot norden, mot det aflägsna hemmet uppe i Helsing- 
land. Och solen sken så blank och faglame qvittrade så 
muntert i de nyss utspruckna träden och upp mot den klara 
himmelen höjde sig lärkoma sjungande sina drillar — en lju- 
sare och gladare vår hade Jonas aldrig upplefvat. 

Och när han kom hem, kommo grannarne och skulle 
höra, huru det hade gått, och då han talade om allt hvad 
kungen hade sagt och visade fastebrefvet med det kungliga 
sigillet, tyckte alla, att Jonas var en »hedersamman pojk», 
och prosten sa': »sådana gossar skulle vi ha många», men 
mor hon sade: »Gud signe kongen!» 

Men kronoarrendatorn gick mulen i h%en och de sju 
gödsellass, som han kört på åkern om vintern, körde han 
nu derifi^ån igen. 

Och så började Jonas den sträfsamma kampen för lifvet. 
Stor och stark var han och bitti' och sent höll han på. Mor 
stod för hushållet och Brita, systern, hjälpte till, men då de 

Gamla Minnen, 7 



98 Sedlighet ock moral, — "En delsbobonde" , 

sex frihetsåren voro gångna, hade Jonas gälden betald och 
egde sitt hemman sjelf. 

Men han lade sig inte på latbänken för det. Allting 
sköttes med flit. Hvar och en fick arbeta till sena qvällen, 
men på lördagsqvällarne upphörde alla sysslor, då det ringde 
helgemål i kyrkan. Då läste Jonas ett stycke ur den gamla 
bibeln och några verser i psalmboken, och så satte man sig 
kring spiseln och sprakade bort en timme och rådgjorde om 
ett och annat för det kommande, och så gick man tidigt 
till sängs. — Jonas tog aldrig del i ungdomens ströftåg kring 
bygden lördags- och söndagsnätterna. Men söndagsmorgonen 
var han tidigt uppe, och då det ringde andra gången, begaf 
han sig på väg till kyrkan. 

Så gick nu det ena året efter det andra. Jonas var 
icke mera yngling; han var en stadgad man. Det hade gått 
framåt för honom, och han var redan en välbergad bonde. 
Mor började bli till åren och önskade fa ro från hushållet. 
En lördagsqväll, då hon och Jonas sutto vid spiseln och 
sprakade längre än vanligt, sade hon: »Du ser jag blir 
gammal, och jag tycker att jag orkar inte med det här 
längre; du far lof att tänka på att gifta dig och få nån' hjelp 
i huset.» 

Den natten sof Jonas inte mycket. Han låg bara och 
funderade hit och dit. När morgonen kom, steg han upp 
tidigare än vanligt, klädde sig och gick bort. 

I Ede kände han en flicka som hade rykte om sig att 
vara huslig och sparsam, arbetsam och duktig och ett fagert 
ansigte hade hon ock. Dit gick Jonas. 

När han kom in satt far i gården vid bordet och mor 
sysslade i spiseln. Brita var i fähuset och skötte kreaturen. 

»Guds fred!» helsade Jonas. Jag har ett besynnerligt 
ärende, men ni far inte bli ledsna på mig; jag vill ha Brita 
till hustru.» 



Sedlighet och moral. — "En delsbobonde" . 99 

»Jaså t, sade gubben, »ja, det kan då väl inte vi ha 
nå'nting emot, mor, vi ska' be' 'na komma in, så fa vi höra, 
hvad hon säger sjelf.» 

Och Brita kom in i sina ladugårdskläder, och med blos- 
sande kinder och nedslagna ögon gaf hon Jonas sitt ja som 
hon gick och stod — det behöfdes inga långa komplimanger. 

»Tack!» sa' Jonas, och räckte Brita handen. 

»Men jag behöfver henne ju förr dess hellre*, återtog 
han, vänd till gubben. 

»Ja, då gå vi till presten nu genast, så far det lysa 
första gång i dag — jag ska' bara ta' på mig kläderna*, 
svarade han. 

Och så var den saken uppgjord! 

Och i kyrkan fingo de förvånade sockenboarne höra, 
huru ett kristeligt äkta förbund tillkännagafs första gången 
mellan hemmansegaren, ärlige och beskedlige Jonas Larsson 
i Svala och bondedottern, ärliga och dygdesamma Brita Ols- 
dotter i Ede. Och flickorna tittade på hvarandra, och hvad 
de tänkte — ja, det är inte upptecknadt. 

Och så stod bröllopet. Men länge fick icke Jonas be- 
hålla sin Brita. Ett år derefler, då Brita gaf lifvet åt sin 
förstfödde, kostade det henne sjelf lifvet. Och den lille följde 
sin moder efter och Jonas fick följa dem båda till kyrko- 
gården. 

Och åter fick mor taga hushållsbekymren, och många 
år gingo på det gamla viset — »jag var väl inte värd att fa 
ha henne», sa' Jonas. 

Men slutligen, efler 12 år, då gamla mor var hvit i 
hufvudet, sade hon honom igen, då de en lördagsqväll setat 
och sprakat vid spiseln: »Du är tvungen att tänka på, att jag 
är gammal, och skaffa dig qvinfolk i gården, jag kan väl 
inte behöfva att slita ihjäl mig här heller.» 



lOO Sedlighet och moral, — "En delsbobonde*\ 

Och åter fick Jonas sig en sömnlös natt. Men då sön- 
dagsmorgonen kom, hade han åter fattat sitt beslut och klädde 
sig samt gick till Näsbyn och friade igen. Den gången var 
det en äldre, stadgad, ogift qvinna, som hans val föll på. 
Och samma söndag lyste det åter till äktenskap för Jonas. 



I detta giftermål fick Jonas två döttrar, Karin och Brita. 

Åren gingo. Karin och Brita växte upp och blefvo ett 
par präktiga flickor som gälde för att vara bygdens förmög- 
naste bonddöttrar. Karin ärfde faderns bestämda karaktär. 
Brita hade blifvit gift med en son till riksdagsmannen i Ham- 
marsvall, men Karin gick ännu hemma. 

Nog hade föräldrarne sett att Karin länge haft ^tt godt 
öga till den manhaftige Andreas Svala, han som var rotens 
knekt och bodde på gästning i en kammare vest på gården. 
Men det låtsade man sig icke förstå sig på. Det förstås. 
Svala var en bra karl; käck var han i kriget, der han två 
gånger varit fangen, men båda gångerna lyckats komma ur 
fångenskapen, och flink var han i arbetet samt höfvisk i alla 
sina seder, men han var ju ändå bara soldat för roten och 
Jon Larsson tänkte: de der ungdomsgrillema gå väl bort med 
tiden. Allvarlig och sträng i sina grundsatser rörande ung- 
domens uppfostran, lät han Karin få sin sofplats i kammaren 
innanför, der gubben och gumman lågo — men det blef inte 
bättre för det. 

Gubben började bli gammal; hans kraftiga gestalt bör- 
jade krökas af åren och han behöfde hjelp i gården. Så en 
lördagsafton, sedan man läst, satt man som vanligt kring 
spiseln. Gästknekten hade redan sagt godnatt och gått in i 
sin kammare och lagt sig, då de gamla bringade på tal om 
inte Karin skulle kunna antaga något af de många giftermåls- 



Sedlighet och moral. — '*En delsbobonde'* , loi 

anbud, hon af framstående bondesöner erhållit, men hon för- 
klarade höfligt men bestämdt, att finge hon icke Svala, hade 
hon beslutat att förblifva ensam. 

I Karins ord låg något som för de gamle gjorde klart, 
att vidare försök att förmå henne att ändra tankar här vid 
lag voro fruktlösa. 

Man gjorde qväll. Karin gick in i sin kammare och 
de gamle rådgjorde. Slutligen kommo de till det resultat, 
att hon måste väl fa sin vilja fram. 

Då det nu en gång var beslutadt, skulle det ock sättas 
i verket. Den morgonen steg åter Jon Larsson tidigt upp. 
Då han klädt sig, gick han bort och knackade på fönstret 
till Svalas kammare. 

*Hvad är det?» frågade denne. 

»Jo, det är bara jag*, sa' Jon Larsson. »Jag tänkte 
fråga, om inte Svala vill göra mig sällskap till kyrkan i dag 
så väl som alla andra söndagar.» 

»Jo, men det är ju för bitti' att gå dit än», sa' Svala. 

»Ja, men jag har ett särskildt ärende till prestgården 
i dag, som jag vill uträtta först», sa' Jon Larsson. 

»Jaså, ja jag ska' snart vara i ordning», sa' Svala. 

Och båda följdes de åt som vanligt på kyrkvägen. Svala 
öppnade nu som förr grindarne för den gamle och de spra- 
kade om ett och annat, men inom sig undrade Svala hvad 
gubben kunde ha för ett ärende till prestgården — »dom ska* 
väl aldrig gifta bort Karin», tänkte han. 

När de hunnit haUvägs, stannade gubben, vände sig rakt 
mot sin soldat och sade: »Vet du hvad jag har för ett ärende 
till prestgården?» 

»Nej, hur ska' jag kunna veta det?», sa' Svala. 

»Jo, du vet att vi inte ha hållit med, att du och Karin 
hållit af hvarann, men efter som hon bestämdt sagt ifrån, att 
om hon inte far dig, så vill hon ingen ha, så ha vi beslutat, 
att det far bli så — om inte du har nå'nting emot det.» 



I02 Sedlighet och moral, — "En delsbobonde" . 

Och Svala blottade vördnadsfuUt sitt hufvud, sträckte 
fram sin hand, som den gamle fattade, och sade ett enkelt 
men kärnfullt »tack ska* ni ha, Jon Larsson». 

— *Och nu gå vi till presten och tar ut lysning», åter- 
tog gubben. 

Och så lyste det samma söndag första gången. Och 
då de kommo hem och Karin fick veta, huru saken stod — 
visst kändes det underligt, men ur djupet af sitt hjerta sade 
hon: »tack ska' ni ha, far och mor!» 



Seder och bruk. 

Seder och bruk äro i hufvudsak lika dem som före- 
kommit i grannsocknen Bjuråker och som utförligare beskrif- 
vas i minnena från Bjuråker. Dock hafva i ett och annat 
förekommit åtskilliga olikheter. 

Så har här icke förekommit så omständliga ceremo- 
nier då det »gjorts visst». Vid bröllopshögtidligheterna har 
det deremot rådt mera likhet. Brudridter ha äfven här före- 
kommit och det var noga bestämdt, att enär qvinnorna stego 
till häst från venstra sidan, skulle männen göra det från den 
högra. 

Lenseus omtalar att vid bröllopsdansen plägade flickorna 
på hans tid, sedan de dansat en eller annan dans, taga af 
sig skor och strumpor och dansade sedan barfota, t. o. m. 
om det var midt i vintern. Det berodde likväl icke på någon 
öfv^erdrifven försigtighet om sina skor, utan deraf att skorna 
voro så oformliga, stora och vida, med höga, sneda, midt 
under foten sittande klackar, att det förorsakade svårighet att 
kunna dansa med skorna på. »Råda för den skull klåpige 



Seder och bruk, 103 



skomakare för det att stintorna ej kunna rätta sig efter Ovidii 
varning: Nec vagus in läxa pes tibi pelle nätet d. ä.: 
Se till min käre vän, att skon ej är för vider; ty simmar 
foten kring, du ej det bästa lider», utbrister Lenaeus. * 

Männens bröllopsdrägt har, enligt Lenaei uppgift,** af 
gammalt utgjorts af prestkrage och lång prestkappa, i hvil- 
ken utstyrsel brudgummen på vigseldagen kom till kyrkan. 
Men den seden aflades, med allmogens enhälliga samtycke, 
vid början af 1760. 

Söndagen efter bröllopsdagen uppträdde den unga hu- 
strun i kyrkan utstyrd i blåstärkt hufvudkläde och grann 
korsmyssa, svart klädeströja och kjol, samt ett präktigt silfver- 
bälte om lifvet med en framtill nedhängande silfverkedja. I 
den skruden sades hon »hofvera». 

Då männen gingo till nattvarden, stodo fadder eller voro 
på bröllop såsom gäster, begagnades svarta klädesrockar. På 
1730-talet hade de svarta hornknappar »ej alenast framtill 
för nyttans skull, utan ock 4 eller 5 stycken bak på ryggen 
och öfver baklyckan på rocken för prydnads skull». Dessa 
högtidsrockar voro fodrade med brandgult linne eller med 
rödt eller grönt fris. Vid brudridter häftades dessa »stofiferade 
skörten» ihop »på ryttaremanér*. Vid bröllop begagnade 
männen på 1700-talet, innan hattar kommo i bruk, en stor, 
svart björn- eller hundskinnsmössa som var tveklufven »både 
framman och bak* och det t. o. m. om det så var sjelfva 
midsommardagen. 

»Skägg bäres väl af Delsbo-allmogen», säger Lenaeus, *** 
»men icke mangrant. Ty så länge bonden sjelf står för hem- 



* Så angelägna voro likväl flickorna om dessa klumpiga skor, att om 
någon husbonde i välmening öfvertalade skomakaren att göra dem mer pas- 
sande efter foten, sade de vid nästa stämmodag upp sin tjenst. Det hade 
L. sj^lf fått erfara. 

** Delsboa 111., sid. 204. 
**♦ Delsboa 111., sid. 210. 



104 Seder ock bruk, — Det kusliga Ii/vet. — Delsbotnalet. 

mansåhogen låter han skägget icke växa, utan rakar och 
klipper det bort; men stiger han från hemmanet och lemnar 
det åt sin son eller måg, då släpper han skägget fram och 
låter det sedan oklippt växa. Drängar far man här aldrig 
se med skägg, såsom det i Skåne likväl är brukeligit.» 



Det husliga lifvet har i Delsbo gestaltat sig på liknande 
sätt som i grannsocknen Bjuråker. För efterverlden är min- 
net af det inre af en hvardagsstuga i Delsbo förvaradt i Nor- 
diska museet i Stockholm, der en delsbostuga inredts och 
hvaraf titelplanschen, en kopia af den af doktor Hazelius 
utgifna, lemnar en afbildning. Vid beskrifningen af förhållan- 
dena i Bjuråker skola dessa saker utförligare behandlas. 

Hvad för öfrigt angår språket är det af så egendomlig 
natur, att det kräfde en rätt utförlig beskrifning, hvilken jag 
icke mäktar åstadkomma. Biskop Landgren författade under 
sin Delsbo-tid en »uppränning till grammatik öfver Delsbo- 
målet» som af Fornminnesföreningen utgafs, och till hvilken 
jag hänvisar dem, som särskildt intressera sig härför. Bland 
de mest utmärkande egendomligheterna i språket framstå de 
många ljud, för hvilka icke finnas tecken i svenska språket. 
Landgren måste derföre med särskilda tecken utmärka de 
mest framstående afvikelserna. 

Vi skola ur hans »Delsbogrammatika» anföra följande 
såsom prof: 

A4judet är fyrfaldigt, nämligen: 
i:o) det breda långa A, såsom Far, fader, Fam, fadren, m. m.; 
2:q) det breda korta A, såsom i hälla, hålla, falla, falla, m. m.; 
3:0) det smidiga långa A, hvilket Landgren tecknade h, och 

ljuder som vokalljudet i svenska orden jern, värn m. m., 

t. ex. bara, barnen, qvara, qvarnen; 



Delsbomahi. 105 



4:0) det smidiga korta A^ hvilket han tecknade med d och 

ljuder som ä i svenska orden välja, tälja, t. ex. ddm^ dem, 

lånity land, hdnnj hand, strdnn^ strand. 

E-lpidet är tvåfaldigt: 
r.o) det rena enkla e liksom i svenskan 1 alla tonvigtslösa 

stafvelser; 
2:0) det vridna ^, uttalas som ea eller eo [o höres obetyd- 
ligt) såsom: bet, slH, skr et, (beot, sleot, skreot) impf. af 

bita, slita, skrita, skryta. 

O-ljudet är fyrfaldigt: 
1:0) det djupa långa o, i mor, moder, mor a, modren; 
2:0) det djupa korta o, såsom i stuggo, stugan; 
3:0) det långa öppna o, hvilket han tecknade med ^, och som 

ljuder som ö i svenska orden förman, förmyndare, t. ex. 

qvbr, qvar, bbr, borr, Ibke, lucka; 
4:0) det korta 'öppna b, såsom svenska ö i dörr, t. ex. pbjk, 

pojke, dbrg, dvärg. 

Y-ljudet finnes ej i Delsbomålet. 

I slutet af sin »Delsbogrammatika» lemnar Landgren 
ett språkprof, i hvilket han icke endast vill visa språket, utan 
ock på ett åskådligt sätt låta delsbokaraktären framstå sådan 
den i vissa fall framträder. Deri föreställes ett par personer: 
Engjebrejd Mårssa i Frunne och Brente Gerasa i Qvbte, * 
samtala om åtskilliga förhållanden. 

Ur detta fingerade samtal taga vi oss friheten anföra 
följande utdrag, hvilket vi sökt öfversätta så godt sig låter 
göra. 

Landgren låter Engjebrejd börja med att uttrycka sin 
glädje öfver att hafva kommit hem till socknen igen, efler 
en resa till »stan>, och berätta, huru han der varit utsatt för 
åtskilligt begabberi för det gammalmodiga snittet på sin na- 
tionaldrägt m. m., och Brente, till svar derpå, menat att man 



* Engelbrekt Mårtensson och Bryngel eller Brynolf Göransson. 



io6 Deisbomålet. — Samtal mellan Engjebregd och Brente, 

borde kunna undvika sådant genom att i någon mån ändra 
socknens seder. Härpå utbrister Engjebregd: 

Delsbomäl : Öfversättning : 

»Hassehunnane, är du vriiin, »Hassehundarne»,* är du vri- 
Brente? Tänkje du, att Frunn- den, Brente? Tänker du, att 
Engjebregd ska spékja ut seg Frunn-Engelbrekt skall spöka 
te en vessjét å käringa se ut sig som en vestgöte och hu- 
te i randsmiska eller i dånka^ stru sin, som en herrskapspiga 
I flere tusen år har förfäran eller en snipa. I flera tusen 
lewa å dett i senne kofta, å år ha våra förfäder lefvat och 
svarstluvvän derras finns än dött i sina (gammaldags) roc- 
qvör ti kersegåPn. Sku däm kar, och svartmössorna deras 
inte spotta at vöss tur senne finnas ännu qvar i kyrkogår- 
grafva, öm döm sperje att vi den. Skola de inte spotta åt 
gå söm e ännä Tattarhiskje ? oss ur sina grafvar, om de få 
Du säge, att e gödt samvette höra, ätt vi gå (klädda) som 
hjöPpe vöss kring alle länn. ett annat tattarepack? Du säger, 
Ja, tåf rektet godt äPslär ska att ett godt samvete hjelper oss 
sam vette vara, sä att inge spi- i alla länder. Ja utaf riktigt godt 
flöge kan sticka gennöm. Bara elgläder skall dä samvetet vara, 
däm far héra, hvö vi är ifrån, så att ingen spyfluga kan skicka 
sä haggle sköjtkölfva från heger igenom. Bara de fa höra hvar 
å vinster. A allt dedär rår vi äro ifrån, så hagla stickord 
herskape för, sa goffar. För från höger och venster. Och 
i gamle tie fanns inge andre allt det der rår herrskapet for, 
Herra ti söckna än presten, sa gammelfar. ** Ty i gamla 
å hönnöm hadde däm för sen- tider funnos inga andra herrar i 
ne sinne. A då hull bendran socknen än presten, och honom 
gäto ren, sä he fanns hvörsme hade de för sina synder. Och 
hore elle tjifva. Men sen her- då höllo bönderna gatan ren, 
skape berja lägga trine ti all- så att det fans h varken skökor 
ting å ändra söckensean, sä eller tjufvar. Men sedan herr- 
feck de rektuga fölkje nöggest skåpet börjat lägga näsan i 
ne e hern qvör på däPkärsän, allting och förändra socken- 
men fiUedasa å jaska som inte sederna, så fick det ordentliga 
kegdes te kissa tän på her- folket knappast ett hörn qvar 
skape, feck våra me å qvölma på »dalkarlsändan»,*** men fyll- 

* Utrop af afsky. ** goffar, vanlig benämning på gamla gubbar, 

morfar, farfar. *** »Dalkarsändan», sämsta platsen vid kalasbordet. 



Delsbomalet, — Samtal mellan Engjebregd och Brente* 107 

tisse hersvöln, å då värst he hundar och slarfvar, som inte 
godaga för tjifvan. For vät du vämjdes åt att kyssa tårna på 
hur stortjifven Bluskjin, sae at herrskapet, fingo vara med och 
meg, då jö som pöjk en gång sluka i sig det bästa, och dåblef 
var i e aren vesta på söckna, det goddagar för tjufvarna. Ty 
där jö kom i fäP me gåPapöjka vet du hur stortjuiven Bluskjin 
å slankra. Först stog däm sa' åt mig, då jag, såsom pojke, 
längje å nidde me å skerspa en gång var i ett ärende till 
at me, för att jö var sä miss- vestra trakten i socknen, der 
kunnelin å inkjelin, att jö inte jag kom i hop med gårda- 
nännas sätta en plåt på korsta. pojkar och dagdrifvare. Först 
»Är jö inkjelin?» sa jö, å sä stodo de länge och smädade 
piska jö en femtariksdälers och begabbade mig att jag var 
lapp ti boPe. Då bäPde skäl- en sådan ömklig stackare, att 
man på hvärän å gjole mine. jag inte nändes^ sätta ut en plåt 
jn. sä knäffte döm tåmme den på kortspel. *Är jag ömkelig», 
sedeln å sä ellave tell. Men sajag, och så kastade jag en fem- 
jö va sä fligane vill å harm ton-riksdalers-lapp på bordet, 
ä enfäng sä jö getta inte högt Då sågo skälmarne på hvar- 
te gemme, tess jö värst ne- andra och gjorde miner. Och 
saka te rita bömärse unner en så knäppte de af mig den se- 
revers på fire hundra riks- deln, och så elfva till. Men jag 
däler. var så flygande arg och harm- 
sen och envis, så att jag var för 
stursk * att gifva mig förr än jag 
blef tvungen (nödsakad) att rita 
bomärket under en revers på 
fyra hundra riksdaler. 
Brente: Men du gleme borst, Brente: Men du glömmer 
hvö Bluskjin sa. bort hvad Bluskjin sade. 

Engjebregd: Ha belunn, Engjebregd: Ha tålamod, 

Brente! När jö gjöck hém på Brente! När jag gick hem på 

mörasia, sä köm Bluskjin gni- morgonsidan, så kom Bluskjin 

ane ette å huja at me. Hére springande efter och hojtade 

dii, Engjebregd, sa han, jö åt mig. Hör du, Engelbrekt, 

tickje bedrefveli sinn öm de, sa han, jag tycker bedröfligt 

att du värst sä där pona. synd om dig, att du blef så der 



* »Getta inte högt» är svårt att öfversätta. Det innebär att man icke 
vill ge med sig, är för stolt, eller för envis att erkänna sig gå under, eller dylikt. 



io8 Delsbomålet» — Samtal mellan Engjebregd och Brente» 

Men öm du inte är ärsk, sa prejad. Men om du icke är rädd, 
ska vi ta igjan dedär tie gånga så ska vi ta igen det der tio gån- 
i möra natt. Blir he nå fräga ger i morgon natt* Blir det når 
ette he, sä qviske vi ti iran på gon fråga om det, då hviska 
målsegran å vittnan å fräge, vi i öronen på målsegame och 
öm däm vili ha galan reletta vittnena och fråga, om de vilja 
å ria på storrén. A herskape ha gårdarna rödfärgade ochrida 
är fahäft å gucklet, däm dugge på stor-rö'n. * Och herrskapet 
int ännä te än pura me gås- är enfaldigt och dumt, de duga 
fjära. Däm Ijugge vi full allt inte annat till än att peta med 
men vi vöröke, bara vi floka gåspennan. Dem ljuga vi fulla 
tell saka; å öm he breste på, så mycket vi orka, och bara 
sa ger vi däm e snuggä me. trassla till saken; och om det 
Då värst jo isk å höggen ti behöfs, så ge vi dem en »hacka» 
härna me ena hänna å i bräcka med. ** Då vardt jag rasande 
me de andrå for te skifvan ev- och grep honom i håret med 
ver ruggåln, men i de summa ena handen och i byxoma med 
såg jo, hur han hamsa ette den andra för att slänga honom 
knisskia å då dunsa jo ner'n öfver gärdesgården, men i det 
ti en sten, sä att han räla söm sammasågjag hur han tog efter 
e kräk. Men hur månge siben knifslidan och då slog jag ner 
small tåf, var jo int loug te si honom i en sten, så att han vrå- 
ette; för en hel krét tåf skälma lade som ett kräk (kreatur). Men 
var i hack å häP ette jussöm hur många refben knäcktes^ 
losungan ette skälikon. Då hade jag icke tid att se efter; 
feck jo tag ti en vree, å ställde ty en hel klunga af skälmar 
me midt på väjen åsae: Fire- voro i hack och häl efter, lik- 
hundra riksdaler är jo skillug som lösungarna*** efter skäll- 
er, Vestsockenstjifva, å däm kon. Då fick jag tag i en spak 
står jo int stess te lägg ut, och ställde mig midt på vägen 
hvörs ni kömme i möra ell och sade: Fyrahundra riksda- 
ewermöra, bara ni kömme på ler är jag skyldig er, vestsoc- 
Ijusa dan. Men kömme nån kenstjufvar, och dem står jag 
tåf er limjanes i mörskre kring icke i förlägenhet för att lägga 
Frunnegåln sä blir hé e äno ut, antingen ni komma i mor- 
betälning. Å he säge jo: öm gon eller i öfvermorgon, bara ni 
he stjäls elle bränns nåränä komma på ljusa dagen. Men 

* Uttryck innebärande hot om att bränna upp gårdarna. 
** Erbjuda mutor. 
*** De af kreatursbesättningen, som icke bära skällor. 



Delsbomalet, — Samtal mellan Engjebregd och Brente. 109 



f6r meg elle menne, sä tar jö 
er alle tvörs å änna f6r högje, 
å för hvör riksdalers väl'e ska 
en tjiflem strika. Hundra riks- 
dalers väPe å hundra tjifskånka, 
alt ette som tolfmännan sina 
å janka, för jö lir inge uläg- 
ligrhete. Sä mickje ni vät! Då 
värst he e uigeli knisslane å 
tlistrane, men ingen toPas 
påmme. Men när Bluskjin 
lemna ve, knugga däm borst 
me'n; å jö gjöck hém, tänk- 
jane fdrmesjölf: töckemägde 
var fell de där Filistean, söm 
feck smaka Simsas benknoka. 



kommer någon af er smygande 
i mörkret kring Frunnegården, 
så blir det ett annat slags betal- 
ning. Och det säger jag: Om 
det stjäles eller brännes något 
för mig eller min slägt, så 
taV jag er alla »öfver en kam», 
och för hvarje riksdalers värde 
skall en tjuflem stryka åt. Hun- 
dra riksdalers värde och hun- 
dra tjufskänkor, allt efter som 
tolfmännen syna och jemka, 
för jag lider inga olagligheter. 
Så mycket ni vet! Då vardt 
det ett förfärligt fnissande och 
hvisslande, men ingen tordes 
på mig. Men när Bluskjin 
qvicknade till, knogade de bort 
med honom; ochjag gick hem, 
tänkande för mig sjelf: sådant 
patrask var väl de der Filisté- 
erna, som fingo smaka Sim- 
sons benknota. 



Vid behandlingen af gammaldags seder i Bjuråker an- 
fbres ytterligare ett språkprof ur delsbomålet, som, med 
högst fa olikheter, talas i både Bjuråker och Delsbo. 



Naticftoldrägter frän Bjuräker 



f.-%P --^f#^):#^ '^f.i.... 

u: X j: \t: x' u: x x' x"x ;i: x' x' x j; x x' ^ u; x x' x a: ;■: u; ;i: j; u; x' u: j; u; x 4: it u: it 4>' iv : 



,*>jK)t'>: •t->jf JK..-tOF>^ 



Bjurdker. 



f^Éjuräkers socken, som gränsar i norr till Hassela, i öster 
^o till Bergsjö oeh Norrbo, i söder till Delsbo och i vester 
till Ljusdal och Ramsjö socknar, bildar i det hela en stor 
treangel, hvars ena spets skjuter som en kil i nordvestlig 
riktning ända upp mot Medelpadsgränsen. Hon genomlöpes 
till nästan hela sin läi^d af Svaga elf, som har sitt ursprung 
från sjöarne stora och lilla Grundsjön, stora 
Örn och lilla Naggen inom Torps och Boi^- 
sjö socknar i Medelpad, och utfaller i sjön Norra ( 
Dellen vid Fr^gesund. I denna elfs floddal med ' 
dess utgreningar är ock hufvudmassan af sock- 
nens bebyggda del belägen. (m! 
Såsom egendomligt för ytbildningen må : 
geologer antaga, att det innom Ramsjö och Ljusdals socknar 
befintl^a Hännans vattendr^ fordom skulle haft sitt lopp 
genom Bjuräker. Den sandås, säger Widmark, som börjar 
i Ramsjö innom Hännadalen och kan spåras i holmar och 
undervattensgrund i sJÖn Hännan, samt vid Välje by skiljer 
Hännan och Storsjön, kan sedan följas förbi Sandvik till Stråsjö 

• Gravören hit graverat inskriften vilse sä alt I aftrycken komina 
bokstäfvema att siä räti medan orden måste läsas bakfram. 



112 Bjur åker: ytbildning, — ** Bäckhufvudef* , 

i Bjuråker. Den följer sedan Svågans floddal ned i Norra 
Dellen der den skjuter upp i holmar och grund samt bildar 
sedan det näs hvarpå Norrbo socken är belägen. 

På denna sandmo, mellan Sandvik och Stråsjö, ligga 
bland andra en tjern kallad Långtjernen, h vilken saknar alla 
synliga utlopp. Men nära intill Wester Stråsjö by uppsprin- 
ger ur en djup skärning i grusbanken en stor öppen källåder 
»Bäckhufvudet*, upprinnelsen till en strid bäck, Gladbäcken, 
som är öppen alla årstider och isynnerhet egendomlig för 
sitt genomskinliga klara vatten hvilket icke sinar ut vid torka 
eller sväller till vid regnväder. »Bäckhufvudet» är kantadt 
med en frisk gräsmatta samt omgifvet af resliga gran- och 
alträd i hvilkas bark besökande inskurit sina namn — -en 
täck oas på den enformiga skogsheden. För öfrigt finnes 
flere andra vattendrag och en stor mängd sjöar, bland hvilka 
må nämnas Skäråssjön och Ahlsjösjön, hvilka hafva sina ut- 
flöderi dels i Svågan och dels i Dellen. 

Af bergshöjder märkas Nipen (439,4 m.) Luråsen (495,8 m.), 
Dalberget, Hornberget, Brättingsberget, m. fl. 



« 



Socknen har att uppvisa en mycket vacker natur. 
Dellarnes stränder äro beryktade för sin skönhet och af dem 
tager utan gensägelse den norra första priset. Att en afton 
från trakten vid kyrkan blicka ut öfver Dellen med dess 
skogbevuxna holmar och öar, och hvars vikar ligga inbädda- 
de mellan löfklädda uddar, der byar och enstaka ställen titta 
fram här och hvar, ända bort till det längst i norr belägna 
Moviken, är hänförande. Eller ock, att från någon plats vid 
Moviken låta sin blick glida ut öfver den vida vattenspegeln, 
gifver ett intryck, som icke lätt glömmes. Der längst ned 
till venster utbreder sig hufvudpartiet af sjön ända ned mot 
Hallbo gamla lastageplats, ett par mil borta, och längst till 



Vackra utsigter i BJuråktr. 113 



höger på en mils afstånd ligger Bjuråkers framsocken med 
kyrkan glittrande i solljuset, medan midtpartiet på andra sidan 
sjön upptages af Norrbo socken, hvars kyrktorn höjer sig 
öfver den mörka skogsranden, I bakgrunden, bortom det 
hela, höja sig de väldiga Forssa- och Delsbobergen, af hvilka 
det majestätiska Blacksås är det mest imponerande. 

Men icke allenast Dellens stränder utan ock Svägaelfvens 
floddal har att uppvisa många romantiska vyer. Små for- 
tjusande strandpartier omvexla med de mest storartade ut- 
sigter. Då man från Vestansjö by kommer till Friggesund, 
öfveraskas man af den täcka tafla söm här möter en. Djupt 
ned mellan brant stupande grönklädda stränder slingrar 
sig strömmen fram och bildar ett rätt vackert fall, hvari 
uppförts åtskilliga dambyggnader. Höga, majestätiska häng- 
bj orkar bekransa stränderna och på motsatta sidan ligger 
Friggesunds jägraästareboställe med flere hus och byggnader. 
Svågan utmärker sig för sin djupt nedskurna strömfara och 
pä många ställen bilda de höga stränderna verkligen djerft 
tilltagna former. Mellan Gårdsmyra och Bricka byar före- 
kommer ett sådant parti, såväl som på flere andra ställen. 
Från Ängebo by har man en synnerligen storartad utsigt. 
Nedanför byn, som ligger på sluttningen af ett berg, utbreda 
iSflg åkrarna ända ned till den framflytande strömmen. På 
motsatta sidan ligger, långs en skogbevuxen bergås, flere 
byar och längst bort till höger ser man den högt belägna 
Vester-Stråsjö by mellan väldiga bergshöjder. Utsigten är 
storartad, och den som har ett öppet öga härför kan icke 
atmat än beunckande stanna och betrakta det härliga land- 
skapet, äfven om man mänga gånger förr sett trakten. 

Namnet Bjuråker — ^ hvilket är detsamma som Bäfver- 
åker, emedan namnet Bäfver i det urgamla folkspråket hetat 

Gamla Minneiu 8 



Namnets härledning, — Strasjö kapelL 115 



Bjur, Bjurar — säges härleda sig af, att i den nuvarande 
kyrkbyn funnits en liten tjem som hette Bjurtjern, hvilken 
hade sitt utlopp genom en liten bäck, Bjurbäcken, ned till 
Dellen. Medan ännu trakten var obebodd och skogbeväxt, 
funnos der bäfrar, hvaraf tjernen hade sitt namn, och då 
marken deromkring af norrboar uppodlades till åker, fick den 
namnet Bjuråker, hvilket blef ett gemensamt namn för de 
nybyggen i trakten, hvaraf en socken sedan bildades. Bjur- 
tjern är nu mera dels utgräfd, dels igenväxt, så att endast 
en liten myr återstår. 

De äldst bebyggda delarna i socknen äro troligen Strå- 
sjöbyarne, hvilka anses vara äldre än t. o. m. trakten kring 
kyrkan, hvilket antagande vinner stöd af bl. a. det förhållan- 
det, att ett kapell varit uppfördt i Stråsjö, förr än någon 
kyrka fans i socknen. Hvar detta kapell skulle hafva stått 
kan visserligen icke med full visshet bestämmas, men all- 
männa sägnen är, att det skulle varit på norra sidan om 
byvägen genom Österstråsjö å det s. k. finnhemmanets nu 
varande egor, der ännu en åker kallas »kapellsvaln».* 

Om Stråsjö första bebyggande säges, att två nybyg- 
gare skulle hafva satt sig ned på hvar sin sida om den lilla 
å, som rinner ur Stråsjön, den ene öster, den andre vester 
om sjön, hvaraf namnen Öster- och Vesterstråsjö uppkommit, 
eller som byinnevånarne ännu uttrycka sig: »Ist** om ån, vest 
om ån». Huruvida dessa nybyggare varit hitflyttade finnar, 
som, för att undkomma de oroliga tiderna i sitt hemland, 
här sökt sig nya boningsplatser, eller om namnet iFinn» 
varit endast en bruklig benämning på nybyggare i skogarne, 
är ovisst. En uppgift förmäler, att Stråsjö första bebyggare 



* År 1 841 hittades en stenyxa i jorden å »Kapellsvaln», hvilket antyder 
att trakten mycket länge varit bebodd. Brynstenar af nu mera ovanligt slag 
hafva ock i gamla gårdsgrunder hittats. 

•* Ordet öst uttalas i Bjuräkersmålet som ist eller est. 



1 1 6 De först bebyggda ställena i Bjur åker, 

skulle varit Delsboar, hvilket ock kan vara sannolikt, men 
faktiskt är, att år 1684 köpte en från Orsa finnskog hitflyttad 
person af finsk härkomst ett hemman i Stråsjö, som sedan 
kallats »Finnhemmanet» intill våra dagar. 

I Osterstråsjö bodde, berättas det, en gubbe som hette 
Matts, hvilken aldrig brydde sig om att hålla >helgeqväll» då 
det ringde helgemål i kapellet. En qväll då alla andra slutat 
sitt arbete, men Matts ännu höll på, fick han höra huru det 
från berget på ena sidan om byn ropades: *Tränne! Trännel» 

— Från berget på andra sidan byn svarades: »Hvad vill du?> 

— *Jsg vill låna storkitteln af dig*, svarades från första ber- 
get. »Hvad skall du med den?» frågade Tränne. — *Jåg 
skall koka Mattis' lång-lår, som aldrig vill hålla helg» svara- 
rade den förste. — Det var trollen som bodde i bergen, trodde 
Matts, som tänkte göra en ände med honom. 

De förmenta trollen lärer varit ett par af Matts grannar, 
som på det sättet ville försöka sätta skräck i honom för hans 
gudlöshet. 

Bland andra ursprungligen bebygda platser nämnas två 
ställen i nedre delen af socknen: Loket och Fannsmyran, 
båda ställena hörande till byn Tomsjö. * Om dessa ställen 
berättar sägnen, att då den stora döden gick i landet skulle 
gubben i Loket begifva sig till julottan och då han för att få 
sällskap infann sig i Fannsmyran, fann han der alla husets 
invånare döda. I stället för att då fortsätta sin väg till jul- 
ottan, vände han om till hemmet för att berätta hur det stod 
till hos grannas. Men vid återkomsten mötte honom der en 
ny gräslig syn: alla hans egna anhöriga hade då fallit offer 
för den förskräckliga pesten. Gubben, den ende qvarlefvande 
af de båda familjerna, skulle då hafva öfvergifvit trakten, och 
sedan dess hafva de båda ställena förblifvit obebodda tills 
för några år sedan Fannsmyran åter blifvit bebygd. 



* Namnet Tomsjö antyd ir äfven finskt ursprung. 



Traktens första uppodling, — Befolkningens skaplynne. 117 

Om nu denna sägen eger verklighet och denna hän- 
delse skulle sammanfallit med tiden för »digerdödens» uppträ- 
dande i Sverige år 135P, så har troligen socknen då redan 
länge varit bebygd. Widmark i sin beskrifhing öfver Helsing- 
land upf^^ver nämligen, att år 1318 hölls af erkebiskop Olof 
den Vise visitation i Bjuråker, eller som namnet då skrefs, 
Bierakrum. * En kyrka skulle således redan då funnits här, 
hvaraf följer, att socknens första bebyggande är att förlägga 
ännu längre tillbaka. 

För öfrigt har traktens uppodling och bebyggande icke 
endast skett genom anläggande af nybyggen, utan många af 
de nu varande byarne hafva ursprungligen varit fabodvallar åt 
dels Norrbo och dels Delsbo socknar, hvilka båda äro äldre 
än Bjuråker. Härpå tyda ock ändelserna i många bynamn 
såsom Ängebo, Svedjebo, Frisbo, m. fl. Ännu egaDelsboar 
såväl fäbodställen som skogstrakter inom Bjuråkers område. 

Befolkningen, som till sina karaktärsdrag visar synbar 
slägtskap med invånarne i Delsbo och Jerfsö socknar, ** ut- 
märker sig för sjelfständighet. De äro rättframma i tal och 
svar, enkla i seder och bruk och hålla gema, ofta till och 
med för mycket, fast vid det gamla. Såsom helsingen i all- 
mänhet, så förtror sig en Bjuråkersbo icke gema till en fram» 
ling, och om han än icke förnekar det rykte om gästfrihet, 
som helsinglands innebyggare af urminnes tid haft om sig då 
en främling kommer, betraktar han dock den okände med 
en viss misstro, hvilken det behöfves en flerårig bekantskap 
för att fullständigt häfva. Har man deremot en gång vunnit 

* Widmark. Beskr. öfver Helsingl^ sid. 8i. 

** Befolkningen i de tre sockname anses härstamma från en urgam- 
mal götisk folkstam. Folkmängden i Bjuråker utgjordes i jannari 1893 af 
1,916 män och 1,904 qvinnor eUer tillsammans 3,826 personer. 



Ii8 Huru länge någon kyrka funnits i Bjuräker, 

deras förtroende, visar det sig, att under den sträfva ytan bor 
ett vänfast och pålitligt sinne. 

Utom den egentliga stammen fins för öfrigt ett icke 
obetydligt antal från andra orter inflyttade, som såväl till 
karaktär och språk som intelligens väsendtligt skiljer sig från 
den äkta bjuråkersbon. 

Språket, som nästan alldeles liknar delsbomålet, har, 
utan tvifvel, sedan äldsta tider icke undergått någon synnerlig^ 
förändring. Vid behandlingen af seder och bruk torde vi fä 
göra ett försök att framställa bjuråkersmålet i skrift. 



« 



Huru länge någon kyrka funnits i Bjuråker kan nu icke 
mera utrönas. Att en sådan likväl redan under den katol- 
ska tiden funnits, framgår bland annat af den förut meddela- 
de uppgiften om erkebiskopen Olof den Vises visitation här- 
städes år 1318. Huruvida det omnämda kapellet i Stråsjö 
funnits qvar ännu efter det en kyrka blifvit uppförd 1 nedre 
delen af socknen är ock ovisst, men utan tvifvel har såväl den 
ursprungliga kyrkan, som det gamla kapellet, varit ganska 
anspråkslösa, både i hvad det gäller storleksförhållanden och 
utstyrsel. * I kyrkans sakristia förvaras ännu en ljusstake 
af smidt jern, hvilken uppgifves hafva tillhört kapellet i Stråsjö, 
joch i förvaringsrummet i klockstapelns fot finnes en gammal 
ljuskrona, äfven af smidt jern, hvilken ganska mycket liknar 
den nämnda ljusstaken, hvadan det är antagligt, att äfven den- 
samma tillhört kapellet. 

Vid midten af 1700-talet ombyggdes kyrkan. Den 
gamla var visserligen af sten, men »gammal, trång och bo- 
fällig», som det heter. Enligt det af prosten Lenaeus i Delsbo 

* Enl. anteckningar hade 1739 om sommaren »himlen» öfver predik- 
stolen förfärdigadts samt förgyllningar ä densamma verkstälts af ett par >man- 
haftige» soldater för en kostnad af 132 daler. 



Kyrkobyggnaden //^"O. 119 



hållna invigningstalet, skall det hafva varit »en bekymmersam 
tid», kyrkans kassa otillräcklig, och mången »misströstande 
Philippus och Andreas här i socknen» hade frågat: »Hvar 
tager man (penningar) här i öknen, dermed man en så kost- 
sam byggnad kan fullborda?» När grunden till kyrkans ut- 
vidgning lades, den 22 augusti 1748, hade företaget sett så 
•omöjligt ut, att »mången socknens invånare torde väl hafva 
tänkt och sagt, att strida Svågåströmmen skulle förr vända sitt 
lopp tillbaka åt ves tern, än att en så ansenlig byggnad skulle i 
hans lifstid kunna hinna till slut». 

Den 10 augusti 1749 upptogs arbetet med allvar och 
fortsattes till den 3 november samma år, )»men» — heter 
det — »med grämelse hörde man spefulla menniskor göra 
glänt deraf och säga: »Det må man vara säker om, att inga 
syrsor sätta sig i de murarna som med mickelsmess-ler upp- 
byggas» och mången »ammonitisk bespottare» sade: »Låt 
bjuråkrame bygga; när räfvarne löpa dit upp, skola de väl 
sönderrifva deras kyrkomurar.» Emellertid bedrefs arbetet 
med kraft, så att »inom 40 veckors tid på en dag när», var 
den »gamla bofalliga kyrkan» nedrifven och en »hel ny, större 
och långt härligare kyrka» åter uppbygd. 

Vid midsommartiden 1749 hade en »herr Elias Dufven- 
berg, förnäm handelsman i Kongl. residence-staden Stock- 
holm», gjort en resa till Delsbo för att besöka sitt fäderne- 
hem i Dufnäs och dervid »rest något i krok till Bjuråker för 
att se deras påbegynta kyrkobyggnad» samt >^med prisvärd 
frikostighet dém uppmuntrat». Denne herr Dufvenberg till- 
egnar prosten sedermera sitt invigningstal och såsom svar 
på hans förmodade fråga: »huru Bjuråkers lilla socken, som 
ej består af mer än 43 Vs»* mantal, * hunnit inonj 40 veckors 

* Socknens skattetal uppgår numera till 835 ^[so öresland eller 

52 *^|22o mantal. Socknens egovidd, utom vatten, är 68,141 har, deraf 

åker och annan odlad jord 2,737 ^^'"j naturlig äng 2,966 har, och skog- 
bärande mark 61,674 har. 



1 



I20 Kyrkobyggnaden IJ^O, 



tid dess gamla, trånga och bofalliga stenkyrka nedertagaoch 
en hel, ny, större och härligare stenkyrka i stället uppsätta ^, 
meddelar prosten, att »Gud så styrkt de ärliga bjuråkrarne 
i arbetet på sitt hus, att hvar och en af dem har med allo 
id tre samfalda dagar i hvar vecka på kyrkobyggnaden an- 
vändt». Vidare upplyser prosten herr Dufvenberg om, att 
»efter Bjuråkersboarne år 1740 utan någons anmodan och 
sjelfmant gjorde oss i Delsbo, uti vår olyckas tid,* det kriste- 
liga och berömvärda bistånd, att de på vinterföret oss till- 
handa förde och skänkte allehanda nödiga byggnadsämnen, 
grofva bjelkar, skönt timmer och tiljor, samt följande som- 
maren när vår kyrka reparerades och utvidgades, kommo hit 
med hvar sin matsäck på ryggen och gjorde vid vår kyrka 
ifrån solens uppgång till nedergången, lika sä drygt och tungt 
arbete, som någon vår sockneman; så har Delsbo socken, af 
122 *7j6 mantal bestående, deremot i så måtto visat sin skyl- 
diga tacksamhet, att de utom hederligt sammanskott i pen- 
ningar, på egen kost af hvart hemman gjort ett karl-dagsverke, 
detsamma har äfven Delsbo sockens 95 soldater villigt gjort*. 
Förutom den hjelp som sålunda erhölls från Delsbo hade 
äfven Norrbo socken deltagit på samma sätt, och Kongl. 
Maj:t hade »i nåder förunnat Bjuråkers församling 2:ne col- 
lekter öfver hela riket». 

Kyrkobyggnaden fullbordades sålunda under året 1750 
och invigdes 22 söndagen efter trefaldighet, den 14 oktober** 
samma år. Hon består nu af ett långskepp som håller i längd 
28,60 meter och i bredd 16 meter utvändigt, med i götisk 
stil hållna hvalf, uppburna af 8 väggfasta pelare. Minnet af 
byggandet är bevaradt genom ett par stenhällar, insatta i 
de båda hörnpelarne på ömse sidor om altaret. A den till 
venster står: 



* År 1740 nedbrann Delsbo prestgård och kyrka. Se sid. 17. 
** Gamla stilen. 



Minnestaflor i kyrkan^ I2I 



Adolph Friedrich 
Lovisa Ulrica 



År 1748 d. 12 avg. nedrefs den gam- 
la ock grundlades den nya Biuråkers 
K3rrka. Då regerande 
Konung Friedrich 
Kongli- 

Högheter 
Landshöfdinge : A: I: Gripenhielm 
Lagman: Wilh: M; von Post 
Häradshöfdinge : Sven Stillman 
Fendrich: Salomon Moden. 

A taflan till höger läses: 

Är 1750 fullbyggdes Biuråkers 
Kyrka 

Då varande 
Archibischop: Hen. Benzelius 
Probst: Mag: Canutus N: Lenaeus 
Kyrkoherde: Johannes Austrin 
Comminister: Erik Thomberg 
Adiunctus: Olof Nordlöf 
Byggmästare: Anders Romberg 

Ifrå Dalame och Leksand 
Kyrko: j Olof Larsson 
värdar I Pål Andersson. 

Orgelverket, som har sin plats å läktaren, är bygdt för 
Norrala kyrka, antagligen omkring 1760-talet, af Qvarnström, 
och flyttades hit någondera af åren 18 12 eller 18 16. Det 
tillbygdes 1875 af nuvarande organisten R. Isakson med två 
pedalstämmor, Principal 8 fot och Bourdana 16 fot. Denna 
orgel har under 1893 utbytts mot en annan, som inköpts af 
organisten Isakson, hvilken ombyggt och förbättrat densamma. 

Af prydnader som tillhört kyrkan förvaras här ännu 
åtskilligt. S:t Steffan, Helsinglands apostel, till häst, samt tre 
bilder i biskopsskrudar, hafva sin plats på orgeln. 

Utom dessa fornminnen förvaras i Helsingl. Fornminnes- 
förenings samlingar i Enångers gamla kyrka ett altarskåp, 
framställande Kristi begrafning (dörrarne till skåpet från 



1 22 Kyrkliga fornminnen, — Reparationen iSS^» 

Delsbo); ett gammalt krucifix; en kristusbild med stelnadt 
blod, som utsipprat på armarne; fem små forgylda helgon- 
bilder; en fbrgyld bild, Gud Fader med jordklotet; en annan 
fbrgyld bild, föreställande S:t Gertrud, hållande en kyrka i 
venstra handen; tvenne pyramider, delvis förgylda, samt den 
gamla predikstolen i gammaldags, åttakantig form med evan- 
gelisterna i sidonischer och i öfre listen utskurna förgylda 
bokstäfver: Es. 58: i. På framsidan af handbrädet läses: 
Jesus Salvator Mundi, Salva nos! 1670. 

Vidare må nämnas en antik ekkista med tyska inskrip- 
tioner, tagen i Tyskland under 30-åriga kriget samt sedan 
använd till kassakista i sakristian tills in på 1840-talet, * samt 
en handskrifven rythmisk kyrkosångbok från 1500-talet. 

Under den ganska vidtomfattande reparation, som fort- 
gick hösten 1888 och större delen af 1889 borttogs den 
gamla bänkinredningen, det gamla altaret och altarringen, 
samt den gamla läktarframsidan, hvilken särskildt utmärktes 
för en oskön, halfrund utbyggnad, och insattes 1 stället nya 
bänkar, nytt altarbord och altarring, samt ombyggdes fram- 
sidan af läktaren, hvilken för öfrigt höjdes ganska betydlig^. 
Vidare anbringades en inre vägg, hvarigenom trappuppgån- 
garna blifvit skilda från den egentliga kyrkan. För öfrigt 
undergick kyrkans hela inre fullständig ommålning samt om- 
förgyllning och ter sig nu ganska prydlig. Värmeledningen, 
bestående af två gurneyska ugnar, har bekostats af aktie- 
bolaget Iggesunds Bruk, men den öfriga kostnaden, uppgå- 
ende till c:a 3,000 kronor, har af kyrkans egna medel be- 
stridts, med undantag af 500 kr., hvilka uttaxerats under 
tvenne år. 



* Den nuvarande kassakistan är skänkt af friherre P. A. Tamm, samt 
en mindre, af koppar, af friherre Gustaf Tamm. Nummertaflan i k3rrkan är skänkt 
af Olof Tjämlund i Hudiksvall år 1761 och dynan på altaret af en fröken 
Duvall vid hennes första nattvardsgång 1843. 



Kyrkans yttre, — Kyrkstölden l8^8. 123 

Hvad det yttre vidkommer, är kyrkan ännu skäligen 
tarflig. Framför hufvudingången a vestra gafveln har förr 
varit ett hus af trä, såsom en slags förstuga till skydd för 
den gamla trätrappan. Det borttogs 1861, då den nya trap- 
pan af sten anbringades. Taket, som, tillföljd af det höga 
hvalfvet, har en mycket hög resning, är prydt med tre 
ofantliga spiror med tvärarmar och kulor af smidt jern, af 
hvilka den midtersta uppbär en kunglig krona, hvilken for- 

o 

dom varit förgyld. A spiran på östra ändan tronar den 
traditionella tuppen. A södra långväggen, mot östra ändan, 
sitter en af sten huggen solvisare med årtalet 1750. 

* 

o 

Ar 1848 (?) föröfvades inbrottsstöld i sakristian. Man 
hade genombrutit stenväggen under fönstret på norra sidan, 
men hålet befanns vara så litet, att en fuUväxt karl omöj- 
ligen skulle kunnat komma igenom, hvarföre det antogs att 
^ufvarne gått in andra vägar och att hålet upptagits endast 
för att vilseleda. Kyrkans silfver kommo de likväl icke åt, 
emedan de icke lyckades uppbryta kistan, i hvilken det för- 
varades, men åtskilliga sockenboars der förvarade dyrbarheter, 
silfver och annat, bortfördes. Gerningsmännen kunde aldrig 
upptäckas, ehuru gissningarne utpekade åtskilliga personer. 



Då kyrkan saknar torn äro hennes tvenne ringklockor 
uppsatta i en klockstapel, bygd 1741 af byggmästaren Mag- 
nus Granlund från Hudiksvall. Enligt befintliga anteckningar 
börjades detta arbete den 20 mars och afslutades den 26 
maj. I ersättning hade byggmästaren erhållit af kyrkans 
kassa 300 daler jemte i daler af hvarje bonde. Spiran är 
förfärdigad på Iggesunds bruk. 



124 Kyrkklockor och inskriptioner* 



Den större klockan, vägande 7 skeppund, har följande 
inskription: 

Kring öfre kanten: Gloria in Excelsis Deo me fvndebadt 
Holmiae Michel Bader 1689, Hon är på ena sidan prydd 
med en bild af frälsaren med omskrift: Salvator Mundi» 
Under bilden står: 

Pastor Magnvs Martini. 
Rogstadivs. Comminister 
Her Olvf Ollai Nordelivs. 

På andra sidan är en bild af aposteln Petrus, med 
sinnebilden himmelrikets nycklar. Der under står att läsa: 

Alt dät som gifver klan och Ivdh 
Är skappat af härran til at pri- 
sa och lofva Gvdh, bestält af 
M: I: S: H: W: och af honom här 
till skiängt; 60 Daler. 

Emellan dessa bilder står å en sida: 

Denna klocka ähr omgvtin vthi Stockholm 
stadh vnder Kon : C : XI regemente 
nembligen den i Ivny anno 1689 
Gvdh till ähra och Gvdz församling 
I Bivråcker till vpygelse. 

Och å andra mellanrummet: 

Och mänga hedningar skåla gå, och säya, 
Kommer låter os gå vp till Herrans berg 
och till lacobs Gvdz hws att han lärer 
os sina wägar och wy mågon wandra på 
hans stigar ty af Zion skall vthgå lagen 
och Herrans ordh af lervsalem. 
Mich. 4. v; 2. 

Kring nedre kanten står: Kommer låter os till bidia 
och knäboia och neder falla för herranom then os giordt 
hafwer ty, han är wår Gvdh och vy hans foster folck och 
hans händers faar. Ps: 95. v: 6. 7. 



Klockstapeln, — Kyrkogården. 125 

Den mindre klockan, som nu väger 5 skeppund, är 
från början köpt hos klockgjutaren E, Nähsman i Stockholm 
for en sammanlagd kostnad af 3,235 daler 14 öre samt upp- 

o 

satt den 21 juli 1736. Ar 181 5 har denna klocka omgjutits 
och bär nu följande inskription: 

o 

A ena sidan: 

År 181 5 d. 19 Augusti 
Gjöts denna klocka i Hudiksvall 

af 
Pehr Öberg 

på 

Bjuråkers församlings bekostnad. 

Och å andra sidan: 

Min själ längtar efter Herrens gårdar 

Ty en dag i dina gårdar är bättre 

än äljest tusende 

ts. 84. v. 3. II. 

I början af detta århundrade var klockstapeln så brist- 
fällig af röta nere vid marken, att en reparation blef nödvän- 
dig, och utfördes den på sådant sätt, att hvarje pelare, hvaraf 
den egentliga stommen består, skarfvades nedtill med ett nytt 
stycke, som fastsattes med jernringar. Årtalet 1827, da detta 
skedde, är med stora siffror inskuret ofvanför dörren till 
trappuppgången, på inre sidan. 

Kyrkogården^ som förut var skäligen liten, har under 
senare åren väsentligt utvidgats och planerats. Kring den- 
samma har lagts en delvis ganska hög, tuktad stenfot, mot 
hvilken gjorts utfyllningar för att fa en jemn plan. Kyrko- 
gården omgrifves af ett enkelt men trefligt staket af valsadt 
jem, tillverkadt vid Hedvigsfors bruk. 



126 Prester i BJuraker, 



I kyrkligt hänseende utgör Bjuråker ett pastorat till- 
sammans med Norrbo. Och såsom äldre är Norrbo, ehuru 
betydligt mindre, moderförsamling, hvadan kyrkoherdarne bott 
i Norrbo och komministrarne i Bjuråker. Med 1873 inträdde 
en förändring i detta förhållande, och nu bor kyrkoherden i 
Bjuråker. Följande personer äro antecknade såsom prester 
i Bjuråker: 

HuTts AndrcB, från 1533, hvilket år fullmakt för honom 
utfärdades af konung Gustaf I. * 

Magnus Petri, son af en kyrkoherde i Norrbo, innehade 
capellansbeställningen härstädes före 1535, då han uppgifves 
blifvit kyrkoherde i Norrbo. Död 1546. 

Andreas Andrece, underskref i egenskap af capellan här- 
städes Upsala mötes beslut 1593, blef sedan pastor i Jerfsö, 
der han afled 1626. • 

Wilhelmus Jacobi Grubb, f. i Vesterbotten 1574. Be- 
stridde sedan 1620 presterlig tjenstgöring under kriget i LifF- 
land, der han »mycket ondt försöökt hafver». Efter freden 
1629 blef han af Gustaf II Adolph »för then trogna tjenst 
mot Rickzens Fijender» befordrad till pastor i Norrbo och 
Bjuråker och tillträdde den 16 nov. 1629. Död 1666. Af 
hans 6 barn blef en prest härstädes och en, den femte i ordn., 
Kjällbjörn, löjtnant vid Hels. Reg. samt skjuten vid Kristian- 
stad under kriget mot Danmark 1677. 

Ericus Olai Bång, f. i Färila. Komm. här 1629. Död 
1643. Begrafven i Norrbo. 
Dominus Jonas. 

Laurentius Wilhelmi Grubb, f. 1633. Död såsom pastor 
i Arbrå och Unders vik d. 19 mars 1699. 

Olaus Olai Nordelius, f. år 16 — i Hålsjö by i Norrbo. 
Död såsom capellan härstädes 171 5. 



* Widmark. Beskrifn. öfver Helsingland, sid. 143. 



Pr ester i Bjur åker, 127 



Olaus Olai Nordelius, d. y., f. i Bjuråker 1684. Död 
d. 25 maj 1736. 

Ericus Thornberg, född i Tholstad i Tuna d. 10 jan. 
1705. Capelian i Bjuråker 1737. Kyrkoh. 1752. Död d. 
3 juni 1768. Under hans tid ombyggdes Bjuråkers kyrka, 
Nordelius d. y. och Thornberg ligga båda begrafna under 
samma grafsten, på Bjuråkers kyrkogård. 

Ericus Wiklundj f. 17 13. Capellan i Bjuråker 175 K 
Död d. 3 juni 1779. 

Ericus Nordmark, f. i Gammelsträng i Norrbo 1729» 
Komm. här 1770. Kyrkoherde 1780. Död d. 11 nov. 1792. 

Petrus Lockner, f. i Jerfsö d. 31 mars 1743. Komm. här 
1782. Död d. 17 nov. 1801. 

Jacobus Holmstrand, f. i Hålsjö i Norrbo d. i4Jan. 175 1* 
Komm. 1804. Afsatt 181 1. Död i Hålsjö d. 2 febr. 18 18* 

Jacobus Gabriel Sef ström, f. i Hudiksvall d. 1 1 jan. 1747* 
Tillträdde capellanbeställningen 18 12. Död d, 21 dec. 1830. 
En kraftfull man. >Så blödig han annars var, var man likväl 
säker att finna hans panna hård som flinta, dä han gick att 
kämpa mot despotismen». 

Andreas Gustavus S ef ström, f. d. 20 maj 1790. Från 
1 81 3 då han, endast 23 år, blef prest, var han fadrens med- 
hjälpare med endast ett par kortare afbrott och blef, efter 
hans död, komminister härstädes, tills han d. i maj 1851 
förflyttades till Ljusdal. Denne Sefström, ifrig nykterhetsvän 
och bekant såsom en synnerligen kraftfull och allvarlig pre- 
dikant, omtalas ännu allmänt med aktning af de gamle i 
socknen. 

Fredrik Emanuel Åsbrink, f. d. 26 mars 18 12. Komm. 
1851. 

Fredrik August Hasselhuhn, f. d. 3 oktober 1809. Till- 
trädde Norrbo-Bjuråker saccellani d. i maj 1862. Död d. 
28 aug. 1863. 



Seder ech bruk. — Byggnadssätt. 



^ 



Seder ock bruk, — Byggnadssätt, 129 

Tufve Olsson Sallin, f. d. 21 febr. 1833. Komm. 1867. 
Död d. 16 jan. 1890 såsom komm. i Ofvansjö. 

Jonas Söderblom, f. i Söderala d. 8 no v. 1823. Kyrkoh. 
i Norrbo-Bjuråker, med bostad i Bjuråker 1873. Kyrkoh. i 
Tuna 1880. 

Johan Peter Hedlund, född d. 8 nov. 1830. Kyrkoherde 
i Bjuråker 1880; tUlträdde 1882. 



Seder och bruk. 

I. Bi^ggnadssätt. 

En gammaldags mangårdsbyggnad till en bondgård i 
Bjuråker bestod af ett envåningshus *med åtta knutar». I 
senare tider plägade de förmögnare bygga på en våning till, 
ehuru denna våning sällan inreddes. Vid byggandet gick 
man tillväga så, att väggarna först upptimrades hela, hvar- 
efter fönster- och dörrhål höggos upp efter behag.* Denna 
hufvudbyggnad borde egentligen stå på norra sidan af gården 
i riktning från öster till vester, samt kallades »nörst-på-gåPs- 
biggninga» (norr-på-gårds-byggningen). Hon inrymde en »öster- 
stuga», en »vesterstuga», samt deremellan en kammare och 
en förstuga. Vid en mindre gård bestod byggnaden af ett 
hus »med sex knutar». Deri saknades då »vesterstugan». 
»Osterstugan» var hvardagsrummet. I hörnet till venster 
hade den väldiga spiseln, som ofta upptog nära en fjerdedel 
af utrymmet i stugan, sin plats. Bakom sjelfva spiselmuren 
var ett tomrum, som användes för vedupplag. Der framför 



* När derföre en timmerman en gång hade fallit ned från ställningen 
inom väggarna, kunde han icke komma ut, utan kamraterna måste draga 
upp honom öfver väggen. 

Gamla Minnen, 9 



130 Seder och bruk. — Bostäder. 



stod en huggkubb, på hvilken de stora vedstyckena vid behof 
sönderklöfvos med en handyxa. Till höger om dörren stod 
ett lagt hörnskåp och tjenstgjorde som skänk, Ofvanpå 
skåpet voro anbringade vägghyllor, som nådde upp till taket, 
i hvilka uppställdes husets förråd af porslin och stenkärl. 
Rundt om väggarna, åtminstone på tre sidor af rummet, löpte 
en eller två hyllor under taket, på hvilka voro uppställda 
blankskurade fat och tallrikar af tenn, äfvensom diverse kop- 
parkärl, och på krokar i taket, hvilket hade formen af ett 
brutet hvalf och kallades »sparrtak», hängde rundt kring 
spiseln större och mindre ämbar, krukor och skopor af kop- 
par och messing. Bjuråkersbon, liksom delsbon, sätter en 
ära uti att ega mycket kopparkärl. Väggfasta sittbänkar 
och väggfasta sängar med skåp, bäddade med fållar af kalf- 
och fårskinn, brukades. I denna stuga eller ock i ladugården, 
hvilken ock användes till bostad, tillbringades de långa vinter- 
qvällama, då husets folk sysselsatte sig med hvarjehanda 
handaslöjder, qvinnorna vid sin spinnrock och männen med 
att dels tillverka, dels laga behöfliga redskap. Att mången 
nedlade mycken tid och mycket arbete pä förfärdigandet af 
sina redskap visa de saker, kafvelbräden, selkrokar o. dyl., 
af trä, som ännu finnas i behåll och hvilka pläga vara sirade 
med allehanda skärningar och ornamenter. 

I vesterstugan, som var helgdagsstuga och der man vid 
högtidligare tillfällen mottog främmande * voro väggarna prydda 
med målningar på väf eller papper. Der stod spiseln i hör- 
net till höger. På väggen, mellan kammardörren och spiseln, 
plägade det vara måladt en karl, beväpnad med en stor eld- 
gaffel, och på väggen till venster om dörren en qvinnofigur 
med en bägare eller kanna i handen, välkomnande den in- 
trädande. För öfrigt hade målarens fantasi framställt personer 



^ I åtskilliga andra helsingsocknar benämnes helgdagsstugan »harr- 
stuga» (herr-stuga). 



Stder oek bruk. — "Vesterstugor". 131 

och scener, hvilkas betydelse han sökt förtydliga genom 
deviser och tankespråk. Möblemanget var äfven här af tarf- 
ligaste slag, men starkt och bastant samt måladt i de van- 
l^a bjuråkersfäigema: blått, rödt och grönt, pä rödbrun 
botten. En' väggfast säng, väggfasta bänkar, ett bastant bord 
samt en eller två s. k. vändstolar — ett slags långa sittbän- 
kar med ryggstöd, som kunde vändas åt hvilken sida af 
stolen som helst, hvarigenom man slapp besväret att vända 
denna, då den skulle begagnas vid en annan sida af rummet — 
utgjorde det huivudsakligaste. 



Vindstol. 

Ännu finnes en och annan sådan stuga qvar och så- 
som exempel pä målningar i »vesterstugor» må en sådan, 
som ännu finnes i Vestansjö by, beskrifvas. Ofver fönstret 
rakt fram är en bild, som antagligen skulle ha förestält en 
prest, men regn har inträi^ genom väggen och skadat 
målningen, sä att bilden kan nu icke tillräckligt tyd%t ur- 
skiljas. Få ett bord framför honom stär ett brinnande ljus 
i en ljusstake och U^er en bok. Ofvanför står: »1524 kom 
Lutter til Sverige med sin Lärra». På väggen Öfver den 
plats, der sängen stått, läses: Härre låt mig sofva väll och 



132 Seder och bruk, — Väggmålningar, 

fresk upwakna Till liff och ». Vidare läses på olika 

ställen kring väggarna: — ». . . . Christus värdennes 

våda bevara Tätta hus*. — » döden är min vin- 
ning :&. — Öfver ett par kungliga ryttare å ena väggen läses: 

o 

* Prins .... Könnikh V- Pröisen». A kortväggen öfver dör- 
rarna till förstugan och till kammaren stå husbondens och 
hans hustrus och barns initialer i en slags medaljong, jemte 
år och dag då rummet målades samt »mästarens» initialbok- 
stäfver: N. P. S., H. B. I. D., P. N. S., J. B. N. D. 1776 
D. 4 Apri — G. R. — . Samt öfver gubben med eldgaffeln: 
»Truls näfwär siäg». 

Det är anmärkningsvärdt, hvilken kristlig ton genomgår 
dessa tänkespråk och deviser. Och sådant förekom nästan i 
alla sådana målningar — en skriande motsägelse till det lif, 
som fördes vid de kalas, som höUos i dessa »vesterstugor». 

o 

A andra ställen har dock förekommit målningar och 
inskriptioner af mera profant, under stundom äfven ganska 
rått innehåll. I en stuga, som för några år sedan nedrefs, 
fans en målning, som förestälde ett par kämpar till häst, 
med öfverskrift: »Höljer Dansk vann seger öfver Burgman*, 
samt i taket, öfver sängen i samma stuga, en gubbe, som 
höll en käpp i handen, samt förestäldes säga: »Pojkar, halt 
stir » (orden kunna ej lämpligen återgifvas) — en upp- 
maning, som innehöll ett oförtäckt erkännande af det lif, som 
i trakten plägade föras. 

I en stuga på ett annat ställe är öfv^er dörren målad 
en ryttare, med öfverskrift: »Jag heter Fligt och skall med 
Flitt bevara detta Hus.» Vid sidan om dörren står en man, 
beväpnad med ett svärd. Deröfver står: »Si här står Knutt 
och den som intett vill vara Folk får laga sig Utt». 

Ofta plägade året, då målningen utfördes, sättas i ome- 
delbart sammanhang med den inskription, som angaf figu- 
rernas betydelse, hvarigenom det hela ibland framstod syn- 



Seder och bruk, — Lefnadsvanor, 133 

nerligen komiskt. Författaren eger en sådan gammal vägg- 
målning å papper, å hvilken synes ett slott samt ett ekipage 
som kör derifrån. Såsom förklaring på hvad det skall be- 
teckna står: »Drottningen af Rika Arabien Reser til Konung 
Salomo, at försöka honom med gåtor 1822». Afven andra 
bibliska händelser plägade målas, t. ex. Elias' himmelsfärd 
med devisen: »Elia up till himla for med brinnande hästar 
och vagn 18 19». * 

4» ^ 

2. Lcfnads vanor. 

Lefnadsvanorna voro enkla. Tidigt steg bonden upp 
och hans första göromål var att se till hästarna och väcka 
drängarna. Fyra måltider på dagen förekommo: frukost, 
morgonmål, middag och qvällsmål. Ett lågt bord stäldes 
midt på golfvet och deromkring satte man sig. Knifvar, 
gafflar och tallrikar användes icke. Man åt tunnbröd, ** potatis 
och salt strömming, smör, ost samt mjölk. För öfrigt kål- 
rötter och kött, »so» — köttsoppa — , »ärtkål» — ärtsoppa — 
samt välling och gröt. Hvad som icke kunde ätas med trä- 
skedar togs med fingrarna. 

Bruket af kaffe har på senare tider tilltagit i en nästan 
omåttlig grad. På vissa trakter står kaffepannan på spiseln 
nästan dagen i ända. .Dock är det icke så synnerligt länge 
sedan, begagnandet af kaffe blef allmänt och innan man hade 
lärt sig bruket deraf, intog bränvinet ett mycket mera fram- 



* Jag påminner mig härvid en berättelse om en annorstädes före- 
kommande målning föreställande Jonas i hvalfiskens buk. Der syntes Jonas 
liggande i buken å ett vidunder, som skulle föreställa »hvalfisken». I handen 
höll han en bok uppslagen vid titelbladet, å hvilket stod: »Den svenska 

psalmboken Tryckt i Jönköping 181 9». 

** Tunnbröd bakas ojäst af kornmjöl, knapt tjockare än karduspapper. 



134 Seder och bruk. — En egendomlig kaffeanrättning. 

stående rum, såsom förfrisknings- och trakteringsmedel äfven 
1 hvardagslag, än nu för tiden. Från den tiden, då kaffe 
ännu af den stora mängden var bekant endast till namnet, 
berättas en synnerligt kostlig historia: 

Det hölls husförhör i en aflägsen skogsby och pastorn 
hade medfört ett litet förråd af det bland allmogen då ännU' 
nästan okända kaffet, hvilket han anhöll att mor i huset skulle 
tillreda åtj honom. Denna erkände likväl frivilligt sin okun- 
nighet i den ädla dryckens tillredning, men erhöll af pastorn 
den upplysningen, att »det ska' brännas och malas först och 
sedan kokas.» 

Hon vågade försöket, rostade och krossade de besyn- 
nerliga bönorna så godt hon kunde, hvarpå hon kokade kaffet 
tills hon antog, att det kunde vara nog. Derpå hällde hon 
af »spadet* samt slog »sumpen» på en trätallrik. För att 
göra den i hennes ögon torra anrättningen mera välsmakande, 
lade hon ett stycke smör ofvanpå, jemte en sked att äta med, 
samt bar derpå in »kaffet». 

*Hvar har ni gjort af det tunna då?» frågade pastorn. 

»Det slog jag ut på dunjen* ja», sa* gumman. 

»Ja, då kan ni slå dit det der också», återtog pastorn; 
det var det tunna jag skulle haft*. 

Bonden gick dagligen sjelf med i sitt arbete och hustrun 
styrde sitt hus och deltog i alla sysslor. Man sysselsatte sig 
mycket med spinnande och väfvande samt andra handaslöj- 
der. Männen gjorde sina redskap och verktyg sjelfve. 

Sommartiden förde man kreaturen till fäbodarne, der 
de qvarstannade lo ä 12 veckor. Familjen bodde icke der, 
utan der var endast en vallpiga, som skötte kreaturen. Der- 
emot hade de flesta bönderna s. k. »bodeland», en mera af- 
lägsen utgård, der man vissa tider uppehöll sig för att beta 

* »Dunjen» är en jordhög på ömse sidor om förstugutrappan, der 
slaskvatten samt orenlighet utslås. För att icke se allt för illa ut, plär den 
vara öfvertäckt med granris. 



Seder ock åru^, — Klädedrägtcr, 135 

egorna o. s. v. Bodelanden hafva troligen uppkommit så- 
lunda, att då trakten omkring en fäbodvall blifvit mer allmänt 
uppodlad, blef den ock bättre bebygd, och man skaflfade sig 
nya fäbodställen längre bort. I den mån befolkningen till- 
växt hafva bodelanden blifvit fasta byar. Nu mera förekomma 
just inga bodeland. 

Bostäderna voro kalla, men så var man icke heller så 
ömtålig. Inga innanfönster begagnades och vintertiden öfver- 
drogos fönsterrutorna under nätterna med tjock is, men så 
gjorde man upp en duktig brasa på morgonen. Drängen och 
pigan samt de vuxna sönerna och döttrarna lågo i oeldade 
rum, ofta i en annan byggnad på gården. Men man hade 
godt om fällar af kalf- och farskinn och deri kröp man ned. 






3. Klädedrägter. 

Kvinnorna begagnade kjolar, oftast svarta eller grå, 
med röd klädeslist kring nedre kanten,* samt lifstycken, 
hvaraf funnos flere slag: »randlifstycke» med gröna och hvita 
ränder på röd botten, »rödlifstycke» af rödt kläde, och sämsk- 
skinnslifstycken. De voro mycket urringade kring halsen så 
att axelstyckena voro mycket smala. Sommartiden hade 
de yngre qvinnoma under lifstycket s. k. »rynk-yfvandeU 
med vida ärmar och broderade handlinningar. De äldre hade 
undertröjor med stickade fasoner i olika färger. Vid högtid- 
ligare tillfällen hade de en sidenduk öfver axlarna. På huf- 
vudet hade de en styf mössa med stycke eller ock med en 
spets, »knyppel», framtill. Af mössor funnos många slag: 
»selkeslufva», »sömroslufva» med broderade blommor, »finka* 



* Äfven kjolar af ludna farskinn brukades af kvinnorna. 



136 Seder och bruk. — ^lädedrägter. 

o. s. v. Då flickan icke hade mössa, lades håret upp på ett 
visst sätt och ombands med sidenband. Det kallades » nacke »► 
Strumporna voro vanligen röda, af vadmal eller kläde. Skorna 
låga, med klacken långt under foten. 

I hvardagslag och till slink begagnade qvinnorna för- 
kläden af getskinn med bröststycke. Den gifta qvinnan hade 
svart skinn, med list af svart kläde. Den ogifta gult eller 
Ijusbrunt skinn, med röd list. Det sammanhölls kring lifvet 
af breda ylleband med messingsspännen. Sådana förkläden 
användas ganska allmänt ännu. 

Männens kläder utgjordes af knäbyxor, lifstycke och 
jacka eller långrock, kilmössa och vadmalsstrumpor. Byxorna 
voro i hvardagslag antingen af sämskadt bockskinn eller elg- 
läder och kallades »Killerbexa», eller af hvitt vadmal, hvilka 
begagnades vintertiden, sommartiden af hvit buldan, »blaggarns- 
bexa». Till högtidsdrägten voro byxorna af blått eller svart 
kläde. De hopknäpptes framtill med en stor lucka med stora^ 
blanka messingsknappar. Vid knäna var en öppning på yttre 
sidan, som hopknäpptes med 5 mindre blanka knappar och 
spännen. Af lifstycken, som voro af ungefär samma slags tyg- 
som qvinnornas, funnos flere slag: »randlifstycke», »rödlif- 
stycke» o. s. v. För längre tid tillbaka voro lifstyckena långa^ 
utan krage och med en knapprad. Senare blefvo de korta, 
med två rader knappar och hög ståndkrage. Jackan var af 
blått eller svart kläde med stora, förgylda messingsknappar; 
i hvardagslag af simplare tyg, äfven blaggarnsväf. Vid synner- 
ligen högtidliga tillfallen, såsom då mannen stod brudgum^ 
bar han långrock. Vintertiden begagnades lång lifpels samt 
lång rock af vadmal. Strumporna voro af hvitt vadmal; vid 
högtidligare tillfallen af kläde. Kring benet spändes s, k. 
knäbälten af läder, kantade med rödt tyg och sirade med 
spännen, hålkar och tennikor af messing, ofta försilfrade eller 
hvitkokade, någon gång af silfver. 



Seder och brak. — Klädidrä^ttr. 137 

Skodonen voro dels låga becksömsskor, dels näfverskor 
— skor med näfverbottnar — , dels ock stöflar med skaft af 
bockskinn och med nedvikta kragar. 

Hufvudbonaden var mössa utan skärm, s. k. Killufva, 
med sex kilar — 3 röda och 3 blä — . Längre tillbaka be- 
gagnade de äldre svarta kilmössor med svarta band Öfver 
sömmarne, kallade isvartbandlufva!. De yngre hade röda 
band. De kallades >rödbandlufvas. 



Bamskor frän Bjucäket (1700-tiIet). Tecknade af E. G. W. 
Mannen hade håret benadt midt på hufvudet, men mös- 
san bar han alltid på, såväl inne som ute. Endast dä han 
satte sig till bordet för att äta, då han läste eller hörde läsas 
i psalmboken eller bibeln, då han kom i kyrkan, eller der 
eljest gudstjensdiga handlingar förehades, då han kom in der 
någon stod lik o. s. v., aftog han henne. 



138 Seder och bruk, — Trolofning, 

4. Trolofning, "Oära visst". 

För att så åskådligt som möjligt söka framställa, huru 
det tillgått vid trolofningars ingående, och på samma gång 
gifva ett prof pä bjuråkersmålet, skall här göras ett försök 
att lemna en på deras eget språk framstäld berättelse derom. 
Att åtskilliga fel härvid kunna förekomma, är lätt förklarligt, 
ty man bör vara infödd bjuråkersbo, för att med tillbörlig 
noggrannhet kunna uppfatta och framställa hvarje egendom- 
ligt uttryck. * Att berättelsen är fingerad, behöfv^er icke sägas. 

Bjuråkersmål : Öfversättning : 

För långesän hadde jo en För längesedan hade jag en 

dräng, söm va rekteg^ te stira dräng, som var duktig att 

mä hestan å ställa. A en töc- sköta hästarna och att styra, 

ken kar^ har jo allre haft säne Och en sådan karl har jag al- 

helle. A ätte söm han gjoPe drig haft sedan heller. Och 

hä sä bra, sä lätte j6'n få så efter som han gjorde det så 

en häPspann linkor, fast däm bra, så lät jag honom fa så 

inte bruka fa så mer än två en half spann linfrö, fast det 

kappar — för si for sä bruka inte var brukligt, att de fingo 

drängan få så två kappar lin så mer än två kappar. — För 

om åre. — A då de där line si förut, så var det vanligt, att 

värst skackt, sä värst hä ube- drängarna fingo så två kappar 

gripele fint å långt. Då sa jo lin om året. — Och då det der 

at'n: de där line ska du ha linet blef skäktadt, så blef det 

qvör sä länje, öm du ska tän- obegripligt fint och långt. Dä 

kja gifta dég nä'n gång, för sa' jag åt honom: det der linet 

bätter lin far du allre ändå; skall du spara så länge, ifall du 

— för si då däm skulle ha tänker gifta dig någon gång, 

gjorst visst här i Béråker, sä ty bättre lin får du aldrig än- 

skuUe däm ha gåfvö mässe ti då; — Ty si då de hafva tro- 

e skrin, å hä ska vara selkes- lofvat sig, här i Bjuräker, så 

schalar, å bann, å skål — e skulle de hafva gåfvor med sig 



* Bjuråkersmålet och delsbomålet likna hvarandra nästan helt och 
hållet. Skilnadema äro sä obetydliga, att endast en mycket uppmärksam 
iakttagare märker dem. Rörande ljudtecknen gälla samma regler, som för 
delsbomålet och för hvilka redogjorts på sid. 104, 105. 



Seder ock bruk, — Trolofning, 



139 



sePskål som ni föll ha sett! — 
å ski, å pänning, å spänna, å 
hänskär, å bok, å kersekridder 
å tocke där. A sä Ia'n de där 
line deri kammarn på e hilla. 
A på kåsere så sa jo at*n, att 
jo kunna föll få vara väPkänn 
jo, å föPja mä'n, då han skulle 
sta å gära visst. 



Men sä öm låen sä kåm 
han däja, fast han inte tog 
alle sakran mässeg. A då hä 
värst på sirsömmarn, sä kåm 
han dit en afta. A söm han 
allre just ha kunna bruka mönn 
nå, sä sätte han säg å sae just 
assint. Men sä te slut sä saen : 
»Jo skulle hit ätte de där line 
jo nu, å sä gisser jo föll Ni 
höUer oP å!* 

Men si hä var då mera på 
kåsere jo sae hä, för hä ha 
värre brukPe, att farn skulle 
förja han, då däm skulle ha 
gjorst visst, å deffÖr sae jo: 
Farn ska föll följa deg han, 
måvetta. »Nää, sa'n, jo vill ha 



i ett skrin, och det skulle vara 
silkesdukar, och silkesband, och 
skål — en silfverskål, som ni 
väl har sett! — och sked, och 
penning, och spännen, och hand- 
skar, och psalmbok, och kyrk- 
kryddor * och sådant der. Och 
så lade han det der linet i kam- 
maren, på en hylla. Och på 
skämt så sade jag åt honom, 
att jag kunde väl få vara väl- 
känd och följa med honom, 
då han skulle åstad och tro- 
lofva sig. ** 

Men så om våren så kom 
han derifrån, fast han inte tog 
alla sakerna med sig. Och då 
det blef på eftersommaren, så 
kom han dit en afton. Och 
emedan han just aldrig har haft 
lätt att uttrycka sig, så satte 
han sig och yttrade just ingen- 
ting. Men till sist sade han: 
:^Jag skulle hit efter det der 
linet jag nu, och så gissar jag, 
att ni väl håller ord också!» 

Men si det var då mer på 
skämt jag sade det, ty det 
har varit brukligt att fadern 
skulle följa med, då de skulle 
trolofvat sig, och derför så 
sade jag: Din far skall väl 
följa med dig, förstås. »Nej, sa' 



* »Kyrkkryddor» bestodo af socker, fikon (»storfike»), russin (»små- 
fike»), nejlikor o. dyl. De förvarades i ett slags väska, som hängdes vid 
kjoUinningen. 

** Vid trolofningsresan skulle friaren i vanliga fall hafva sin far med; 
men äfven andra hederliga och ansedda personer ur slägten kunde användas, 
eller, som här, en husbonde. 



I40 



Seder och bruk» — Trolofning» 



o 

er memme jo!» A sä getta jo 
16fva'n, ätter som jo hadde 
bée ut meg. (Jo hadde då 
jussom nån håm öm e å, må- 
vetta, för han hadde då hälle 
på å gått däre Marget länje; 
hvoreviga hälj 'minstene). 

o 

A sä då hä värst kväll, sä 
skulle vi sta då; — För si 
däm ska fara öm fredaskväl- 
lan, å sä ska däm ligga dere 
garn då, då däm kömme, bå 
farn å mora, å ellen ska vara 
utbrönnen, sä hä bära liser 
allere sä lite däre spissen — 
jussöm däm assint visste tåf, 

o 

måvetta. A jänta ska ligga 

o 

borsti na'n kammare ho. A 
sä skä'n ha gåfskrine messeg 
mä gåfvan ti, jussöm han har 
rå tall. Däm söm ha goa rå, 

sä kan ha två skrin å. A sä 
skä'n ha mat å lin måvetta. 

o 

A sä skä hä vara nässduka, 
å pänninga, å sömlige ha e 
klocka å; å sä ska jäntas farn 
å mora ha gåfvo, å andrö 
slägtinga å, öm hä skä vara 
störst. 

Ja, sä for vi då! Jo hadde 
då gammelmära, för jo tickte 
ho jussöm kunna vara passer- 
1ig ho; (fast jo hadde föll en 



han, jag vill ha er med mig!» 
Och så måste jag lofva honom 
efter som jag hade bjudit ut 
mig. (Jag hade liksom någon 
aning om det också, förstås^ 
ty han hade hållit på och gå 
till Marget länge; hvarenda 
söndagsnatt * åtminstone). 

Och så då det vardt qväll^ 
så skulle vi åstad då; — För 
si de skola fara om fredags- 
qvällarna, och så ska' de ligga 
i gården då de komma, både 
fadern och modern, och elden 
skall vara utbrunnen, så att 
det bara lyser aldrig så litet 
i spiseln — liksom de ingen- 
ting visste utaf, förstås. Och 
flickan skall ligga borta i nå- 
gon kammare, hon. Och så 
skall han ha gåfvo-skrinet med 
sig med gåfvorna i, just som 
han har råd till. De, som hafva 
god råd, så kunna ha två skrin 
också. Och så skall han hafva 
mat och lin (med sig) förstås. 
Och så skall det vara näsdu- 
kar, och pengar, och somliga 
ha en klocka också; och så 
skall flickans far och mor ha 
gåfvor, och andra slägtingar 
också, om det skall vara stort. 

Ja, så for vi då! Jag hade 
gammelmärren, för jag tyckte 
hon liksom kunde vara pas- 
sande hon; (fast jag hade väl 



* Icke endast de vanliga högtiderna, utan hvarje söndagsdygn kallas 
»helg». Uttrycket »gått till» betecknar de sedvanliga friarebesöken, då friaren 
äfven tillbringat natten hos och delat säng med fästmön. 



Seder och bruk» — Trolofning, 



141 



foPa å, som jo hadde äl'a opp 
sjölf, men han va sä kåsug 
han, sä jo villa inf ta han). 

o 

A då VI kåm dit, sä gjåck jo 
in jo, å ätter som jo ha jus- 
söm vare sleg tåmme, sä 
fräga jo om hä kunna gå an 
te få låna hus der. 

Men sä vänta däm måvetta, 
å trodde föll att farn skulle 
fblja'n, å då däm int kände 
igjön måPe på meg trast, sä 
trodde däm föll att hä var 
nån ä'an, sä däm visste int 
hvo däm skulle säga. Käringa 
kåm då opp ho, for ho jussom 
börr'på å ferstå ho, men kärn 
låg dere sänja han, å tickte 
däm kunna int. Men sä föck 
föll käringa si ho, öcken hä 
var, å då sa ho: »häPsteligen, 
kär, hä ä ju Nirs'as-pålle!» å 
villa jussom tista ner'n. 

o 

A sä kåm däm opp, må- 
vetta, å gjoPe på dere spissen ; 
å Olle, brugommen skulle bli, 
gjåck sta å skulle väck' öpp 
jänta, han. A sä då ho kåm 
in, sä tog han opp nickjeln 
ure lifstickjfecka å gafa, sä 
ho föck läs opp skrine sjölf; 
ä sä värst hä kalas, måvetta, 
öm nätta. 



en fåle också, som jag hade 
födt upp sjelf, men han var 
så yster, han, så att jag ville 
inte taga honom). Och då vi 
kommo dit, så gick jag in, jag, 
och efter som jag har liksom 
varit litet finurlig af mig, så frå- 
gade jag om det kunde gå an 
att få låna hus der. 

Men så väntade de, förstås, 
och trodde väl att fadern skulle 
följa med honom, och då de 
inte kände igen rösten på mig 
strax, så trodde de väl att det 
var någon annan, så de visste 
inte hvad de skulle säga. Kär- 
ringen kom upp hon, ty hon 
liksom började att förstå, hon, 
men karln låg i sängen han, 
och tyckte de inte kunde.* 
Men så fick väl käringen se 
hon, hvilken det var, och då 
sa' hon: »Herresteligen** karl, 
det är ju Nilses Palle!» och 
ville likasom tysta ner honom. 

Och så kommo de upp, för- 
stås, och gjorde upp eld i spi- 
seln; och Olle, den blifvande 
brudgummen, gick åstad och 
skulle väcka upp flickan, han. 
Och så, då han kom in, så 
tog han upp nyckeln ur väst- 
fickan och gaf henne, så att 
hon fick låsa upp skrinet sjelf; 
och så blef det kalas, förstås, 
om natten. 



* Låna främmande folk hus den natten, då de väntade friaren och 
hans »följe*. 

*=* Utrop af Öfverraskning. 



142 Seder och bruk, — Trolofning. 

Si hä ska våra sä, att bru- Si det skall vara så, att 

gömmen ska ha nickjeln ti brudgummen skall ha nyckeln 

Ufstickjfecka, å sä skä'n ge i västfickan och så skall han 

stinta'n, sä ho far läs opp gifva flickan den, så att hon 

skrine sjölf å ta fram sakran far låsa upp skrinet sjelf * och 

å lägg opp däm på e boP taga fram sakerna och lägga 

elle e säte. A sä då ho ska upp dem på ett bord eller ett 

lägg ner däm igjön, sä ska säte. Och så, då hon skall 

den som föPje ha redo på, lägga ned dem igen, så skall 

han, å säga for, 6cken söm den >som följer» ha reda på^ 

ska ha hvör del. han, och säga ifrån, hvilken 

som skall hafva hvarje sak. 

A sä skä*n ha tåf 'nder ma- Och så skall man ha utaf 

ten, däm ha messeg åt alle- den der maten, som de hafva 

hop, å sä ska hä vara kaffe med sig, åt allihopa, och så 

å bränvin, måvetta, å då däm skall det vara kaffe och brän- 

går dej a, sä ska däm ha mat vin, förstås, och då de gå der- 

ure gåPn däm, då i stäle. ifrån, så skola de hafva mat 

från gården de, i stäUet. 

Men sä då hä lir at möra- Men så, då det lider åt mor- 
sia, sä skä'n laga seg deja gonsidan, så skall man laga 
inna fölkje kömme öpp, må- sig derifrån, innan folket kom- 
vetta, å då ha däm kunna mer upp, förstås, och då ha 
värre sä rusu, sä däm gära de kunnat vara så rusiga, så 
nog ha kunna sette ti kärra, att de nätt och jemt hafva 
for si bränvin ha däm då kunnat sitta i kärran, ty se 
skulle haft, bära hä skulle ha bränvin ha de då skolat hafva^ 
värre nånnting. bara det skulle hafva förekom- 
mit någonting. ^ 

Å säne då, dan ätter, sä Och sedan då, dagen efter^ 

skä jänta bju dit de anrö så skall flickan bjuda dit de 

jäntan ti bin, te rea tall e där andra flickorna i byn, for att 

line. Å då däm réer line, sä reda till det der linet. Och då 



* Härigenom gaf nu flickan öppet tillkänna sitt antagande af friarens 
giftermålsanbud. I denna sed ligger för öfrigt en påminnelse om den i nor- 
den urgamla ställning, som qvinnan intog i hemmet. Nycklame buros, redan 
hos våra hedniska förfäder, af den nordiska husfrun såsom ett tecken till 
hennes välde inomhus. Uti här fordom förekommande seder, är det för 
öfrigt mycket, som påminner om dess urgamla ursprung. 



Seder och bruk, — Bröllop, 



143 



ha däm haft e uhjölpele väsen. 
Då ha däm häfve en sePring 
ti en topp, å e trästecke ti 
en, å pönnbänne elle anrö 

o 

knuta ti en. A dä söm da 
nitte pa a får ringen, sa får 
fbrstö gifta seg; å dä, söm 
får stecka, ho blir gammel- 
jänta; å dä, söm får knutane 
— ho går e på kås för. 



de redt linet, så ha de haft 
ett ohjelpligt väsen. Då ha de 
lagt en silfverring i en toppa, 
och en trästicka i en, och pund- 
bandet* eller andra knutar i 
en. Och den, som då hittar 
på och få ringen, hon får först 
(derefter) gifta sig; och den, 
som får stickan, hon blir gam- 
mel-flicka; och den, som får 
knutarne — den går det på 
tok för. # 



* 



* 



5. Bröllop. 

Ett gammaldags bröllop har företedt många egendom- 
ligheter. De hafva visserligen i mycket liknat andra orters 
seder, men också haft många säregna drag. Vid skildringen 
häraf hafva vi tänkt oss ett 1 en från kyrkan aflägsnare bygd,^ 
emedan brudridten dervid intager ett mer framstående rum. 

Sedan bjudning vederbörligen egt rum, med tillsägelse 
till de tillämnade gästerna, att »däm skä vara mä på hä söm 
blir», d. v. s. på hela bröllopet — en del af gästerna, såsom 
herrskap, bjödos endast till »stordan» och de s. k. »bru- 
pigerna» endast att följa med till kyrkan — , och bröllops- 
dagen tillstundade, underhandlades med någon vid kyrkan 
boende familj, att under vistelsen der få hafva »qvörster» i 



* Det knutiga bandet, hvarmed linknippan eller linpundet (linet knip- 
pades pundvis) sammanhölls. Vid de der linredningskalasen, då grannflic- 
koma skulle hjelpa den blifvande bruden att häckla och klyfta linet, och då 
särskilda toppar utdelades åt flickorna, för att af hvar och en tagas hem och 
spinnas, hafva utmärkts af allehanda upptåg, der man sökt spela hvarandra 
åtskilliga små spratt. 



■44 Sider och öruk. — Bröllop. 

deras hus. På lördagsaftonen anlände de allra närmaste 
alägtingarne, brudgummens far och mor m, fl, 

Gästerna aflemna iförning», bestående af vanlig bröllops- 
mat. Husmodern utser tvä >kammarkäringar», ett slags vär- 
dinnor. Det sker sålunda, att hon går fram till de härtill 
på förhand utsedda och öfVerlemnar till hvar och en af dem 



■Kedjepenning», 

-en knif. De utsedda krusa mycket för att mottaga detta 
hedersförtroende. 

Tidigt på söndagsmorgonen eller också på lördagsafto- 
nen begaf man sig åstad fram till kyrktrakten, der bruden 
tidigt på söndagsmorgonen infann sig hos den, som i sock- 
nen har bestyret att kläda brudar. Hon kallas »bru-framma» 



Sldtr ock bruk. — Brötlof. 145 

och var sjelfskriiven gäst vid bröllopet, med det särskilda upp- 
draget, att under hela tiden, som bruden var iklädd bröUops- 
sknideo, hafva tillsyn, att klädseln icke kom i olag. 

Brudens klädsel bestod 'af svart klädnit^ som tillhanda- 
höils af >bru-frumman>. Kring lifvet bar hon ett bälte af 
silfver, fodrat med rödt kläde. Under bältet fastades granna 
sidenhalsdukar som häi^de ned utefter klädningen. Bröst och 



i Sj ulöfvaspänae. • 

ärmar sirades med kulörta sidenbandstumpar och konst^orda 
blommor i granna färger. På hufvudet bar hon krona af 
(brgyldt silfver samt blommor och annan grannlåt i håret. 
Kring halsen hade hon en silfverkedja, hvari en mängd s. k. 
kedjepenningar, d. ä. specieriksdalrar hvari med ringar i kan- 
ten anbringats fem eller sju »löf» af silfver, bäi^de ned på 
bröstet De till bröllopet bjudna flickorna hade oegennyttigt 
Gamla Minnen. lo 



146 Seder och bruk, — Bröllop. 



lånat bruden sådana, så att hon kunde på sin högtidsdag upp- 
träda med ända till 10, 12 eller fler sädana kedjepenningar. 
Till utstyrseln hörde vidare att bruden i högra skon bar en 
silfverslant, på det hon dels skulle kunna påräkna ekonomisk 
lycka i huset, dels ock om någon försmådd tillbedjare möjli- 
gen funnes, denne icke skulle kunna tillfoga henne någon olycka. 

Brudgummen var klädd i knäbyxor af blått kläde och 
långrock. Öfver bröstet nedhängde ett 3 till 4 tum bredt, 
rödt, blommigt sidenband, som kallades »brugumstump». Strum- 
porna voro af blått kläde med knäbälten af läder kantade med 
rödt kläde och sirade med spännen, holkar och tennikor af 
messing, ibland försilfrade, någon gång af silfver. Skodonen 
utgjordes af stöflar med bockskinsskaft med nedvikta kragar. 
Längre tillbaka begagnades låga skor med spännen. 

Medan brudens klädsel försiggick samlades öfriga bröl- 
lopsgäster, hvilka ämnade följa med till kyrkan. Då tiden för 
gudstjensten närmade sig tågade skaran i procession dit: först 
»bru-frumman» och »bröUespigerna», så bruden med två sven- 
ner, derefter öfriga qvinnor, samt brudgummen med sina sven- 
ner i spetsen för männen. Brudtärnor i vanlig mening före- 
kom icke. Deremot bjödos grannflickor, som eljest icke voro 
bjudna till bröllopet, att medfölja till kyrkan. De kallades 
brudpigor och voro klädda i en särskild drägt, som skilde 
sig från de flickors som voro egentliga bröllopsgäster och 
hvilka kallades »bröUespiger». Denna skillnad bestod bland 
annat i hårets uppläggning. Till bröliopsdrägten hörde näm- 
ligen, att håret upplades på ett visst sätt, s. k. »nacke», som 
var olika för »bröllopsnacke» och »brudpignacke». Brudpigoma 
gingo i. processionen efter de öfriga qvinliga bröllopsgästerna. 

Vid inträdet i kyrkan tog brudgummen hatten under 
venstra armen, samt bar den på det sättet ända fram till 
»brudstolarne» som stodo i koret framför altarringen midt 
för stora gången, dit brud och brudgumme direkte framträdde. 



Seder ock bruk, — Bröllop, 147 



Bröllopsfolket tog plats i främsta bänkarna. En af brudens 
och en af brudgummens svenner framträdde omedelbart efter 
brudparet och brudgummens sven tog helt försigtigt hatten 
från honom. De båda andra svennerna kommo med pellet 
som de alla nu togo, en i hvart hörn, och^höUo öfver brud- 
paret. Så försiggick vigseln. Kullerstolar användes icke, utan 
brudparet föUo på knä på golfvet, der ett s. k. »bårtäcke» låg 
utbredt. Efter vigseln förblef brudparet sittande, vändt mot 
altaret, i den stol som stod med ryggstödet åt försam- 
lingen, till dess presten »vändt om texten», d. v. s. hållit in- 
ledningen till predikan och bedit Fader vår, då de vände sig 
mot församlingen och satte sig i den stol som stod med 
ryggstödet mot altaret. Efter predikans Slut vände de sig 
åter mot altaret tills gudstjensten afslutats. Medan folket gick 
ut ur kyrkan stod brudparet vändt mot församlingen. Derpä 
tågade bröllopsskaran ut ur kyrkan. Kyrkfolket hade samlat 
sig på ömse sidor om vägen och på kyrkvallen. 

I qvarteret undfängnades nu bröllopsgästerna, hvarefter 
brudpigorna aflägsnade sig. Sedan anträddes färden till bröl- 
lopsgården ridande: först spelmannen, derpå presten och så 
brudparet »bredsides», sida vid sida, samt öfriga bröllopsgä- 
ster. Bruden och brudgummen redo på bläcka hästar. * Vid 
färden genom byar och förbi platser der åskådare samlat sig, 
spelade spelmännen. Brudskaran helsades med hurrarop och 
andra glädjeyttringar. Vid ankomsten till bröllopsgården borde 
de, som haft vård om och vid affärden framfört hästame åt 
de ridande, så vidt möjligt är, vara tillstädes för att återtaga 
hästarne igen. De hade på bästa sätt, på ginvägar, sökt 
hinna hem lika fort som bröllopsskaran. 

Då brudens sven hjelpt henne ur sadeln borde hon först 
af allt göra ett besök i ladugården, på det hon såsom hus- 



• Än i dag, ehuru brudridter numera icke förekomma, fins här sä 
många bläcka hästar, att det väcker främmandes uppmärksamhet. 



148 Seder och bruk. — Bröllop, 



mor måtte få tur med kreaturen. Derefter tågade skaran 
under violmusik in i bröllopsstugan der de undfägnades med 
bränvin, bröd och ost el. dyl., och i senare tider med kaffe. 

Sedan en hvar hyfsat upp sig efter ridturen och bruden 
ånyo fått sin klädsel ordnad — en del af utstyrseln aftogs 
nämligen innan ridturen anträddes — kom hon in i bröllops- 
stugan med en hel packe linnekläder på armen. Häraf ut- 
delade hon till brudgummens föräldrar, syskon m. fl., till 
brudsvennerna, samt sist till brudgummen, hvilken, medan 
detta pågick, hade sin plats helt blygsamt innanför kammar- 
dörren. I utbyte gaf han bruden ett par strumpor af rödt 
kläde med gröna hälkilar, jemte strumpband. 

Derefter kom så den egentliga bröllopsmåltiden. Bordet 
hade sin plats i ena hörnet i stugan. Vid inre bordsänden 
var prestens plats. På långsidan i hörnet sutto brudparet. 
Dernäst >bru-framman» och så öfriga gäster i tur och ordning. 
Rätterna voro enkla, bestående af smörgås och »färskost», 
lutfisk, »SÖ» (köttsoppa) och grynvälling. För presten och 
brudfolket fans dessutom en bättre rätt af ett eller annat slag. 
På bordet stodo ett slags höga trästakar, s. k. »smörstolar», 
uppbärande väldiga smörstycken, och lågo flera stora ostar 
uppstaplade på hvarandra. Knifvar och gafilar brukades icke. 
Fisk, soppa och välling åts med skedar. I öfrigt använde 
man sina fingrar på bästa sätt. 

Eflier måltidens slut stälde brudparet sig framför bordet 
för att mottaga den presterliga välsignelsen och anhörigas 
lyckönskningar. Det kallades att »sänjeleas* — sängledas; 
benämningen var dock högst oegentlig; det var på lång^ när 
icke sängdags ännu. — Hade vigseln icke skett i kyrkan utan 
•i hemmet, som stundom händt, skedde lyckönskningarne 
omedelbart efter vigselns slut. 

Derpå återtog presten och brudparet sina platser vid 
i)ordet och presten lyste brudgåfvorna. Först de af brud- 



Seder ock bruk. — Bröllop* 149 



gummen lemnade fastmansgåfvorna, sedan föräldrarnes gåfvor, 
närvarande bröllopsgästers samt sist frånvarande anförvandters 
och vänners. 

Derefter vidtog dansen. Medan bruden fick sin klädsel 
ordnad härför — åtskilliga af prydnaderna borttogos — bör- 
jade redan ungdomen taga sig en sväng tills bruden kom* 
Först dansade då brud och brudgum tvä polskor, derefter 
dansade hon, med presten och så med hvar och en af gästerna. 
Så togs en långring med bruden inuti. Ett kläde bands 
för hennes ögon, men så, att det icke hindrade henne 
att se. En »remmare* * gafs henne i handen och under 
ringdansen sökte hon, att med denna stöta någon af ung- 
domarne i nacken, medan de i sin tur sökte böja sig 
undan. Den som hon lyckades knacka, skulle derefter först 
bli i tur att fa gifta sig! 

Efter detta tog hennes sven henne och började en dans, 
hvarvid ringen öppnades och brudsvennen i yrande fart svängde 
af ut genom dörren med henne. Gästerna uppgåfvo härvid 
ett mer eller mindre lyckadt hurrarop. Detta kallades att 
»huja>. Dermed var bruddansen slut. 

Bruddrägten afkläddes nu och bruden ikläddes »lagd- 
kjol» — en på längden rynkad kjol med röd list kring nedre 
kanten — och lifstycke af rödt kläde. På hufvudet bar hon 
en dubbel mössa af hvit kambric med spetsar kring främre 
kanten — den kallades knyppelhatt. — Öfver axlarna hade 
hon en blommig sidenduk. Hon var ny ungmor. 

Då bruden afklädts bruiddrägten lade äfven brudgummen 
af långrocken och »stumpen* och iklädde sig blå jacka med 
stora förgylda knappar, samt rödt klädeslifstycke och killufva. 

Männen, som medan brudparet bar bröllopsdrägten, i 
deras närvaro uppträdt med blottade hufvuden, läto derefter, 
såväl som brudgummen, mössorna sitta på. 



* En mindre silfverbägare. 



Stdtr eck bruk. 



Sedan bruden dansat ytterligare några danser gick brud 
och brudgumme omkring i stugan och bjödo på bränvin ur 



lor 



pa 
de 



^_^ . grannskapet och åt hvilka man ej kunnat 

bereda li^platser i bröllopsgården, hade 

man anskaffat sådana i granngårdarna. Åt ungdomen dere- 

mot gjorde man en gemensam bädd i ett sarskildt rum eller 



Seder och bruk. — Bröllop, 151 



stuga. Den kallades långbädd eller ungdomsbädd. Den var 
gjord af halmmadrasser, öfverbredda med fållar af kalfskinn. 
Till hufvudgärd sydde man ihop af buldan en slags säck, så 
lång som bädden skulle bli lång, och fyllde den med halm. 
Den kallades »långjens» — d. v. s. långjöns. — För öfrigt 
lågo fårskinnsfällar utbredda i stället för täcken. 

Här skulle nu ungdomarne ligga. Hvar och en pojke 
borde skaffa sig en flicka, och om några blefvo utan, fingo 
de ligga å en särskild plats på bädden, kallad »Gäfle», der de 
sämsta och mest slitna sängkläderna voro. För att der i det 
längsta hålla munterheten vid lif, medförde man en koppar- 
kannflaska med bränvin. Den kallades »katta». Att här 
icke blef något sofva af i brådbrasket är lätt förstått. Här 
fördes ett förfärligt lif Man skulle kunnat tro, att man 
befunne sig bland de värsta vildar och icke bland åtminstone 
till namnet kristne menniskor. 

Gubbame, eller som det säges »gammeldomen», voro 
icke stort bättre. De tänkte ut alla möjliga slags »pojkstreck» 
för att ställa till spektakel åt ungdomen. Der gick t. ex. en 
upp på taket och släppte ett rep på hvilket han hängt en 
krok, ned genom skorstenen, medan en annan, som var i 
komplott med honom, gick in och försökte antingen med list 
eller i hemlighet få tag i »kattan» — och vips hängde den 
på kroken och försvann upp genom skorstenen. Kunde man 
då hinna ut och få ned stegen innan gubben på taket hann 
ned, så var det naturligtvis i sin ordning. En annan hade 
t. ex. borrat ett hål på väggen och derigenom smugglat in 
ett rep med en krok på ändan; en annan sökte haka fast 
kroken i »långjensen» och strax började denna »gå», dragen 
af osynliga krafter utanföre, hvarigenom naturligtvis allmän 
oreda på bädden uppkom. 

Att söka stjäla bort kläderna har varit ett vanligt spratt. 
Det har händt, att redan i början af bröllopet, sängkläderna 



152 Seder ock bruk, — Bröllop, 



på bädden, en mängd stöflar eller byxor o. s. v., blifvit bort- 
smugglade och hållits gömda ända till sista dagen. Då har 
man fått det nöjet, att se någon komma med ett helt lass 
kläder och ute på bröllopsgården anställa offentlig auktion 
derpå — naturligtvis endast på skämt. * 

Pojkarne sökte naturligtvis i sin tur göra allehanda knep 
åt gubbarne. Så hade de t ex. en gång å ett bröllop så grund- 
ligt trakterat en gubbe, att han till sist blef liggande fedlös 
i fähuset. Derpå hade de stoppat halm i ett torrt kattskinn 
som någon hade hittat på en vind, och lagt det på hans 
utsträckta arm. De bland gästerna, som icke deltogo i detta 
galna lefverne, eftersändes, hvarpå man visade att »den der 
gubben hade en »katta» sjelf, så att han icke behöfde låna 
deras!» 

Sålunda fortsatte kalaset under superi och otygladt lef- 
verne i flere eller färre dagar, ofta hela veckan. Sista nattea 
förekom en särskild dans, då de dansande styrde ut sig på ett 
ganska vidunderligt sätt. En s. k. näfverkasse — en slags 
bär-säck af näfver — fylldes med småsten och med denna 
på ryggen skulle karlarna dansa hvar sin dans. Brudgummen 
dansade första dansen och så fortsatte de öfrige. Kvinnorna 
deremot hängde en hop gamla qvastar o. d. på ett rep 
som bands om lifvet. Denna dans kallas »stenskasten».. 
De mest komiska uppträden kunde härvid förekomma. Var 
den dansande icke stark nog, tog »stenkassen» lätt nog öfver- 
balans och sä bar det, under de öfriges högljudda munterhet, 
af i ett hörn eller mot en vägg. Om någon icke kunde 
dansa, så fick en annan dansa i hans ställe, men han måste 
då sjelf stå och hålla stenkassen, så länge den dansen pågick.. 
Att dansa »stenskasten» var likväl icke allom tillåtet. Om 
der fans några, som icke velat underkasta sig att ligga på 



* Från andra trakter berättas att man låtit egame med kontanter be- 
tala sina inrop, hvilka penningar sedan lemnats till brudfolket» 



Seder och bruk, — Bröllop. 153 



bädden, eller icke legat hos en flicka under bröllopet, så hade 
de icke rätt att fa deltaga deri. Dessa skulle då sitta i ett 
hörn och med en klubba bulta på en askpåse. 

Sista morgonen kallades »remmarmoran» — remmar- 
morgonen — . Dä skulle alla, män och ynglingar, qvinnor 
och flickor dricka ur remmaren. Den, som icke ville dricka, 
fick en remmare häld öfver sig. Det blef en allmän fylla. 
Flickorna, en del, buro sig åt som tok under rusets infly- 
tande. Kom då någon, som annars icke deltog i galenska- 
pen, in för att se, hur det såg ut bland ungdomarne, borde 
han noga akta sig, att han icke, innan han visste ordet af, 
befann sig omkuUkastad på bädden. Tre ungherrar, som 
voro bjudna till ett bondbröllop för många år sedan, tittade 
en morgon in i stugan, för att se hur det såg ut på bädden. 
Men innan någon af dem hunnit besinna sig, hade tre flickor 
tagit hvar sin och kastat omkull på bädden, under förklaring, 
att äfven de skulle, »ha säg e bröse». 



4t « 



Största delen af de gamla bröllopssederna hafva nu mera 
försvunnit. I allmänhet far man nu fram till prestgården och 
viger sig, och bröllopskalasen räcka i de flesta fall endast en 
eller annan dag. De förmögnare låta dock gerna vigseln för- 
siggå i hemmet och söka inrätta sina bröllop så mycket som 
möjligt på gammaldags vis. Ungdomsbäddama vilja ock gerna 
hålla i sig, hvartill en anledning, ehuru ingalunda tillfyllest- 
görande, ofta kan vara, att söka i bristen på lämpliga husrum. 
Det är dock att hoppas, att äfven denna skamfläck snart skall 
försvinna från bjuråkersbröUoppen. 



154 Sagor. — y ätten Konseck. 



Sagor, sägner, minnesmärken och berättelser. 

Af sagor som förekomma och mer eller mindre äro 
sammanknippade med ställen i socknen, må följande anföras. 

Långt tillbaka, innan orten blef bebygd och kristen lära 
införd, bodde jättar och troll i bergen. Och då kristne ny- 
byggare började slå sig ned, blefvo de af desse jättar allt 
jemt oroade. En sådan förfärlig jätte, som hette Konseck 
och som ständigt var klädd i en stor jernhatt, blef ändtligen 
af de kristne öfvervunnen och dödad. Platsen der det skedde, 
var den hed, öfver hvilken nu vägen mellan Bricka och Norr- 
Dala byar går och som derför än i dag heter Konseck. Jät- 
tens stora jernhatt rullade ned till den nedanför heden flytande 
strömmen, samt blef med tiden öfverväxt med mossa och 
bildar nu en hög, kägelformig kulle, som heter »Jernhatt». 

Då man först började bygga en kyrka i Norrbo, kände 
sig trollen, som bodde i bjuråkersbergen på andra sidan Del- 
len, oroade, och ville förhindra detta byggande. En troU- 
qvinna eller jätteqvinna försökte då en gång, stående på 
Afholmsberget, att med sitt förklädesband slunga en sten 
öfver sjön mot den nya kyrkan, men bandet brast och stenen 
föll ned i sjön, ungefär på halfva vägen. Der ligger den 
väldiga stenen • ännu, tätt intill ångbätsleden mellan Norrboån 
och Friggesund, och skjuter flere meter upp öfver vattenytan, 
men hvarje gång, han nu hör ljudet af Norrbo kyrkklockor, 
vrider han sig. 

Bland andra sägner, som naturligtvis äfven äro att hän- 
föra till fantasiernas område, ehuru från senare tider, må anfö- 
ras berättelserna om två finnar, hvilka bodde, den ene på 
Trossnarfven och hette Kristoffer, den andre på Snipen. Båda 
voro förfarna i trolleri. 



Sagor, — Kristoffer pä Trossnarfven. 155 

En gång hade Kristoffer på Trossnarfven gått till bru- 
ket för att fa mala en spann korn. I qvarnen svarade man 
honom, att det icke gick an, emedan det icke fans tillräck- 
ligt med vatten i qvarnrännan. Han gick då upp på »herr- 
gåln», men fick der samma besked, och då han, missbelåten 
härmed, försökte resonnera, blefvo herrarna häftiga och visade 
ut honom, sägande: »Gå din väg; du hör ju, att det fins inte 
vatten.» Förbittrad utstötte gubben en ed och utbrast: »nog 
ska' ni få vatten, och det så, att bruket ska' bli lätt som en 
'humlepåse'». En tid derefler hade Kristoffer, som det heter, 
»kastat något i» Ahlsjö-sjön, så att den »kokade öfver». 
Vattenmassan störtade sig genom ådalen ned mot bruket, 
i sin fart åstadkommande samma mystiska verkan i längre 
ned liggande sjöar. Dammar och förbyggnader tjenade till 
intet och »hela bruket vardt slätt» heter det. »HerrgåPn och 
smedjor och byggnader sopades med, kreaturen flöto, bundna 
vid timmerstockar ur fähuset, och jernstängerna ur jernboden 
kröktes omkring björkarna på homoänget — då behöfde de 
inte klaga öfver, att det inte fans vatten».* 

En gång hade Kristoffer på Trossnarfven och Finnen 
på Snipen, ehuru bröder, blifvit ovänner, och Kristoffer skulle 
»ställa björn på Snip-finnen». Men som de voro nästan lika 
styfva trollkarlar, så kunde denne »ställa'n te'baka». En mor- 
gon, då »Snip-finnen» vaknade, var björnen på taket och höll 



* Att någon verklighet likväl kan ligga till grund för denna saga, är 
icke omöjligt. Är 1770 inträffade nemligen en stor vattenflod, som förderf- 
vade dels en af sten uppbyggd halldam, dels ock dammen vid Österbo mas- 
ugn, samt äfven bortförde en mängd rostad jemmalm. Skadan uppgick, enligt 
assessor Urlanders undersökning, för dambyggnadema till 24,035 daler och 
får den förlorade malmen till 14,560 daler. Huruvida äfven på sjelfva Hed- 
vigsfors floden förorsakat någon skada, uppgifves icke, men är nog antagligt. 
Enligt gamla kyrkoböcker bodde den tiden en gammal bonde, Kristoffer, pä 
Trossnarfven, född på Sniptorpet 171 1, dÖd 1773. »Han förde en ogud- 
aktig lefnad>, lyder den korta men talande minnesruna, som egnats honom. 



156 Minnesmärken. — Blodmyran, 

på att rifva hål, för att komma ned och taga honom. Då 
var det så nätt och jemt, att han i brådskan icke kommit 
ihåg, att »läsa rätta bönen för att fa honom tillbaka till Tross- 
narfven igen», men det lyckades. Och så fick björnen gå 
mellan Trossnarfven och Snipen till dess han hade nött ut 
fötterna! 

En annan gång hade Kristoffer olofligen huggit ett fall 
på brukets skog. Då kommo inspektören och länsmannen 
och skulle göra beslag derpå, men Kristoffer — han »gjorde 
så, att de inte kunde komma derifrån.* Då de hade gått 
der kring fallet i tre dygn, gick han dit och frågade, om de 
ville låta honom få ha det i fred, så skulle de få slippa der- 
ifrån, hvilket de naturligtvis lofvade och fingo så gå sina 
färde. 

Sålunda var Kristoffer en stor trollkarl, hvilken, bland 
andra märkliga gerningar, äfven »gjort det omöjligt, att det 
kan brinna skogseld på Trossnarfven». 

Af minnesmärken finnes här egentligen ingenting annat 
än de bekanta minnena vid Norrbo-gränsen efter gamla 
krigstider. De spår af skottvallar, som ännu märkas i sko- 
gen, i närheten af nuvarande länsmansbostället, ligga likväl 
inom Norrbo område;* den omtalade Blodmyran, hvarest det 
uppgifv^es, att gamla vapen äfven i senare tider hittats, ligger 
deremot inom Bjuråkers område. 

När de strider, hvaraf dessa vallar äro minnen, hafva 
inträffat, derom vet nu ingen något visst. Åtskilliga upp- 

* £q sägen förmäler, att Bjuråkers område förr sträckt sig ända ned 
till Norrboån, som då varit gräns mellan sockname. Men i mansbot för en 
ihjelslagen norrbokarl hade en bjuråkersbo måst lemna det jordområde, som 
nu tillhör Norrbo, vester om Norrboån. Förskansningama voro i sådant fall 
uppkastade på Bjuråkers område. 



Minnesmärken, — Gården d Skrämmars t , 157 

gifter gifva vid handen, att man skulle hafva att förlägga 
dem ända så långt tillbaka som till de tider, då utländske 
män sökte undertrycka landets egna inbyggare, och om 
hvilka strider rimkrönikan säger: 

»Hvar konungen hade ett fäste 

de svenske bygde två eller tre der näste: 

det var stor jämmer i Sverige då, 

ehvart man ville rida eller gå, 

då var ju fiender å båda händer, 

ehvart man såg eller vände.» 

Dessa vallar och dessa vid blodmyren funna vapen 
skulle alltså vara minnen från den strid under Engelbrektska 
resningen, i hvilken helsingarne, som samlat sig i Delsbo, 
under anförande af Erik Puke fördrifvit danskarne från de 
förskansningar, som de härstädes uppkastade. * 

Troligen är det ock frän den tiden som den sägnen 
härleder sig, hvilken förtäljer, att då en fiendtlig ströftrupp 
en gång trängt så långt upp som till Lia by, hade der en 
hop drängar och andra samlats och gömt sig i en gärd, och 
då fienderna kommo, hade de börjat slå på pannor och plå- 
tar och andra skrällande föremål, hvarigenom fienderna blifvit 
skrämda på flykten. Gården fick sedan namnet »Skrämmars», 
emedan der blefvo plundrarne skrämda. 

Huru dermed förhäller sig, vet man icke. Emellertid 
har i Lia funnits en gård med det namnet, ända tills den, 
vid det nu försiggångna skiftet, blifvit bortflyttad. 

Ett annat i sitt slag vördnadsbjudande minnesmärke, 
hvilket ända till det sista för alla, som farit der förbi, talat 
sitt allvarliga språk, var den s. k. Korstallen. Det var en 
fura, af vördnadsbjudande dimensioner, invid vägen mellan 
Ytter-hafra och Ramsjö byar. Vid hvarje likfärd, som haft 
sin väg der förbi, har man stannat och i »korstallen» inristat 



* En vik af Norra Dellen på Norrbosidan, strax vid utloppet i ån 
kallas än i dag Danskvik. 



1 58 Gamla krigsmän, — Grubb, Rönqvist m. fl, 

initialbokstäfverna till den dödes namn, samt år och data vid 
jordafärden. På sista tiden blef den väldiga furan så full- 
ristad med namn, så högt upp man möjligen kunde nå, att 
knapt en enda liten plats fans öfrig. En stor del voro af 
ålder blifna alldeles otydliga, men flere från 1600-talet kunde 
ännu for några år sedan urskiljas. > Korstallen >», som sålunda 
under lång tid stått som ett vittne om menniskans vansklighet, 
har dock slutligen sjelf dukat under för alltings förgängelse 
och ligger nu kullfallen. 

I Sveriges krigshistoria är Helsinge regemente inga- 
lunda illa anskrifvet och ännu finnes i folkets mun, samt i 
kyrkans böcker, en och annan berättelse om knektar äfven 
från denna socken, som pröfvat krigarlifvets besvärligheter.* 

En löjtnant Kjällbförn Wilhelmi Grubb, född prestson 
i Bjuråker, uppgifves hafva under Karl XI:s danska krig blif- 
vit skjuten vid Kristianstad 1677. 

Från Karl XII:s krig vet man om åtskilliga här från 
socknen, som deltagit i striderna och särskildt i det olyckliga 
slaget vid Pultava 1709. Kapten-löjtnanten Ronqvisty som 
bodde på Rönnebo och »tjenat Kongl. Maj:t och kronan i 
48 är samt deltagit i många blodiga fältslag mot rijksens 
fiender och derunder visat prof på manhaftighet», var fången 
i Sibirien från 1709 till 1721, men kom slutligen hem, efter 
många utståndna mödor. 

Under 1722 kommo ett par soldater, Erik Andersson 
Winter och en fältväbel, härifrån socknen, hem från Ryss- 
land, der de varit fångna i 13 år. De hade sålunda, äfven 
de, troligen blifvit fångna vid Pultava 1709. 



* Af de 442 knektar som 1552 mönstrades från Helsingland, voro 10 
från Bjuråker, Till jemförelse må anföras att från Bergsjö, Hassela och 
Gnarp tillsammans voro endast 18. (Widmark. Beskrifn. öfver Helsingl., 
sid. 150). 



Gamla krigsmän, — Lindqvist m* fl, 159 

I det minnesvärda Armfeltska tåget öfver fjellen mellan 
Norge och Jemtland vintern 17 18 — 19, der större delen af 
hans armé omkom, under outsägliga lidanden, af hunger och 
köld, återfinna vi äfven bjuråkersknektar. Ett par soldater^ 
Olof Larsson Sjöman och Berg (från Stråsjö) kommo hem^ 
men båda med bruten helsa. Sjöman hade förfrusit båda 
fötterna. 

En annan knekt, Johan Ställj som blef soldat 1709,. 
kommenderades till Pommern, deltog under general Stenbock 
i det segerrika slaget vid Gadebusch den 9 december 1712^ 
blef, jemte hela svenska armén, fången i kapitulationen vid 
Tönningen den 6 maj 171 3 samt förd till Danmark, derifrån 
han återkom 1719. 

Under pommerska kriget åren 1756 — 62 hade åtskilliga 
soldater och utskrifvet manskap gjorts till fångar och för- 
blefvo borta i många och långa år. Bland dessa var en^ 
som hette Lindqvist från Angebo by. Han utkommendera- 
des i kriget 1760. Efter endast några månaders tjenstgöring 
tillfångatogs han af fienden, och tvingades att antaga preus-^ 
sisk krigstjenst samt användes i deras krig mot Österrike, 
der han deltog i många blodiga strider i Sachsen, Schlesien 
och Böhmen. Vid 7-åriga krigets slut qvarstannade han i 
preussisk tjenst bland garnisonstrupperna i Stettin i 17 år. 
Men då blef hemlängtan honom för stark och i sällskap med 
en kamrat, en finne, beslöt han att rymma. Vid en tillfällig 
permission på några timmar, hade de bemäktigat sig en båt,, 
med hvilken de färdades utför floden Öder samt vidare öfver 
Oderhafi*. Det var en ytterst svår färd. Hvarje stund fruk- 
tande att blifva ertappade, måste de om dagarna söka dölja 
sig, gömda i vass och bakom skär, samt färdades under 
nättema. I brist på föda åto de slutligen hufvudena på sina 
träpipor. Vid ett tillfälle hade de vid stranden träfi*at en 
pojke, hvilken de beslöto mörda genom att dränka honom,» 



i6o Gamla krigsmän. — Lindqvist» 

sedan han förklarat sig icke kunna skaffa dem mat, utan att 
någon finge veta det. Pojken vågade dock icke närma sig 
dem så, att de kunde få utföra sin föresats. De erbjödo ho- 
nom då en slant, som de räckte honom på en åra, om han 
lofvade att icke yppa, att han sett ett par män i en båt. 
Efter 14 dagars utståndna mödor nådde de slutligen svenska 
Pommerns gräns, och Lindqvist återkom till hembygden 1779, 
sedan han varit borta i 19 år. 

Då Lindqvist utkommenderades hade han här hemma 
en hjertans kär, som han lofvat trohet. Till henne hade 
hans håg och längtan alltjemt stått och för henne och för 
kärleken till hembygden hade han satt sitt lif på spel och 
rymt. Dä han nu närmade sig hemtrakten, var det derföre 
icke utan, att hans hjerta började slå i raskare takt, trots det 
sträfva omhölje, de årslånga lidandena och mödorna hade 
skapat. 

I hagen bakom kyrkan träffade han en flicka, som 
vallade getter. Henne frågade han om hon kände någon 
som hette » -Anna», och om hon lefde. 

»Ja, de kalla min mamma så», svarade flickan. 

Det klack till i bröstet på honom! Anna var sålunda 
«n annans! Han hade nog fruktat något sådant, ehuru han 
i det längsta hållit hoppet vid lif, men då han nu stod inför 
verkligheten, kändes det så obeskrifligt bittert. 

Han steg upp, torkade bort en tår ur ögonvrån med 
rockärmen och gick. — 

Ännu en gång pröfvade Lindqvist krigets lek. Han tog 
ny soldatlega och utgick till Finland mot ryssen 1788. Men 
äfven härifrån återkom han till hemorten, der han vid 85 års 
ålder dog hemma på sitt soldattorp. 

Om ett par andra i samma pommerska krig utskrifna 
personer förekommer äfven berättelser. Efter långvarig fån- 
genskap lyckades det äfven dem, att rymma och komma 



Gamia krigsmän* — Erik Tiger, i6i 



hem. En af dessa var bondson, den andre bonde från Berge 
by. De hade länge ansetts döda och då bonden kom hem, 
fann han en ny husbonde i gården — hustrun hade in- 
gått nytt äktenskap. Han kom hem en julafton, berättas 
det. Ingen kände honom. Han begärde att fa låna hus 
öfver julen, men man var icke synnerligt villig dertill — 
»gål'a-kärrarf ville man helst slippa under helgen. Emeller- 
tid fick han ändtligen löfte att få stanna, och då det blef 
kväll och man skulle lägga sig, skulle den främmande karlen 
fa ligga i en obegagnad säng inne i stugan, der husbond- 
folket sjelfva lågo. Men då den nye husbonden hängde sina 
kläder på den vanliga spiken, kunde den främmande icke 
längre hålla sig — han flyttade bort kläderna på en annan 
plats, satte sina egna kläder på spiken och sade, med af rö- 
relse darrande röst: *här har mina byxor hängt förr, här 
komma de ock hädanefter att hänga.» 

En fourir, Erik Tiger från Norrberg, deltog äfven i pom- 
merska kriget. Han utgick 1760 och redan den 14 nov. s. å. 
blef han fången samt tvingades att antaga preussisk krigstjenst, 
hvarunder han deltog i Kolbergs försvar, som belägrades af rys- 
same. I striderna mot österrikame blef han af dessa tillfånga- 
tagen samt förd till staden och fästningen Ulm i Schwaben, samt 
tvingad att ingå i österrikisk krigstjenst 1762, bland hvafs 
trupper han afgick i garnison till Italien 1763. Här erhöll 
han dock afsked ur österrikiska krigstjensten den 20 juni s. å. 
och reste, på egen bekostnad, hem, samt instälde sig vid 
Delsbo kompani den 17 december. Han befordrades 1770 
till korpral och 1783 till fourir samt utgick såsom sådan i 
kriget med Ryssland 1788. Året derpå erhöll han afsked 
samt dog hemma den 16 april 1807. 

Vidare nämnas korpralen Jonas Lindblom från Änga 
som blef soldat vid 20 års ålder och deltog i pommer- 
ska kriget 1757 — 62 samt såsom vice korpral i hela finska. 

Gamla Minnen, 11 



1 62 Gamla krigsmän, — Hjelte, Skänk, m, fl. 

kriget 1788 — 90; Lars Bergqvist från Sjövik och Lars Orre 
från Änga, hvilka deltogo i hela pommerska kriget (1756 — 62). 

Af soldater, som deltagit i finska krigen, nämnas Kämpey 
som var med i både 1788 — 90 och 1808 — 9 års krig, deltog- 
i många träffningar samt blesserades i venstra axeln. Han 
fick ett mycket berömligt afsked med underhåll från Vad- 
stena krigsmanshuskassa. Olof Muhr från Ramsjö blef skju- 
ten i slaget vid Savolax 1790; Erik Hjelte från Gärde som 
blef soldat 1788 och utgick genast i kriget, der han deltog 
i flere affärer, hemkom 1791, befordrades till korpréd 1793 
och deltog sedan under 1808 ars krig. Afven han fick ett 
berömligt afsked, blef på gamla dagar kyrkvaktare och dog 
1828. Olof Berg från Afholm och Olof Krans, hvilka del- 
togo i 1788 års krig, samt Jonas Lek, som deltog i 1808 — 9 
års finska krig och 18 14 i fälttåget till Norge, förtjäna ock 
nämnas. 

Enligt anteckningar i gamla kyrkoböcker hade under 
kriget i Finland 1789 — 90 26 unga knektar härifrån dels 
stupat i fältslagen och dels dött i rötfeber* och i 1808 — 9 
års krig hade 23 unga män från denna socken stupat. 

o 

Åtskilliga små pikanta tilldragelser från slagfälten, deri 
bjuråkersknektar spelat en rol, berättas. 

Tillsammans med ett par kamrater hade en soldat, 
Skänky vid ett tillfälle, under finska kriget, lyckats skaff*a sig 
litet smör till det magra bröd, som kronan bestod. Man var 
just i färd med att inne i en lada dela smörförrådet, då en 
fiendtlig kanonkula genombröt väggen och sträckte hans båda 
kamrater liflösa, med afslitna hufvuden, till golfvet. Hvart 
smörbiten tog vägen, fick Skänk aldrig tid att tänka på. 

En natt hade samme Skänk varit utsänd som spion att 
rekognocera trakten och utforska fiendens ställning. OfÖrmo- 
dadt sammanstötte han med en ryss, som antagligen var ute 



* Många af dem ligga begrafua i Pojo sockea i Finland. 



Signeri och vidskepelse. 163 



i samma ärende. Drifna af samma ingifvelse, för att undgå 

hvarandras skott, hukade de sig ned på hvar sin sida om en 

sten. Nu voro goda råd dyra! Dén, som först reste sig, 

hade naturligtvis att bereda sig på, att få mottaga sin fiendes 

mördande gevärskula. Om en stund tyckte sig ryssen märka 

svenskens hufvudbonad så sakta höja sig öfver stenens kant, 

och med säker hand affyrade han sitt gevär med den verkan, 

att svenskens kask tumlade till marken. Ögonblicket derpa 

reste sig Skänk, lade an, och nästa minut var ryssen i en 

annan verld. Skänk hade öfverlistat sin fiende. Han hade 

satt sin kask på bajonetten och visat den öfver stenen, och 

i mörkret kunde ryssen icke urskilja knepet. 

« 4: 



Signeri och vidskepelse ha förr varit allmänt rådande 
och äro det ännu ganska betydligt, ehuru icke så, som förr. 
Det torde måhända icke vara olämpligt att omnämna ett och 
annat. 

För att få lycka i huset skulle man kasta en oblekt 
garnhärfva — helst blångarn zzz »togarni — pä den sidan af 
taket, som vette mot norr. 

Då kreaturen på våren första gången släpptes ut ur 
fähuset, skulle man lägga en qvist, en käpp eller dyl. utanför 
dörrtröskeln till fähuset eller sätta en knif i väggen ofvanför 
dörren, så blefvo kreaturen bevarade för olycka. 

Skulle man gå öfver ett dike eller en gärdesgård, var 
nödigt, att kasta en nypa snus i diket eller öfver gärdesgår- 
den. Såsom exempel på huru stark folktron på kraflen af 
sådant förfarande varit, må nämnas, att då en bro öfver 
strömmen en vår stod i fara att förstöras af vattenflödet, 
tillgrep en gubbe, i sin ifver att rädda bron, det medlet, att 
kasta sin snusdosa med hela sitt innehåll i strömmen. Och 



1 64 Signeri och vidskepelse. 



då bron uthärdade vårflodens tryck och stod qvar, anförde 
han af varmaste öfvertygelse, att, derest icke han kastat 
snusdosan i strömmen, så hade bron aldrig stått. 

Skulle man ut på fiske, vare sig vinter eller sommar, 
var nödvändigt att hälla några droppar bränvin eller kasta 
en metallbit eller åtminstone en smula snus i sjön, så lycka- 
des fisket bättre. För öfrigt skulle man åtminstone spotta 
på masken då man satte den på kroken. 

Att »spotta för sig» eller »göra kors» är för öfrigt van- 
ligt, då något ovanligt inträffar, för att undgå olycka. 

Skall man klippa eller skära naglarna, bör man för den 
skull med saxen eller knifven »göra kors» inuti och utanpå 
handen. 

Besvärjelser hafva ofta förekommit. Och besvärjelse- 
formler samt särskilda åtgärder ha funnits snart sagdt för 
allt möjligt: för att *stä blod» — få blödning att stanna — ; 
»göra för vred» — bota vrickning — , »hugga bort knarren» 
— bota knarrande i lederna — , »göra mot ormbett», »sätta 
bort tandvärk», »göra mot iråk», o. s. v. 

Några af dessa sätt må antecknas: 

Att »hugga bort knarren» går till på det sättet: Man 
väljer ett hus, i hvilket finnas tre dörrar midt emot hvaran- 
dra, d. v. s. mellan fyra rum. Den, som skall botas, lägger 
t. ex. handen, om det onda sitter i handleden, eller sätter 
foten, om det är i fotleden, på tröskeln, och undergöraren 
hugger med en yxa »öfver leden», d. v. s. han står på ena 
sidan om den lidande och hugger yxan i tröskeln på andra 
sidan om honom. Vid första hugget säger han: »Jag hugger». 
Andra gången: »Hvad hugger jag?» Då svarar den, som 
skall botas: »Knarren!» Så hugger undergöraren för tredje 
gången i tröskeln och säger: »Ur leden och i veden». Cere- 
monien upprepas i hvar och en i de tre trösklarne — och 
hjelper ofelbart, naturligtvis. * 



Signeri och vidskepelse. 165 



Att * sätta bort tandvärk» tillgår på följande sätt: Man 
går till någon, som förstår sig på saken. Denne täljer tre 
trästickor (somliga använda sju — antalet är icke så noga, 
bara det är udda antal) med hvilka man petar omkring den 
värkande tanden, tills blod fäster sig på dem. Så skall man 
uppgifva sitt namn och sin fars namn, hvarefter den »kloke» 
går bort och klyfver en granbuske i toppen samt under utta- 
landet af en hemlig formel sätter stickorna i öppningen intill 
märgen, hvarefter han binder ihop sprickan. 

Det hjelper förstås, men om någon kommer och hugger 
omkull busken, så flr han tandvärken sju resor värre. 

Många bes^ärjelseformler äro jemförelsevis »oskyldiga» 
om de än äro bevis på vantro. Andra deremot äro minst 
sagdt ruskiga. 

T. ex. den, som användes för att *stä blod» — komma 
blödning att stanna — . Det tillgår sålunda: Man blåser på 
det blödande stället och sägeV: »Blod stå! Som den man, 
som i helvetet står!* Besvärjelsen repeteras tre gånger. 

Ofta förekommer Guds och Jesu namn, jungfru Marias 
eller »Sancte Pers» namn, i dessa besvärjelser. De torde i 
allmänhet vara lemningar från hedendomen, ehuru medeltidens 
religiösa åskådningssätt på dem utöfvat sitt inflytande. Men 
att de hafva kunnat bibehålla sig allt intill vår tid är högst 
egendomligt, ehuru det ännu mångenstädes förekommer. 

o 

Åtskilliga andra sätt och medel för mer romantiska 
ändamål flnnas. 

För att t. ex. en flicka skall få veta hvad hennes till- 
kommande skall vara, finnas åtskilliga sätt. Ett är, att hon 
en skärtorsdagsnatt skall gå tre gånger omkring en jordfast 
sten, »mot solen», hvarvid hon för hvarje gång skall knacka 
på stenen med en nyckel, som suttit i sitt lås öfver en jul- 
natt. Då hon gått tredje hvarfvet, skall hon stiga upp på 
stenen och lyssna. Hon får då höra ett ljud, som påminner 



1 66 Signeri och vidskepelse. 



om sin tillkommandes sysselsättning. Om det låter som om 
någon tröskade, är han en jordbrukare; om det hamrar, är 
han en smed, o. s. v. 

Ett annat sätt är, att om hon hittar ett omalet sädes- 
korn i brödet, skall hon sätta det i väggen öfver dörren till 
det rum, der hon har sin sofplats om nättema. Hennes till- 
kommande har samma namn och ungefär samma sysselsätt- 
ning som den man, hvilken derefter först går in genom den 
dörren. 

Ett tredje sätt är att äta »drömströmming». Hon steker 
tre salta strömmingar som hon, innan hon går till sängs, äter 
utan bröd, »moPa» som det heter, hvarvid hon skall börja 
med stjertama. Hon far inte tala med någon, inte skratta 
och inte dricka. Så skall hon gå och lägga sig, men hon 
bör gå baklänges i säng, och då drömmer hon, att någon 
kommer och ger henne något att dricka — det är hennes 
tillkommande. Att äta drömströmming är antagligen ännu 
ett ganska vanligt nöje bland bygdens unga tärnor. 

Kloka gubbar och qvinnor finnas ännu här och hvar. 
Hvarje socken i trakten har vanligen sin undergörare, hvilkas 
anseende visserligen mer och mer aftager, men hvilka dock 
ännu af många betraktas såsom ganska öfverlägsna personer 
och anlitas för snart sag^ alla möjliga fall. 

Om en ko har kommit bort i skogen, eller om en gris 
blifvit sjuk, eller om man har blifvit bestulen o. s. v., tros 
dessa ega förmåga, att antingen skaffa till rätta det stulna eller 
framvisa gerningsmannens bild i ett bränvinsglas, eller på ett 
slags öfvernaturligt sätt kunna bota det onda. Såsom medel 
använda de samtliga i allmänhet bränvin och uttala besvärje- 
formler. Den som besöker dem bör för den skull vara för- 
sedd med en liten flaska bränvin. I bränvinet föregifva 
de sig kunna se hvem som stulit, hvem som åstadkommit 
sjukdomen o. s. v. De göra med en knif kors i bränvinet 



Religiositet, nykterhet ock sedlighet» 167 

och mumla sina besvärjelser samt gifva vissa föreskrifter 
huru man i hvarje föreliggande fall skall gå till väga. 
Orsaken hvarfÖre underkuren icke hjelper förklaras alltid på 
ett eller annat sätt — man har icke gått rätt tillväga o. s. v., 
medan man alltid har till hands någon mer eller mindre djerft 
tilltagen historia från annat håll till bevis för undergörarens 
förmåga, hvilken då håller den möjligen svigtande tilliten der- 
till uppe. 

TroUgubbarnes antal minskas dock och tilliten till deras 
förmåga aftaga. Upplysningen skingrar äfven här allt mer 
och mer vantrons och vidskepelsens mörker och man börjar 
inse det galna i att anlita slika personers biträde. 



Religiositet, nykterhet och sedlighet. 

Med afseende på det religiösa kan befolkningen sägas 
hafva varit mycket mera kyrksam förr än nu. Men huruvida 
denna flitigare kyrkogång kan anses såsom bevis för någon 
djupare gudsfruktan är ovisst, snarare är den att betrakta 
endast såsom bevis för, att en större yttre vördnad för hvad 
som ansågs heligt då fans än nu, och ett skönt exempel, 
hvaraf äfven vår tid kan hafva att lära, är den ifver befolk- 
ningen lade i dagen vid sin kyrkbyggnad på 1750-talet. Att 
likväl här och hvar några funnits som af djupare bevekelse- 
grunder deltagit i denna flitiga kyrkogång är nog antagligt, 
ehuru vi icke känna något särskildt derom förr än under förra 
hälften af detta århundrade, då en och annan personlighet träder 
oss till mötes. En torparson, Olof Strömberg, från Norrbergs 
by har gjort sig känd i det hänseendet. Sedan han omkring 
1827 tillika med åtskilliga andra bland ungdomen i byn kommit 
till allvarligare omtanke om sin andliga ställning, hade han efter 



1 68 Religiositet^ nykterhet och sedlighet. 

några år börjat känna en inre maning, att bland befolknin- 
gen i de vidsträckta skogsbygderna fa predika Guds ord- 
Härom rådibrande sig med dåvarande pastor Sefström, lärer 
han fatt det svaret, att det finge han nog; men att det vore 
icke värdt att försöka hemma, utan han kunde heih-e gå »norr 
om bergen».* Han lärer sedan utvecklat en liflig verksamhet 
såväl i Hassela som Bjuråker. 

Under 1840-talet lärer en andlig rörelse gått öfver trakten. 
Det var då den beryktade pastor A, G. Sefström arbetade 
så mycket for gudsfruktan och nykterhet.** Omkring 1860- 
talet började baptistiska lärosatser vinna insteg i öfre delen 
af socknen, hufvudsakligen genom inflytelse från Hassela. De 
hvilka omfattade dessa åsigter och for öfi^igt de, som visade 
något djupare intresse for religiösa ting, utsattes för mycken 
förföljelse. Så berättas t. ex., huru, då en baptist 1863 hade 
dött, man lade honom i en likkista och förde honom till fore- 
ståndaren for baptistgruppen, under uppgift, att presten sagt, 
att liket af en baptist icke kunde få begrafvas i kyrkogården^ 
Denne hade nu den döde hos sig i nio dygn, under hvilken 
tid han skref till kontraktsprosten om forhållandet, hvilken 
genast svarade, att han skulle gå till presten och på allvar 
fråga om han ej ville begrafva liket. Härtill vägrade då alls icke 
denne, utan beordrade dem, sam fort dit den döde, att 
genast fora honom till kyrkogården, då liket i vanlig ordning 
begrafdes. Huruvida presten någonsin nekat begrafva den 
döde är osäkert; möjligen var hela tillställningen ett uttryck 
af grannarnes fiendskap. 

På senare tider har dock förföljelsen mot dem som sam- 
las till enskilda sammankomster upphört. Ett bönehus upp- 



* D. v. s. till Hassela. Strömberg flyttade 1846 till Norge der haa 
dog 1865. 

** I mars 1846 höll han gemensamt med andra nitiska prester ett 
missions- och nykterhetsmöte i Frisbo by. 



Religiositet, nykterhet ock sedlighet. 169 

fördes i Norrberg 1877 af baptister och andra gemensamt. 
Äfven- senare hafva andliga rörelser öfvergått vissa trakter af 
socknen. I nedre delen af socknen byggdes ett frikyrkligt 
bönehus 1882, men någon större anslutning hafva ingendera 
af de religiösa riktningarna erhållit. 

Spirituösa drycker användas ännu ganska betydligt ehuru 
förhållandet fordom torde hafva varit ännu värre, så att en 
förbättring utan tvifvel kan sägas hafva inträdt. Under nyk- 
terhetsrörelserna på 1830- och 40-talen hade socknen förmå- 
nen, att i komminister A. G. Sefström ega en nykterhetens 
ifrige befrämjare,* och på senare åren hafva åtskilliga nykter- 
hetsföreningar bildats här och der inom socknen, egentligen 
s. k. loger eller underafdelningar af den från Amerika ut- 
bredda nykterhetsorden »Goodtemplars», hvilken orden i 
Sverige nu mera förekommer i tvenne grenar, en allmän verlds- 
orden och en nationel, svensk orden. Båda grenarne hafva 
loger inom socknen. Dessutom finnas en eller ett par före- 
ningar tillhörande nykterhetssällskapet Blå Bandet. 

Snus och tobak användes allmänt. Icke blott män och 
pojkar tugga snus eller röka tobak, utan ock det öfvervägande 
flertalet af qvinnorna röka — något som ingalunda hedrcir dem. 

Den allmänna sedlighetens ståndpunkt gifver sålunda 
ännu ganska mycket att önska. Nattlöperi och dryckenskap 
florera ännu allmänt bland den yngre delen af den manliga 
befolkningen, om ock aktningsvärda undantag gifvas. Men 
vid en jemförelse mellan nu och fordom, torde dock förhål- 
landena i åtskilliga fall hafva bättrats. Man berättar t. ex. 
att knektarne fordom kunnat redan inne i kyrkan börja knäppa 
upp linningarna på sina skjortärmar för att då de kommo ut 



* Pastor Sefström deltog d. 15 — 17 juni 1846 i De Nordiska Nykter- 
hetsföreningames allmänna möte i Stockholm, såsom ombud för flere nykter- 
hetsföreningar i Norra Helsingland. 



lyo Sedliga förhållanden, — Svärd, 

vara färdiga att taga ett nappatag*. Sådant kan nu mera 
icke förekomma. Man är i allmänhet benägen att tycka, 
att det onda tillväxer och att det varit bättre förr, men det 
torde ofta bero derpå, att man så lätt glömmer det förflutna 
för det närvarande. Brott mot sjette budet förekomma dock 
ofta och de oäkta barnens antal snarare ökas än minskas 
och utgör en ganska stor procent af de årligen födda. Oär- 
lighet är deremot mindre märkbar. Nog hafva förekommit 
och förekomma ännu en och annan gång oklarhet i uppfattnin- 
gen af begreppet mitt och ditt, men jemför man förhållandet 
med andra trakter, torde jemförelsen icke utfalla så ofördelaktigft. 

En och annan, som nästan kan sägas haf^a drifvit be- 
skattandet af nästans tillhörigheter såsom yrke, har dock 
funnits och vi vilja i detta sammanhang anföra berättelsen 
om en soldat, som häruti synnerligen utmärkt sig. 

Denne soldat. Svärd hette han, lärer varit en synnerli- 
gen slug och förslagen man. Sedan vederbörande flere gånger 
förgäfves sökt komma på honom för hans tjufstycken, hade 
de på sin sida lyckats vinna en person vid namn Stål som 
i någon mån deltagit i och hade kännedom om Svärds brag- 
der, och genom honom skulle man nu locka Svärd i en fälla. 
Man visste att Svärd i sjön utanför Friggesund hade silf^er 
nedsänkt och planen var, att Stål skulle underrätta Svärd om 
att kringresande uppköpare kommit till socknen och att till- 
fälle till försäljning af det stulna sålunda gåfves. Silfverknytet 
skulle derföre på natten uppfiskas, men vid landstigningen 
skulle de mötas och gripas af vid stranden gömda spejare, 
hvarvid Stål skulle tillåtas fä undkomma. Emellertid hade 
planen blifvit bekant för någon af Svärds hemliga gynnare, 
hvilken underrättat honom derom. När derföre Stål kom för 



* Enligt 1 62 1 års dombok, hade straff ådömts för »knuffningar, slags- 
mål och hårdragningar på k3rrkovall och i sockenstuga», samt > slagsmål i 
ölstugor» (Widmark, beskr. öfver Helsingl., sid. 270). 



Sedliga förhållanden. — Svärd. 171 

att tala om, att köpare till det stulna silfret funnes, sade 
Svärd: »Ja, men jag har mer på ett annat ställe, det är 
väl bäst, att vi ta' det med också». Stål gick in på det, 
och båda följdes åt upp i en ofvanför byn belägen bergs- 
backe, der Svärd uppgaf sig hafva gods gömdt. Komna till 
det föregifna stället, tog Svärd en spak för att dermed lyfta 
upp en stenhälla, och uppmanade Stål, att lägga sig ned och 
draga fram det gömda. Men då Stål var färdig, så, istället 
för att lyfta upp stenhällan, slog Svärd honom i hufvudet 
med spaken. Sedan han härefter tilldelat honom flere slag, 
till dess han antog att han vore död, gick han sina färde. 
Vid den öfverenskomna tiden på natten gick Svärd sedan 
ensam till sjön, tände ett bloss liksom för att Ijustra, sökte 
rätt på silfverknytet, stötte derpå blosset i sjön samt rodde 
i mörkret bort. 

De på stranden gömda, hvilka nu väntade att ändtligen 
fa den listige tjufven fatt, funno sig ännu en gång dragna 
vid näsan. 

Emellertid var den stackars Stål icke död, såsom Svärd 
trott, utan qvicknade omsider till, ehuru han var mycket 
sönderslagen. Oförmögen att gå, och med ögonen igensvälda 
så att han ingenting såg, kom han, ett par eller tre dygn der- 
efter, en söndagsmorgon framkrypande till ett ställe vid 
skogskanten, dit han vägledt sig af ljudet af klockringnin- 
gen i kyrkan. Af fruktan för Svärds hämnd, vågade man 
der likväl icke hysa honom inom hus, utan hade honom 
gömd i ett skäckthus nere vid bäcken, dit man gick och 
såg om honom. Han flyttades senare till sitt hem och kom 
sig så småningom, samt lefde sedan länge, men aldrig mer 
vågade han. tillhandagå rättvisans tjenare för att fa Svärd 
fast. 

En annan gång ansågo sig vederbörande böra företaga 
en husvisitation hos Svärd, men med anledning af den skräck. 



172 Sedliga förhållanden, — Svärd. 

en hvar hyste för hans kända hänsynslöshet, hade åtskilliga 
af sockenboarne, presten och några bland de mer fram- 
stående bönderna, medföljt kronobetjeningen. Framkomna 
öfverlades om lämpligaste sättet att gå tillväga, och beslöts, 
att presten borde först gå in ensam och söka tala med Svärd, 
vädjande till hans samvete och hans »bättre jag», som man 
antog ännu icke vore alldeles förstummadt. Och man hop- 
pades så mycket mer på framgång af ett sådant tillväga- 
gående, som Svärd för tillfället var sängliggande, till följd af 
någon opasslighet. Då presten, antagligen dåvarande kom- 
minister Sefström, kom in till honom, beklagade han, att han 
ingenting hade att bjuda pastorn på. Men då han vid något 
tillfälle i prestgården blifvit undfägnad med godt dricka, bad 
han, att pastorn, om han vore törstig, ville hålla tillgodo med 
vatten, som var det enda de hade. Pastorn förklarade sig 
ingenting behöfva, men Svärd nödgade honom, och då han, 
för att göra Svärd till viljes, vände sig, för att dricka ur 
ämbaret, som stod vid dörren, slungade Svärd efter honom 
en stor, hvass täljyxa, som han hade liggande nedanför 
sängen. Yxan, som for tätt förbi pastorns hufvud, mot hvil- 
ket hugget var riktadt, träffade istället dörrposten. Dermed 
var också pastorns underhandling afbruten och han tog 
skyndsamt reträtten ut genom dörren. 

Slutligen lyckades det dock myndigheterna att nå den 
djerfve och förslagne förbrytaren med lagens arm, då Svärd 
en qväll, i sällskap med någon annan, gjorde ett försök, att 
skjuta länsmannen i dennes bostad. Länsmannen undgick 
det tiUämnade dådet endast derigenom, att han stigit upp 
från sitt arbetsbord, och kulan, som afsköts af de utanför 
fönstret, nere på landsvägen stående banditema, släckte endast 
det brinnande ljuset, som stod på bordet Händelsen hade 
likväl åsetts af någon, som, vid skenet från det blossande 
fängkrutet, igenkänt Svärds ansigte, och en söndag, då Svärd 



Sedliga förhållanden, — Folkbildningen, 173 

stod på kyrkparad, blef han gripen och häktad samt dömdes 
till flere års fästning. Då han, efter utståndet straff, kom 
hem, sade han till sin hustru: »Hä värst långan kerseväg 
for mäg dä här, käring!» 

Sitt gamla lif fortsatte han till sin död. Hans slut om- 
talas såsom särdeles upprörande. Han omkom, vid lösgörande 
af ett timmerfäste i Friggesunds-strömmen. Ingen af flott- 
ningsarbetarne hade vågat sig ut, men Svärd gjorde försöket, 
under det kamraterna höUo en lina, som han hade slagit om 
sitt lif, för att,, i händelse af behof, kunna rädda honom. Då 
fästet lossnade, hördes han utropa: »Gapa nu .... så far du 
mat!» Då det lyckades att draga upp honom ur vattnet, 
var han redsm död. 

Såsom karaktäristiskt för folkets betraktelsesätt må 
nämnas, att det vid deras berättelse härom alltid säges, att 
man icke kunde draga upp honom, förr än han var död. 
Det ligger hos dem en slags föreställning om, att den onde 
direkt tog honom och icke släppte kroppen förr än lifvet flytt. 



Folkbildningen har i allmänhet befunnis sig på en jem- 
förelsevis låg ståndpunkt. Men redan d. 4 sept. i768beslöto 
sockenboarne på allmän sockenstämma, »på grund af Dom- 
kapitlets cirkulär och K. M:ts vilja», att klockaren > såsom en 
studerad person och ganska väl fallen för att informera barn» 
skulle fara omkring i socknen och hålla skola rotevis efter 
presterskapets indelning på grund af barnantalet. I arfvode 
härför skulle klockaren bekomma 12 öre k:mt för hvarje barn, 
samt kost och husrum i skoldistrikten. Och enär han häri- 
genom hindrades att fullgöra sitt åliggande, att fortskaffa kloc- 
kareposten, erbjöd sig komminister Erik Wiklund, att under 
ett års tid ombesörja denna post till Bergsjö och Hassela, 



174 Folkbildningen, — Skolväsendet» 

till dess församlingen hunne öfverväga huru saken skulle be- 
qvämast kunna ordnas. Till Delsbo skulle klockarens husfolk 
fortskaffa densamma. Utom detta lofvade socknemännen, att 
då klockaren höUe skola aflägset från kyrkan, någon i roten 
skulle skjutsa honom till kyrkan >lögerdagen». Huruvida 
detta beslut kommit till ordentligt utförande är icke kändt, 
men den näst siste klockaren vet man höll skola pä bruken 
under 8 månader om året en tid af omkring 40 år. 

Konsten att läsa har sålunda blifvit någorlunda tillgodo- 
sedd äfven från längre tid tillbaka, ehuru undervisningen na- 
turligtvis då inskränkte sig till hufvudsakligen innanläsning 
och katekesen. En och annan af allmogens söner höjde sig 
ock i bildning utöfver den vanliga nivån. Sålunda namnes 
en Erik Bergner, bondson från Berge, som blef prest och dog 
1783 såsom utnämd komminister i Tensta och en Petrus Strå- 
lin från Stråsjö, komminister i Rasbo och Kil. . Äfven klocka- 
ren, Peter Svedin från Svedjebo, som blef den förste skol- 
läraren, hade genomgått Hudiksvalls Trivialskola och Sträng- 
näs gymnasium samt blifvit student vid Upsala universitet. Äfven 
senare har funnits allmogesöner från socknen som blifvit prester. 

Skrifkonsten deremot har här som annorstädes varit 
föga utbredd, tillföljd hvaraf en hvar plägade hafva ett sär- 
skildt bomärke som vid handlingars underskrift ritades vid 
det af någon annan skrifna namnet.* Folkskolan vid kyrkan 
upprättades på 1840-talet och nu mera finnas 4 fasta folk- 
skolor och 6 på två stationer hvardera flyttande mindre folk- 
skolor med 14 skolhus. 

Kostnaden för skolväsendet uppgick under 1889 till 
6,177 kr. 93 öre utom 2,687 kr. 6j öre som utgafs för re- 
paration af skolhus, hvartill dock ett bidrag af 1,542 kr. 2 öre 

* I sammanhang härmed må nämnas, att de gamle gårdame haft 
sina särskilda namn, och såsom exempel på egendomliga gårdsnamn må an- 
föras: Junkars, Kus*, Juans, Unas, Syls, Törs, Bjams o. s. v. I allmänhet 
begagnas dock vanliga personnamn; Per-Ols', Jons'as, Lass'as, o. s. v. 



Folkbildningen, — Sockenbiblioteket, 175 

erhölls från brandstodsbolag för tvenne inträffade brandskador. 
Till lärarelöner bidrsiger staten med två tredjedelar. 

Under pastor Sefström d. y. tid bildades i socknen ett 
sällskap — »Bjuråkers läsesällskap» — som anskaffade ett bok- 
förråd af hufvudsakl^ast religiös- och nykterhetslitteratur. 
Huruvida detta sällskap kom att utveckla någon synnerlig 
lifaktighet är icke kändt. Biblioteket torde icke varit mycket 
användt.* Emellertid blef detta sällskaps bokförråd grunden 
till det 1857 för 50 Rdr Banko inköpta sockenbiblioteket, 
hvilket dock nu mera föga anlitas. 

På senaste åren har spridning af tidningar i betydlig 
mån tilltagit, hvarigenom läslusten naturligtvis äfven tillväxer* 
Huruvida äfven förmågan att bedöma innehållet i alla de 
olika slag af tidningar som här läsas, hinner i allmänhet 
utveckla sig i samma mån, är dock tvifvelaktigt. 



Kommunikationer. 

De äldsta samfärdsmedlen hafva varit rid- eller klöfjevä- 
gar, sådana som ännu begagnas till fäbovallarne på skogarna.** 
Der det så lämpade sig användes naturligtvis vattenvägar så 
mycket som möjligt, och Dellen erbjöd i det hänseendet för 
en stor del af trakten en synnerlig beqvämlighet. Båtar af 
samma slag som användts på de stora Dalsjöarne och äfven 
på andra håll här i Helsingland, hafva allt intill de sista år- 
tiondena begagnats på Dellen för kyrkfarder, äfven fastän 
landsvägar funnits. Dessa båtar hade ända till 10 par åror* 



* Domprosten Wieselgrens »Historik öfver bränvinslagstiftningen i 
Sverge under 2CX) år», utgifven 1840, fans t. ex. ännu 1889 icke vara upp- 
skuren. 

** Klöfjevägen från Delsbo gick vid nuvarande byn Spångm3rra öfver 
en å myran söder om byn utlagd spång. Deraf nanmet Spångm3nra. 



176 Kommunikationer m. m. 



Men i synnerhet innan vägen kring sjön var så pass banad, 
att den kunde befaras med hjulåkdon, användes naturligtvis 
dessa medel allmänt och ännu kallas den vik af sjön, som 
går in till Tå by, »likvallsviken» och stranden benämnes »lik- 
vallen», emedan man der satte i land med båtarne, då man 
förde liken till kyrkan för att begrafvas. Vid färder till lands 
fraktades tyngre saker på hästryggen, »klöfja», som det hette, 
eller också på ett slags släp af långa granslanor; på sådant 
sätt fördes likkistan då de döda skulle begrafvas. 

Så småningom bättrades dock de största ridvägarne 
och banades till ordentliga landsvägar, men socknens läge 
och ovanligt stora utsträckning har gjort, att en stor del 
deraf ännu är i saknad af landsvägar. De gamla utfartsvä- 
garna: vägen från Hudiksvall genom Norrbo öfver Norrboån 
och den från Delsbo, mötas vid kyrkan, hvarefter den fort- 
sätter kring Dellen till Friggesund der den åter delar sig. 
En gren följer S vågadalen upp till Bricka by, der den kröker 
mot norr och går till Hedvigsfors bruk. Den andra grenen 
fortsätter efter Dellen förbi Afholms by, hvarest gästgifvswe- 
gården nu är belägen, och Movikens masugn, upp till Ström- 
backa bruk samt vidare till Bergsjö o. s. v.* 

Omkring midten och senare hälften af 1700-talet var 
gästgifveriet på hemmanet n:o i i Byn. Taxor för gästg^f- 
yeriet finnas ännu qvar för åren 1749, Si, 52, 65, 67^ 69 och 
71. Emedan hemmansåboen äfven egde en gård i Moviken 
synes gästgifveriet åtminstone tidtals hafva varit förlagt der.** 



* Landsvägen från Bjuråker förbi Strömbacka öfver Gimskogen till 
Bergsjö anlades på 1760-talet. 

** Om gästgifvarens i Moviken och Byn skyldigheter på 1700-talet se 
under Delsbo, sid. 81. Samma hemman, Byn n:o i, var den tiden äfven 
tingställe. År 1718 hade domsalen målats. Domstolen och dombordet finnas 
ännu qvar ehuru ramponerade. Den gamla arresten har ock stått till senaste 
tid och skampålen fans för ett 40-tal år sedan qvar, men måste skatta åt för- 
gängelsen till följd af en ny husmoders vidskepliga förskräckelse. Äfven i 



Kommunikationer m, m, 177 



I håll-listan för år 1764 — 65 är upptaget endast i häst om 
dygnet. 

Under de sista åren har, med understöd af statsbidrag, 
en ny landsväg anlagts från Westansjö by förbi byarne Ram- 
sjö och Tomsjö och genom den till Delsbo socken hörande 
byn Elfve, till Ljusdals jernvägsstation. Ett förslag att anlägga 
•en landsväg från Hedvigsfors öfver skogarne till Hassela soc- 
ken har äfven under de sista åren varit å bane, ehuru något 
resultat ännu icke uppnåtts. 

*^Hela den öfriga delen af socknen far nöja sig med by- 
vägar, hvilka också öfver hufvud taget befinna sig i ganska 
dåligt skick, och flera ställen finnas ännu, som till och med 
sakna sådana. Men de ofantliga afstånden göra det under 
närvarande förhållanden hardt när omöjligt, att kunna tillgodose 
behofven. 

Med afseende på tidsenligare kommunikationer var Bjur- 
åker hänvisad till användandet af Hudiksvall — Delsbo 1860 öpp- 
nade kommunikationsled, hvilken bestod af jernväg från Hu- 
diksvall till Forssa kyrka samt ångbåtsförbindelse från Forssa 
till Sunnansjö i Delsbo, beläget cirka V2 niil från Bjuråkers 
kyrka. Men sedan jernvägen under åren 1874 — 75 utsträckts 
till Näsviken vid södra Dellens sydöstra ända, och en större 
ångbåt anskaffats för linien Näsviken — Delsbo, anordnades en 
särskild ångbåtsförbindelse mellan Näsviken och Bjuråker me- 
delst den gamla ångaren Dellen, som då erhöll namnet Bjur- 
åker. Den hade tilläggsplatser vid Norrboån, Friggesund och 
Moviken. Denna kommunikationsled trafikerades tills jern- 
vägen med 1887 års slut öfvergick i statens ego. A den 
nya statsbanan Ljusdal — Hudiksvall öppnades bandelen Ljus- 
dal — Delsbo d. i oktober 1887 och banan i sin helhet den 



Afholms by har fordom varit tingsställe. Den gamla skampålen stod der 

qvar för ett 80-tal år sedan, och halsjemet bortbärs till skogen för den för- 
skräckelse åtskilliga personer hyste derför. 

Gamla Minnen, 12 



178 Kommunikationer, — Marknader, 

I juni 1888. Sedan dess är Bjuråker hänvisad till Delsbo 
för jernvägsförbindelse med den öfriga verlden. Den gamle 
ångaren Bjuråker, som nu återfått sitt gamla namn Dellen, 
har likväl äfven sedan underhållit fortsatt förbindelse med Näs- 
vikens jernvägsstation. Huruvida det i längden kommer att 
fortfara, får väl framtiden utvisa. 

Under hela tiden sedan Hudiksvall — Forssajernväg öpp- 
nades, hafva bruken med sin ångare Tamm för egen räkning 
uppehållit förbindelse med jernvägen och uppehålla fortfarande 
förbindelse äfven med statsbanan. 

Förslag till anläggande af jernväg från statsbanan norrut 
mot Sundsvall, hvilken bana då skulle komma att gå genom 
Bjuråker, har på olika tider varit på tal, ehuru en sådan 
fråga ännu icke hunnit vidare mognad. 

Under 1886 uppsattes i socknen åtskilliga telefonlinier, 
hvilka förbundos med norra Helsinglands storartade telefonnät. 
Kongl. postverket hsir inrättat tre poststationer i socknen, 
nämligen »Bjuråker* vid kyrkan, »Strömbacka» vid Strömbacka 
bruk samt »Ängebo* i Ängebo by, hvilken sistnämde öppna- 
des den I april 1890. Till och från dessa stationer ankom- 
mer och afgår post 3 gånger i veckan vid Bjuråker och Ström- 
backa samt 2 gånger vid Ängebo. 



Kommersiella och Industriella förhållanden. 

Sedan långliga tider tillbaka har i socknen hållits mark- 
nader och man vet att tala om tre olika sådana: »Våferdags- 
marknaden», »Pålsmessmarknaden» och »första slåttsöndag». 
Våferdagsmarknaden förekom under förra århundradet om- 
kring den 25 mars. Pålsmessmarknaden, omkring den 25 
januari, har fortlefvat ända till våra dagar och »första slätt- 



Marknader, — "Falsmess", 179 



söndag*, andra eller tredje söndagen 1 juli månad, hölls i 
början af detta århundradet till in på 40-talet. Om uppkom- 
sten af dessa marknader känner man ingenting, men om man 
får draga några slutledningar af det namn som januarimark- 
naden haft — Pålsmess — , hafva de möjligen uppkommit 
deraf, att befolkningen i de aflägsna skogsbygderna begagnat 
tillfället då de kommo till kyrkan för att fira vissa högtids- 
dagar — Apostelen Pauli dc^ den 25 januari, Vår frus ds^ 
(Marie beb. dag) den 25 mars o. s. v. — , att då medföra 
hvad de hade att afyttra, fogel, vildt och linneprodukter, samt 
tillbyta sig de förnödenheter hvaraf de voro i behof och som 
tillhandahöllos dem af köpstadsmän.* Huru som helst här- 
med, så har emellertid det egentliga vswuutbytet i orten för- 
medlats vid dessa marknader, som åtminstone hvad pålsmess 
och våferdagsmarknaden angår, vanligen räckte i flere dagar, 
och ganska storartade affärer i lin och väf hafva då uppgjorts, 
synnerligen under den tid då linodling var en af ortens för- 
nämsta hjelpkällor. »Första slått-söndag» var en mindre mark- 
nad och hölls i allmänhet på söndagseftermiddagen. I medio 
af detta århundrade flyttades pålsmessmarknaden till Lia by och 
började då utsättas i almanackan. Första gången det före- 
kom var i 1857 ä^s almanack. 

I Lia blef dock marknaden icke långvarig. Sista året 
den förekommer anmäld i almanackan, är 1862. Orsaken 
uppgifves vara, att en karl blifvit ihjälslagen derstädes, hvar- 
efter Liaboarne gjorde sig qvitt hela marknaden. Den flyttades 
sedan återigen fram till kyrktrakten, men har i betydenhet 
aftagit mer och mer och under de senaste åren hafva all- 
varliga ansträngningar gjorts för att kunna utrota tillställnin- 
gen, hvilken dock hållit i sig med en otrolig seghet. Nu 



* Möjligen är dock namnet »messa» endast att fatta i betydelsen af 
sammankomst för uppgörande af affär på samma sätt som t. ex, det årliga 
stora bokhandlarmötet i Leipzig kallas Leipziger-messan. 



i8o Kommersiella förhållanden* 



mera är dock ingenting egentligt qvar deraf. Åtskilliga häst- 
bytare och dylika personer pläga dock de vanliga dagarne 
komma och presentera ett mer eller mindre städadt upp- 
förande.* Behöfligheten af marknad har ock nu mera upp- 
hört sedan kommunikationerna så väsendtligt förbättrats och 
affärsförhållandena genom den vidt utbredda landthandeln och 
den allmänna näringsfrihetens utsträckning blifvit helt annor- 
lunda. 

Sedan trävaruutförseln från vårt land tagit det storartade 
omfång, som den gjort under detta århundrade, har äfven 
här utvecklat sig en betydande skogsafverkning, så mycket 
mer naturlig som Bjuräker varit en af de förnämsta skogs- 
socknarna inom provinsen. Så har under en lång följd af 
år ofantliga timmermassor afverkats och nedflottats efter Svå- 
gaelfven och andra mindre vattendrag. En tid fans här ett 
fyr-ramigt sågverk vid Friggesund, men sedan det flyttats 
härifrån forslas allt det timmer som afverkas och icke behöf- 
ves för ortens behof, ned till sågverken vid kusten. Under 
somliga år, då särskilda förhållanden gifvit anledning dertill, 
har denna skogsafverkning stegrats hardt när till raseri och 
förr eller senare måste en förändring häruti inträda. Emeller- 
tid har ortens befolkning under en följd af år haft en vigtig 



* För ett eller annat tiotal år tillbaka etablerades vid pålsmessan ett 
större slagsmål mellan delsboar och bjuråkersboar. Ett tumult hade till en 
början uppstått mellan ett antal personer. Men då delsboame märkte, att de 
voro för fUtalige, att med hopp om framgång kunna uppträda, foro de hem 
och skaffade hjelp. Sålunda förstärkte återkommo de och nu uppstod ett 
formligt krig. Bjuråkersboarne gingo snart sagt >man ur huse» från trakten 
omkring marknadsplaten, beväpnade med spakar och dylika tillhyggen. Stri- 
den slutade så, att delsboame kördes hem till Delsbo. Många blefvo illa 
tilltygade och måste på kälkar bortskaffas. Sedan dess ha inga större ba- 
taljer egt rum vid pålsmessan. 



y ordbrukets ståndpunkt* — Det allmänna välståndet, i8i 

inkomstkälla i skogskörslor och timmerhuggning om vintrarna. 
Men i den mån denna källa börjar sina ut, böra de vara be- 
redda att skaffa sig andra. 

Tvifvelsutan blir det då nödvändigt att med mera allvar 
vända sig till jordbruket, hvilket redan nu af en och annan 
börjar uppmärksammas mera än förr. 

En vigtig orsak till att jordens skötsel fått stå tillbaka 
och att ett ganska allmänt förfall i byggnadsväg fått taga 
öfverhand, är att söka deri, att socknen allt sedan 185 1 legat 
i ett vidl)Hrtigt och långsamt fortskridande laga skifte, hvilkets 
afslutande de senare åren fördröjts genom processer. Men i 
samma mån som dessa närma sig sin afslutning, förmärkes 
också en uppspirande verksamhet, såväl till jordbrukets upp- 
hjelpande, som bygdens förbättrande genom nybyggnader, 
och utan tvifvel har man äfven här att vänta en tid af rörlig 
verksamhet på dessa områden. 

Det allmänna välståndet kan sägas nu vara mycket för- 
bättradt mot fordom, ehuru man ofta har svårt att inse, att 
så är. Men de förändringar på alla områden som nyare 
tiders förhållanden medfört äro dock ofantliga. Under förra 
århundraden och äfven i början af detta, slog årsväxten här 
ofta fel, och missväxtår, med deraf följande hård och dyr tid, 
inträffade icke sällan.* I början af detta århundrade inträffade 
tre hårda år efter hvarandra. 1 8 1 1 förderfvades årsväxten af 
frost. 1 8 12 var ett s. k. grönår, då årsväxten icke hann mogna, 
och 18 13 inträffade en svår hagelstorm, som gjorde mycken 
skada på åtskilliga trakter i socknen. Befolkningen led grufligt 
af de hårda åren. Det berättas, att en kolare under Ström- 



* I början af 1770-talet var hård och dyr tid. Det uppgifves, i 
offentliga handlingar frän 1774, att Strömbacka bruks egare förlorat öfver 
32,000 daler kpmt på arbetares skulder *h vilka the skola åsamkat sig under 
thet spanmålen the sidst förflutna missvextåren varit til ansenligt högt pris 
uppstegrad.» 



l82 Forntida ekonomiska svårigheter, — Grufforsök. 

backa bruk gått landsvägen till Stockholm för att visa bruks- 
ägaren, hurudan spanmål inspektören utlemnade åt bruks- 
folket. Han sålde den dugliga säden, medan han lät folket 
få säd som var förstörd af frost. En kolare, som varit till 
staden, lyckades få byta sig till ett par tunnor kom samt 
ett parti s. k. »knallar» från ett fartyg, som inkommit med 
lifsförnödenheter. Så snart han kom hem och det blef be- 
kant, gick en qvinna öfv^er skogarna från Förnebo by till 
HudiksvsJl för att få köpa »knallar», men kom för sent — 
de voro redan slut. På återvägen lyckades hon deremot i 
Tuna prestgård få köpa en spann korn, hvilken hon på ryg- 
gen bar den långa vägen öfver skogarna hem. 

Sådana svårigheter behöfver man nu icke gerna befara. 
Kommunikationerna utjemna förhållandena och minska af- 
stånden. 1885 frös äfven en stor del af grödan på åtskilliga 
trakter i socknen, men då fans lefnadsförnödenheter tillräck- 
ligt att köpa och det till sådana priser, att befolkningen i 
allmänhet till brödföda köpte siktadt r^mjöl. 



* 



Inom socknen förekomma åtskilliga malmfyndigheter 
och gång efter annan hafva försök gjorts till dessas bearbe- 
tande, ehuru utan synnerlig framgång. 

I närheten af den nu nedlagda Österbo masugn ligger 
Gåckskärs grufva, hvars upptäckande, jemte en funnen malm- 
fyndighet i Middagsberget, synes hafva varit första anledningen 
till anläggandet af Hedvigsfors och Strömbacka bruk. Gåck- 
skärs grufva lärer hafva börjat bearbetas af en borgare (?) 
Lars Lindell omkring 1731 eller 32 tillsammans med bonden 
Jon Ersson i Dufnäs och en afskedad sergeant Norberg, 
hvilka 1730 i maj månad först skulle hafva uppfunnit malm- 
strecket, såsom ett gammalt protokoll af år 1736 upplyser. 



Grufförsök, 183 



Dessa senare hade, heter det i samma protokoll, »sedan 
de båda offererat grundegarne, som äro Dahl Bolagarne, at 
med sig på detta malmstreck arbeta, men de vägrat at sig 
dermed befatta vilja, intéigit till intressenter h:r fendriken An- 
ders Brask och borgaren Lars Lindell samt h:r Capitaine 
Henric Lilliebielke; och sedan de uti Högl. Kongl. Bergs- 
koUegii Prober-Cammare låtit probera malmen samt befunnit 
den hålla 39 procent godt jern, hafva de begynt utrymma 
och arbeta något litet hvart år samt äfven sedermera med 
H:r Brukspatronen Ahlbom contraherat och honom hälften uti 
malmstrecket updragit på det omkostnaderna för dem skulle 
blifva desto drägligare . . .» 

Huru länge arbetet bedrifvits och med hvad resultat, 
känner man icke, men troligen har det snart nog nedlagts, 
efter som år 1784 Brukspatron Matts Smaraeus »anmält sig 
till upptagande och bearbetande af Gåckskärs grufva», och 
utfärdades ät honom den 13 maj s. å. »mut- och tillstånds- 
sedel» att upptaga och arbeta en öppning nedom gamla 
grufvan, närmare Osterbo masugn. 

År 1823 gjordes åter ett nytt försök att bearbeta denna 
grufva. Den 30 november 1823 öfverenskommo patron Schaer- 
ström och Baron Wrede, hvilken sistnämde samma år fatt 
ny mutsedel, att »gemensamt med arbete belägga de s. k. 
Gåckskärs jern malms grufvor, hvilka af gammalt varit arbe- 
tade af Strömbacka och Hedvigsfors bruks egare för deras 
gemensamma blåsning»; och skulle detta arbete taga sin bör- 
jan följande sommar. 

Huru dermed gick, känner utgifv. icke, men orsaken, 
hvarföre grufdriften icke utvecklat sig, lärer varit malmens 
beskaffenhet af att innehålla jern, som varit rörbräckt. 

I middagsberget upptäcktes en anledning af förman 
Lars Ruth. »Då han — heter det i förr nämda protokoll — 
>i juli månad 1729 tillika med afskedade sergeanten Norberg 



1 84 Grufforsök, — Geologiska forkållanden i allmänhet. 



gick deromkring at upleta malmstreck, och bemälte Norberg- 
skildt sig från honom, har Ruth, efter kompassens anvisning 
alena, detta middagsbergs malmstreck uppfunnit och sedan 
ropat Norberg tillbaka och det för honom utvist, hvarefter 
Norberg tagit med sig Jon Persson i Dufnäs till Intressent; 
förbehållande sig förman Ruth at få niuta Kongl. förordningen 
till godo, ifall något lönande malmstreck sig här yppas skulle;, 
helst efter han varit förste upfinnaren.» 

Huruvida något vidare gjordes åt den här uppfunna, 
malmanledningen eller om det är densamma, som senare be- 
nämnes Sumås-grufvan, kan författaren icke afgöra. I trakten 
af Sumås fäbodvall förekommer nämligen äfven en påbörjad 
grufva, der icke så obetydligt arbete blifvit nedlagdt, och år 
1790 den 9 oktober gjordes ett försök att blåsa tackjern af 
Sumåsmalm, som likväl varit lättare än malm från Uto 
grufvor. Den hade ock vid rostbränningen »gifvit någon 
svafvellukt, ehuru obetydligt», såsom det uppgifves i beskrif- 
ningen öfver experimentet. 

Att likväl icke så litet arbete sålunda blifvit nedlagdt 
pä gruffyndigheter, derom vittnar en uppgift som anföres 
såsom skäl för gjord framställning om förlängning af frihetsår 
för Osterbo masugn. Det anföres nämligen, att Strömbacka 
bruks egare skulle hafva förlorat 8,000 daler kmt på miss- 
lyckade grufveförsök. 

På senaste tiden hafva ock personer sökt efter malm- 
fyndigheter inom socknen, och under 1889 funno några en 
anledning i trakten af Ängebo. Efter åtskilliga försök har 
det dock visat sig att fyndigheten är för fattig att bearbeta. 

Med anslag från länets landsting och hushållningssäll- 
skap har under några år pågått geologiska undersökningar 
af länet och är beskrifning och kartor häröfver att mot slutet 
af nästa år förvänta. Emellertid har, för att här användas, 
från Geologiska byrån åtskilliga upplysningar blifvit bered- 



Geologiska förhållanden i allmänhet, 185 



villigt meddelade rörande de geologiska förhållandena inom 
Delsbo och Bjuråkers socknar. Enligt dessa uppgifter består 
berggrunden inom Delsbo och Bjuråkers socknar »i hufvud- 
sak af sådana bergarter som i regel ej äro malmförande eller 
ock endast föra obetydliga fyndigheter. Här förherrskar nem- 
ligen en vanligen grofkristallinisk gneis af något vexlande ut- 
seende, med inlagringar af dioritskiffer. Endast mycket sällan 
finner man här en finkornigare, hälleflintgneisartad bergart, 
sådan som mer allmänt är malmförande. Dessa inlagringar 
äro städse obetydliga, hvarför föga förhoppning är att de 
skola åtföljas af afsevärda malmfyndigheten Dioritskiffern, 
som är mörk till färgen, företer rätt ofta obetydliga inspräng- 
ningar af kismineral, hvilket förhållande gifvit anledning till 
grufförsök; bergartens mörka färg och deri insprängd mag- 
netit ger hos den okunnige ofta förhoppning om malmtill- 






o^ang. 



Berggrundens beskaffenhet inom dessa socknar, liksom 
inom hela provinsen i allmänhet, lemnar alltså ej synnerlig 
förhoppning om brytvärda malmfyndigheter, hvilket ju äfven 
traktens historia utvisar. 

Rörande de särskilda grufförsök som inom Bjuråker 
förekommit, må nämnas följande: -iGåcktjernsgrufvan är upp- 
tagen i en glimmerrik hälleflintgneis och säges vara bruten 
på ett några fa meter bredt lager af jernmalm, och på 
Sumåsberget är sprängdt i dioritskiffer.» 

Vid Strömåsetiy i trakten af Bränås by, har på senare 
åren upptäckts en malmfyndighet. Denna grufva är »en kis- 
insprängning i en breccieartad, gångliknande bildning.» 

Vid Dellarne anstår en vulkanisk bergart, andesit, som 
ingalunda är malmförande, men deremot — såsom ytterst 
sällsynt inom vårt land — af mycket stort geologiskt intresse. 



* * 

* 



1 86 Bruksanläggningar, — Strömbacka, 

Af industriella verk och inrättningar finnas Strömbacka 
jernbruk med Movikens masugn och Hedvigsfors bruk med 
Osterbo nu nedlagda masugn. Vid Friggesunds landtgard 
fans förr ett 4-ramigt sågverk, hvilket dock år 1870 flyttades 
till Iggesund. Utom dessa finnas mjölqvarnar vid Friggesund, 
Svedjebo, Osterbo, Stråsjö, Långmor och Strömbacka. 

År 1736 företogos förberedande åtgärder för anläggning 
af såväl Hedvigsfors som Strömbacka af brukspatronen Daniel 
Ahlbom och hans svärfader, Peter Strömbäck. Strömbacka 
anlades vid den s. k. Rågiärdsströmmen samt uppkallades 
efter Strömbäck, och Hedvigsfors vid Gåckskärs-strömmens 
utlopp ur Fläsma-sjön samt kallades i början AlderforSy hvil- 
ket namn dock, på grund af särskilda förhållanden, utbyttes 
före 1755 mot Hedvigsfors. Privilegierna för båda bruken 
äro utfärdade den 29 mars 1742.* 

Strömbacka är berömdt för sitt natursköna läge. Sedan 
man vid Moviken lemnat Dellen och färdats en half mil på 
den 1847 ombyggda beqväma landsvägen, som i fortsättningen 
leder genom skogarna till Bergsjö socken, kommer man till 
Strömbacka. Redan då man inträder genom den ganska 
långt från bruket befintliga bruksgrinden af jern med årtalet 
1842, mellan sina väldiga, murade stenfästen, och förbi den 
lilla täcka grindstugan vid vägen, märkes, att man nalkas 
någon mera betydande plats. Dess betydenhet är dockjem- 
förelsevis mindre nu än det var under brukspatron Tamms 
tid, hvilken synes hafva särskildt omhuldat Strömbacka, enär 
snart sagdt allt bär hans namn, från smedjor, hus och bygg- 
nader, ända till spiselhällarna i arbetarnes bostäder. 

Landsvägen, vid hvilken de flesta arbetarebostäderna 
äro belägna, bildar, med de å ömse sidor planterade väldiga 
löfträden, en präktig allé ända fram till den synnerligen tref- 



* De äro undertecknade af bl. a, den bekante Emanuel Swedenborg, 
som då var assessor i Bergskollegium. 



Strömbacka. 187 



liga herrgårdsbyggnaden. Till venster om denna, just vid 
strömmens utlopp ur brukssjön, ligger, tätt intill den af barr- 
och löfträd kantade sjöstranden, det vackra kapellet, bygdt 
1864, med sitt torn, omgifvet af väl hållna gångar och gräs- 
mattor. Mellan kapellet och stora byggnaden ligger kontors- 
byggnaden, inrymmande brukskontoret och poststationen, 
och bakom det hela utbreder sig trädgården och parken. 

Strömbacka har ett stort, rymligt skolhus, som, efter 
den grundliga restauration, detsamma under 1889 undergick, 
tillföljd af en timad eldsvåda, som dock endast skadade det 
inre, ter sig ganska trefligt, med sitt lilla klocktorn öfver 
ingången. 

Vid den korta, men strida strömmen ligga smedjorna, 
till antalet 3, den ena efter den andra och inrymma fyra 
wallonhärdar och tre Franche-Comté-härdar med sex ham- 
mare, en knipphammare och en spikhammare. 

Från Strömbacka leder en under 1883 — 1884 byggd 
hästbana ned till den vid Dellen utomordentligt naturskönt 
belägna Movikens masugn och lastageplats. Movikens mas- 
ugn anlades år 1796. 

Tillverkningen af jern vid Strömbacka uppgick under 
året 1890 till 1,066,840 kilogram och vid Movikens masugn 
uppgick tillverkningen af tackjern till 3,208,355 kilogram. En 
del af tackjernet exporteras till utlandet. 

Kolning försiggår vid Moviken i fem stora ugnar. Under 
åren 1892 och 1893 har under en tid af två månader hvarje 
år pågått en kolareskola med understöd från Jernkontoret 
och Hushållningssällskapet. 

Strömbacka bruk har tillhört många egare. År 1746 
den 4 oktober träffades öfverenskommelse mellan brukspatron 
Ahlbom och hans svärfader, Peter Strömbäck, att den först- 
nämde skulle vara egare till Alderfors med halfva Österbo 
masugn och den sistnämde till Strömbacka, med andra hälften 



1 88 Strömbacka. 



i Osterbo. Den 30 december 17 54 bortbytte emellertid Ström- 
bäck hälften i Strömbacka bruk till brukspatron Johan Hale- 
nius, mot halfva Ryfors bruk i Skaraborgs län, hvilket byte 
den 9 oktober 1756 transporterades på assessorn, baron Pehr 
Abraham Örnsköld, till hvilken Strömbäck den 18 november 
samma år försålde äfven den återstående hälften i Ström- 
backa. 

Baron Ornskiöld innehade bruket till den 30 sept. 1774, 
då han försålde det till grosshandlanden Daniel Hassels enka, 
Maria Christina Boman och grosshandlanden Lorens Görges 
i Stockholm. 

1780 den I maj försålde M. C. Boman och L. Görges 
Strömbacka till brukspatron Matts Smaraeus, och Smaraei 
arfvingar, aflidne Bergsrådet Magnus Bjuggrens sterbhusdel- 
egare, sålde, den i oktober år 1800, hälften i Strömbacka 
till handelshuset Hassel, Boman och Görges och hälften till 
brukspatron Magnus Bjuggren, 

Ar 1 8 16 den 19 juni försåldes Strömbacka å offentlig 
auktion för handelshuset Hassel, Boman och Görges konkurs- 
massas samt brukspatron Magnus Bjuggrens räkning och 
inropades af baron Casper Wrede, hvilken dagen ^ derpå, den 
20 juni, äfven köpte Hedvigsfors bruk, men hvilket han dock 
året derefter åter sålde. Detta var alltså första gången de 
båda verken lydde under samme egare. 

1827 den 28 september sålde likväl baron Wrede Ström- 
backa till brukspatron baron P. A. Tamm för 190,000 riks- 
daler i svenska banco-sedlar. Baron Tamm köpte några år 
senare äfven Hedvigsfors, och sedan dess hafva de båda 
verken hört under samme egare. Baron Tamm afled 1856 
och egendomarne innehades derefter af arfvingarne, tills såväl 
Strömbacka som Hedvigsfors med underlydande Movikens 
masugn och öfriga hemman och egendomar, den 31 juli 1876 
genom köp öfvergingo till Aktiebolaget Iggesunds Bruk. 

* * 



Hedvigsfors,. 189 



Hedvigsfors bruk anlades, såsom redan är nämdt, af 
brukspatron Daniel Ahlbom omkring 1740. Det privilegie- 
rades den 29 mars 1742 för två stångjernshammare och fyra 
härdar och blef 1 748 taxeradt till 900 skeppunds årligt smide 
mot 18 skppd hammarskatt. 

Det utvecklades så småningom. 1777 erhölls rättighet 
att anlägga ett manufakturverk till eget behof, bestående af 
en knipp- och en spikhammare för samma stock med till- 
hörande ässjor, hvarvid skulle få förädlas högst 50 skppd 
stångjern årligen. 1785 erhölls rättighet till anläggning af en 
plåthammare med härd eller ugn, för 400 skeppd plåtsmide. 
Detta privilegium förblef dock obegagnadt, hvarföre det, på 
grund af gällande förordningar, upphörde. 

Ar 1786 erhölls vidare privilegium å en råstälshammare 
med härd, hvilken 1 803 taxerades till 3 skppd årlig hammar- 
skatt. Detta råstälssmide förvandlades 1831 tillsvidare till 
300 skppd stångjern, för hvilket ålades» dubbel hammarskatt 
med 6 skppd. 

1839 den 21 januari erhölls rättighet till ytterligare 
smide af 400 skppd mot 6 skppd tills vidare årlig skatt och 
den 19 mars samma år ytterligare 200 skppd mot 3 skppd 
skatt. Slutligen erhölls, den 25 april 1842 rättighet att upp- 
sätta ytterligare en stångjernshammare. 

Afven Hedvigsfors har ofta ombytt egare. 1751 den 
27 november sålde anläggaren, brukspatron Ahlbom, Alder- 
fors till brukspatron Erik Runer. 

1767 synes bruket hafva egts af kommerserådet Robert 
Finlaij, som den 23 sept. samma år bytte det till kammar- 
herren John Jennings. Jennings hade förlagslån från Riksens 
Ständers Bank och då räntan och den bestämda amorterin- 
gen icke ordentligt betalades, öfvertog banken bruket och 
försålde det på offentlig auktion den 20 mars 1784, då fru 
Sara Elisabeth Schissler köpte Hedvigsfors och halfva Österbo 
masugn. 



190 Hedvigsfors, — Friggesund. 



1792 den 27 april sålde fru Schissler bruket till majoren 
Walleij, men som hans sterbhus ej fullgjorde de bestämda 
vilkoren, dömde Högsta domstolen bruket åter till fru Schiss- 
ler, hvilken sedan, tillsammans med sin måg, brukspatron 
Anders Smaraeus, innehade det till dess Riksens Ständers 
Bank åter måste öfvertaga det och på offentlig auktion den 
24 mcu*s 181 3 sålde det till brukspatron A. Schaerström för 
14,800 rd:r specie. 

o 

Ar 18 16 den 20 juli sålde Schaerström bruket till baron 
Casper Wrede för 33,333 rd:r 16 sk. banco. Baron Wrede 
hade dagen förut å auktion inropat Strömbacka, så att båda 
bruken nu hörde under samme egare. Men redan året derpå, 
den 18 augusti 18 17, återköpte Schaerström Hedvigsfors för 

o 

36,500 rd:r banco. Ar 183 1 den 25 oktober sålde bruks- 
patron Schaerström för 60,000 rd:r banco åter igen bruket 
till Baron P. A. Tamm, hvilken då redan egde Strömbacka. 

Såsom redan är nämdt, öfvergick såväl Hedvigsfors 
som Strömbacka med underlydande till Aktiebolaget Igge- 
sunds Bruk 1876. 

Osterbo masugn, som anlades med anledning af den 
funna malmanledningen i Gåckskärs-berget, är belägen om- 
kring en kilometer nedom Hedvigsfors i närheten af den 
nämda grufvan. Den synes hafva bygts i början af 1740- 
talet, enär, då åtskilligt innanrede 1850 borttogs sedan tack- 
jernsblåsningen der nedlagts, man på en bjelke fann årtalet 
1 74 1 inhugget. 

Hedvigsfors och Österbo ligga i en ganska vacker dal- 
gång. Bördiga åkrar, omgifna af vana björklundar, sluta sig 
på båda sidor om vattendraget och den mörka, ståtliga furu- 
och granskogen omsluter det hela. 

Ett trefligt skolhus med särskild lärarebostad, finnes 
på bruket, beläget vid skogsbrynet i en präktig björkhage. 

Vid Friggesunds landtgård, vackert belägen strax ofvan- 
för Svågaelfvens utlopp i Norra Dellen, har, såsom förr är 



Kronofiske i Svågan på IJOO-talet. — Afslutning, 191 

nämdt, funnits ett fyr-ramigt sågverk. Sedan P. A, Tamms 
arfvingar köpt Iggesunds bruk, flyttades Friggesunds såg- 
verk dit. 

Pä senare åren har Iggesunds Aktiebolag vid Frigge- 
sund uppfört ett förtjusande vackert boställe för sin skogs- 
förvaltare. 

Af industriella verk finnas der nu endast en tullmjöl- 
qvarn samt ett mindre sågverk, som dock mest användes 
endast för egen räkning. Friggesund skulle dock synnerligen 
väl lämpa sig för industriella anläggningar, med den rikliga 
tillgång på vattenkraft, som här erbjudes. 

Antagligen var det väl också i det fall, som Svågan 
här bildar, som det kronofiske var beläget, hvilket Gustaf I 
1546 anlade i Svågan. År 1552 hölls af Gabriel Christians- 
son (Oxenstjerna), Thure Pedersson och Matts Persson ett 
slags syn å »Aa och strömfisken» i Helsingland, bland hvilka 

o 

äfven uppräknas » Alehus i Svågan i Bjuråker». * 



Vi afsluta här dessa stympade teckningar om de gamla 
förhållandena i Delsbo och Bjuråker. Tiden flyter alltjemt 
framåt. Det ena slägtet lemnar rum för ett annat. De 
gamla sederna försvinna och nya komma i stället. Må det 
slägte, som nu lefver och bebor dessa bygder, allt mer och 
mer beflita sig om renhet i seder, gudsfruktan, tro och dygd. 

* Uppgiften förekommer i Widmarks Beskrifning öfver Helsingland. 



Rättelser. 



Sid. 1 06 rad. 11 uppifrån i »Delsbomålet» står döm läs däm. 
» 107 » 16 > i » » döm » däm. 

» 108 » 15 nedifrån i » * krét » krél. 



This book should be returned to 
the Library on or before the last date 
stamped below. 

A fine is incurred by retaining it 
beyond the specifted time. 

Please return promptly. 



'"•^